No deprivation, please!

Det är något magiskt i att få börja på nytt. På en ny kula. Ett oskrivet blad.
Att få börja ett alldeles nytt år. Oförstört, rent, fri från gamla synder.
Det ska ändras kostvanor, det ska motioneras mera, läsas mera och hinnas med ännu mer saker.
2017 bör vara lätt att göra till ett bra år, eller iaf bättre än 2016. För 2016 var ju lite sådär. Inte sant?
Näää, 2016 gav dig och mig det vi behövde för att kunna snickra ihop en bra bas för vårt 2017. Så säg tack och blicka framåt!
Och både du och jag vet att inget blir annorlunda efter 12-slaget imorgon. Det blir samma gamla vi. Och förstå mig rätt: vi är alla skapta till att göra underverk, glänsa och glittra, utföra stordåd varje dag. För oss själva och för hela mänskligheten. Men det har inget med en alldeles ny almanacka att göra.
Pressen blir plötsligt så jäkla stor när alla tomma sidor ska fyllas med hjälteinsatser och being better version of myself-bevis. Sådär DIREKT. Helst redan på nyårsdagen. Och alla vet vi att januari ÄR den tunna månaden. Skitmånaden. Kalla och mörka och ändå ska alla jävlar köpa sallad (helst utan dressing, för jag lagt på mig under julen!) till lunch fösta dagen de är tillbaka på jobbet.
Fortsätt gosa istället, vet jag! Fortsätt vara snäll mot dig. Det är bara i den atmosfären som man kan lyckas utföra stordåd. Som att överleva till den 25 i januari.
Deal?

Ge inte upp dina drömmar och mål. Ha dem! Please! Men låt dem bli sådana som varar längre än till kl 11.35 den andra januari.
Dvs. REA-LIS-TIS-KA och snälla, så du slipper känna dig som en nolla år 2017.

What is hiding down the road?

What is hiding down the road?

Det är det jag önskar dig med hela mitt hjärta <3
/Kasia

Det finns inget som man inte kan göra värre…

…har jag fått lära mig idag.
Här följer en skräckstory som jag varit med om idag, som lärde mig om mänsklig godhet, vänskap och min egen styrka.
Jag jobbade hemma idag större delar av dagen och skulle precis iväg med bilen strax efter kl. 14. Sextio meter utanför garaget, ute på bilvägen förstod jag att jag hade punka på bilen så jag körde åt sidan och ställde mig på gångvägen. M svarade inte i telefonen så jag ringde vår vän. Snällaste människa som mitt i arbetsdagen drog iväg från stan för att hjälpa mig. Reservdäcket visade sig inte passa på något vis så jag gick tillbax till garaget och rullade fram ett sommardäck tillfälligt. Skönt att det var så nära hemma! Va?! Jag var tom glad att jag lärt mig hur en domkraft funkar och hur enkelt det är att byta däck.
Och så var det precis dags att hämta på skolan. Vännen åkte hem och jag droppade in på bilverkstaden som ligger i Segeltorps-rondellen och bad de kolla på mitt platta däck. Därifrån är det ju en stenkast till skolan så jag svängde in försiktigt för jag tyckte att det liksom ryckte i ratten lite.
En stund senare, PÅ VÄGEN HEM, I RONDELLEN, NÄR JAG SKA PRECIS BLINKA UT TILL VÅR GATA LOSSNAR MITT SOMMARDÄCK!!!  Jag ser gnistor, sedan ett däck som rullar ut mot mitten av rondellen. Trots det har jag vakenhet nog att glida med bilen åt sidan fast jag hör hur det skrapar och rispar mot underlaget. Klockan är 16.30 rusningstid i förorten, billysen förblindar, händerna skakar. Jag försöker fatta vad som hände, varför, och hur jag ska ta mig därifrån snabbast möjligt. Har min son i bilen. Stoppar trafiken och går ut på vägen för att plocka bort hindret – mitt vilsna däck. En tanke slår mig: mina bultar rullar runt hela j****la Segeltorpscentrum. So what!
Min modiga pojke går hem själv fast hans mamma just plogat asfalt med plåt. Jag ringer M, får ett nummer, 2 minuter senare är assistansen på väg.  Tacksam, tacksam. Nu är jag mer tacksam än rädd. Flera bilar har hunnit stanna och erbjudit hjälp. Jag ser en granne knalla mot mig. Han vill också hjälpa. Vännen är tillbaka hos mig och ser till att barnen har det bra hemma medan jag väntar på bärgarn. Samtidigt ringer verkstadskillen för att snacka om mitt punkterade däck. Jag säger: det är bara kika ut från ditt kontor, så får du se hur nära dig jag har parkerat. Sådär mitt i rondellen, typ.
Två sekunder senare springer hans anställda mot mig. Innan jag hinner blinka har den ena hunnit ge sig ut på vägen och hittat ALLA MINA BULTAR! Vi konstaterar ganska snabbt att jag försökte fästa sommardäcket med vinter-bultar. Och så gör man ju inte…
Lite chockad, lite dum känner jag mig. Vad onödigt allting, va?
Och så kommer det en ängel med långt skägg och en fet blinkande bärgarmirakel. Jag hittar rätt bultar i bilen. Han pumpar upp en kudde, lyfter bilen, skruvar på rätt saker på rätt plats och 10 minuter senare plockar jag ner min varningstriangel och så rullar vi därifrån.

Ingen har kört i mig. Min son är hel. Mitt rullande däck har inte skadat någon. Jag har blivit överöst med mänsklig godhet och vilja att hjälpa. Jag har inte fått panik, jag har trots allt inte stoppat HELA trafiken i Segeltorp. Och jag har med mig alla mina bultar (samt en och annan lös skruv!)

Visst kan vissa händelser kännas rätt så onödiga. Men jag kan inte hjälpa att leta efter någon mening även i den värsta skiten.
Jag klarade det här! Fast jag var så himla rädd.
Och jag fick ett så tydligt bevis på hur mycket vänlighet och välvilja det finns omkring mig.
En tydlig läxa. TACK FÖR DEN!

<3

Inre ordning och oordning

Gu´vad jag har längtat!
Efter att få sitta och skriva. Som på gamla goda, utbrända tiden. Jag jobbar nog inte heltid nu men jag tänker på mitt jobb och mina uppdrag nästan hela tiden. Längtar till mitt skrivbord och till spisen när jag fixar alla saker som hör till att driva ett företag. Och gå en yogalärarutbildning. Och renovera hemma. Göra en adhd utredning. Och begrava en familjemedlem.

Livet är lite kaotiskt just nu. Men jag klagar inte ett dugg. Jag är tacksam för varje ny soluppgång jag får äran att bevittna och jag försöker göra det bästa av varenda dag. Det gör vi väl alla.
Och hur ofta känns det ändå otillräckligt? Not good enough? Hur ofta tror vi att andra klarar livet och motgångarna bättre än vi lyckas med det?

Kanske för att vi inte ser alla detaljer? Eller för att vi bara examinerar ytan?

Titta på denna bild:

Harmoni.

Min harmoni.

Och titta sedan på denna bild:

Mitt kