de vissna kvistarna

Jag fick beröm igår.
För att jag kunde låta de vissna blommorna stå.
Stå kvar i vasen på vardagsrumsbordet.

Jag har nu två yogauppdrag parallelt med mitt vanliga jobb.
Min livskamrat är på resa och jag håller på att avsluta en utbildning.

Så jag måste låta de vissna blommorna stå.
Stå och vänt på sin tur.
För en sak har jag lärt mig.

Att aldrig låta ett dött föremål gå föra mig och min personliga ork.

Never f*cking ever låter jag tvätten eller disken gå före.
Före mig.
Före vilan.

Det får vänta
Det är inte så att någon skyndar för att hinna före mig.

Och under tiden får jag titta bort.
Titta på det (och dem) som lever istället.
Fokusera på det som får mig att känna mig levande.
Påminna mig själv om vad som är viktigast just nu.
Och det är inte de döda blommorna i vasen.

Jag gör så gott jag kan.
Och jag tar livet i min takt.

God fredag <3

why do I step on my yogamat

Jag har haft perioder då den enda yogan som blev av var att landa i mina fötter på det kalla tvättstugegolvet när jag hängde tvätt.
Eller att lägga en hand på hjärtat och ta ett par grundande andetag när allt runtom gungade för fort.
Jag klarade inte av att kliva på eller att stanna kvar på mattan.

Idag har den blivit till min lilla fristad.
180x66cm av min egna space.
Där det inte finns några regler eller måsten.
Där hela kroppen får ta plats. Precis som den är.
Där tiden stannar ibland eller bara flyger förbi.
Den tiden är MIN.
Ibland fem minuter, ibland en timme.
Den tiden är till för mig.

Jag har slutat klaga eller döma.
Jag tar den tid jag behöver eller får.
För det går inte alltid att välja själv.
Jag möter kroppen såsom den är.
Ny varje dag.
Jag skalar av mig förklädnader.
Masker.
Jag slappnar av i smilemusklerna.
Mjuknar i blicken.

Mattan är min spegel. Ett förstoringsglas kanske.
Den visar mig det jag gör med maxad styrka.
Mina mönster.
Mina rädslor.
Numera även min nyfikenhet på mig själv.
Min förmåga till förändring.
Min förmåga att hålla ut.
Vänta in mig själv.
I kroppen.

Tack. Tack. Tack.

När målet är större än rädslan…

TEXTEN TILLÄGNAD LENA

 

 

Å, jag hade vetat så länge att det är rätt sak att göra.
Och jag ville det så mycket!
Men jag vågade på något sätt inte. Det fanns så många ursäkter.

Och så hände det ofattbara.
En människa från min grupp på stressrehabiliteringen tog sitt liv.
Jag fick meddelandet flera månader senare. Den mest förlamande känslan var att jag märkte liksom inte att hon saknades… fast vi sågs många gånger efter rehaben.
Hon. Den mjuka, varma, roliga, känsliga tjejen. Med en cykel och ett kolonilott i stan.
Hon som gillade blåbärsglass och hade alltid på sig en vit tröja. Alltid.
Jag kan knappt andas, fortfarande, när jag försöker föreställa mig den känslan av ensamhet som finns hos en människa som inte längre hittar meningen med detta liv. Inte hittar hoppet. Inte ens en liten liten gnista…

Det var då, när jag fick veta att Hon dog, då fattade jag på fuckin´ RIKTIGT att tiden är inne! Att det är NU.
Jag vaknade en lördagmorgon och visste att jag måste berätta om min utmattning.
Och att jag ska skapa en kurs. Och att de som kommer ska få ta hem ett armband med ordet NU.

Och så blev det.
Och jag fick se med egna ögon att mitt egna lilla mod  skapar, och drar till sig ännu mer mod. Det goda i alla människor gör att vi svarar med sårbarhet på den andres sårbarhet. Halleluja!

Att prata inför folk anser många är lika läskigt som döden själv. Själv har jag gått i terapi för socialfobi och min hjärna fryser och alla tankar står stilla om jag ska säga något inför andra.
Men jag hade ju inget val. Jag var ju tvungen att göra detta NU.
Men jag tänkte mig cirka 10 personer, kanske, om jag har tur, och det kom fyrtio!
Bara det att en större lokal fanns att tillgå bara några dagar innan utsatt datum?!
Jag hade liksom universum på min sida, eller?
Och när alla satt i rummet var jag tyst långa stunder… avbrutna med några försök att säga något vettigt, det jag övat in, det jag haft nedskrivet på papper framför mig men kunde inte läsa.
Jag hörde hur jag gjorde bort mig mer och mer för varje tyst sekund… minut… – och vet du vad – jag dog inte av det! Och tydligen var inte MIN upplevelse samma som ANDRAS upplevelse. Och de som gick hem och inte sagt något – jag kan inte sitta och gissa vad de tyckte.
Jag använder tiden och orken för att förbereda nästa tillfälle istället. Nästa sårbarhetsfest och skamexponering.

Om du vill läsa några av deltagarkommentarer jag fick efter kursen – gå in på min hemsida. Du kanske själv skulle behöva gå en sådan kurs? Du kanske känner någon behövande? Snälla. Blunda inte för psykisk ohälsa. Det kan rädda någons liv.
Mår du själv psykiskt dåligt, snälla sök professionell hjälp på din närmaste vårdcentral eller ring 08-58584920 – OK? Vänta inte. ♥

Jag kommer resa bort på en tyst retreat i 10 dagar i början på mars.  Det är därför inga nya kursdatum är satta än. Men på våren bjuder jag på en ny omgång så håll utkik och läs nyhetsbreven.

Ha en underbar solig lördag och var rädd om dig själv och andra.
/Kasia

Prioritera bort, inte ner!

Sist skrev jag om planering av vila och egen tid för inget-görande (klicka på länken för att komma till texten).

Vi har en ganska sund tendens att prioritera de viktigaste sakerna högst. Det som ofta slår fel i denna taktik är att vi sällan ser oss själva som viktigast och brukar ligga längst ner på listan.

Det har jag också skrivit om här. (Hur ska jag komma fram till poängen om jag skicka bort dig till andra texter hela tiden! ;)) Bäst att jag slänger ur mig det viktigaste direkt:
För att hitta egen tid kommer du behöva TA BORT saker från dina att-göra-listor.

Du kommer behöva acceptera att vissa saker helt enkelt inte blir av. Om ingen annan än du tar på sig dem.

Men det är möjligt först när du börjar se att DU är viktigare än….. (här får du lägga in egna arbetsuppgifter som du hittills brukade prioritera lågt men ändå valde att göra dem innan du satte dig med fötterna på bordet för att vila.)
I år blev det ute-blomkrukorna som fick NOLL uppmärksamhet från mig.

 

 

 

 

 

 

 

Det är en nyttig övning: Att se alla fina, färgsprakande nyplanterade växter på instagram och inte känna sig som en total looser. Så jag tänker: jag må vara en looser i någons ögon, men om jag är en lite utvilad looser så är jag nöjd iaf! Jag har inget behov av att identifieras med mina vissna blommor. Det vore ju ett rent galenskap att göra det ju!!

Så nästa gång du drunknar i grejer att göra (typ, när som helst på dygnet kanske!?) ställ dig denna fråga:

Vem är viktigast? (Och försök inte lura dig själv med svaren: men jag kan först njuta av vilan när…. för då lurar du dig själv och kommer aldrig bryta detta riktigt skadliga mönster. Och den dagen då orken på riktgt tar slut kommer du vara tvungen att prioritera bort allt. Jag menar det. Allt!)

Det är skitjobbigt. Det är fysiskt smärtsamt i början. Man vill krypa ur sin egen kropp första 352 gångerna man prioriterar sig själv lite högre än vilken jävla skitsak som helst. Men man ser resultat ganska snabbt. Och man blir bättre med tiden.
Ta inte mitt ord för det. Prova själv!

God söndag på dig! <3

p.s. Ett tips för dig som plågas av och strävar efter den perfektion som finns på bilder på instagram: Sluta kolla där! Amen! 😀

Att planera inget-görande

Skit! Skolan är slut! Jag fick lite ångest måste jag säga. Det är världens största maskineri att få ihop hela familjens sommar med vila och återhämtning, alla sommarprojekt och semesterdagar.
Skolan vill planera sommarbemanningen redan i mars, typ. Duktigt och smart med bra framförhållning! Och det är nog p.g.a. sådana familjer som vår om det skiter sig. Stora-viktiga-företag med stora-viktiga-kunders-supportavtal planerar sommarjourer på timnivå för sommarens alla dagar.  I know, I have been there.
Planering. Planering. Planering. Även om det är en dålig plan så är det iaf något att utgå ifrån, sägs det.
Jag har själv varit väldigt mycket PRO-planering och har jobbat med långa att-göra-listor. För länge sedan.

Med utmattningen blev jag väldigt allergisk mot planering. Man har liksom ändå inga resurser att fördela. Ingen kapacitet, ingen energi att hushålla med. Jag har visst försökt. Det blev lite bittert och skrattretande på samma gång. För det jag strök från mina att göra listor var saker som jag kom på att jag inte behövde göra idag/kunde göra senare/någon annan kunde göra. Så till slut gav jag upp…

Och nu är jag en aspirerande egenföretagare som aldrig blivit friskförklarad, fk bara slutade betala ut min försäkring. Och så fick jag veta att jag har ADHD. Och då är planering, struktur och rutiner ett måste.
Kul. Framför oss har jag en sönderhackad sommar med ledighet blandat med kurser, jobb, underhållningsarbete på landet, besök. Kanske kan vila till hösten…

***
Skojar bara! Vila behövs kontinuerligt. Det går inte att köra slut på sig själv vår, vinter och höst och sedan tro att 3-4 veckor på sommaren ska återställa ballansen i kroppen och huvudet. Det hjälper såklart lite men kroppen håller längre om återhämtningen är en del av vardagen.

Goals with soul 

För de flesta av oss kommer inte detta naturligt. Vi bokar in saker i våra kalendrar, håller dead lines och har koll på olika förfallodatum, och när oljan ska bytas i bilen. Varför blir det då så konstigt att planera in tid till sig själv? Boka en tid för INGET-GÖRANDE.
It´s no brainer:
Vi identifieras med och definieras av det vi gör. Det tror vi iaf. Och gör man inget så är man inget. Eller?

Sug på den vet jag!

 
Fortsättning följer. Trevlig söndag!

<3

Våra nöjen ÄR våra måsten

Att skriva är det bästa, det finaste jag vet.
Jag belönar mig med skrivande. Gör det till något heligt och speciellt. Det är det jag gör när skitsaker är överstökade. Eller det är så jag tänker att det ska bli.
Men det blir det inte. För att skitsakerna tar ALDRIG slut. Aldrig!
Det finns en oändlig mängd samtal att ringa, mail att skriva eller svara på. Tvättmaskiner att köra. Måltider att laga. Köksbänkar att olja in. Barnstrumpor att para ihop.
Konstigt. För nästan inget på denna lista ser jag som en skitsak egentligen. Det är betydelsefulla sysslor som kan ge och skapa glädje. Men de är inte det jag längtar efter att få göra. Så jag plöjer igenom dessa med otålighet och kanske kanske till och med en gnutta irritation. Kanske.
Och tror du att jag är på humör att skriva eller har någon som helst ork kvar när jag blivit klar?
Aldrig i livet.
Och jag faller i denna fälla KONSTANT. Det är så jag har blivit uppfostrad: måsten först, nöjen sen. Men våra nöjen ÄR våra måsten. Hur ska vi annars ÖVER-leva och tycka att livet är över huvudtaget VÄRT att leva.
Jag påstår att den långa helgen som kommer blir mycket bättre om vi börjar med att stanna längre i sängen på morgonen, läsa några sidor i favoritboken, bläddra i någon tidning. Älska. Prata med de vi gillar. Äta låååångfrukost. Plocka blommor. Vila i sysslolösheten…. och sedan börja pyssla med det som absolut måste göras. Men glädje och ro i kroppen. Så ska jag göra.

Lavendel

Testa du också vet jag! Och kom sedan tillbaka och berätta hur det gick!
Och ha en underbar långhelg :-*

/Kasia

…bara resten kvar.

Darling! Ja, du! Du som läser det här!
Har det varit en lång vecka för dig? Inte hunnit med allt på jobbet? Knappt sett familjen under hela veckan?
Låt mig gissa…
Kör du in på ica-parkeringen just nu? Och det är fullt!
Hämtar på dagis och ditt barn är ensamt kvar fast klockan är bara 16?
Längtar du till en mumsig middag i din soffa? Drömmer om en filt och en film? Ett glas vin eller två? Flottiga, salta fingrar som fumlar omkring i en tom chips-skål… Några tända ljus som skapar darrande, lugnande skuggor på väggen. Barn som inte bråkar…

Jag önskar dig att du får allt det du drömmer om denna helg. Och för att säkerställa det, se till att du drömmer om små, enkla saker. Vad sägs om det?

Hoppas du skippar görandet så mycket som det går och sysselsätter dig mest med varandet och återhämtningen.

SILVER

SILVER

 

 

 

 

 

 

 

 
Ha en underbart vanlig och lugn höst helg <3

/Kasia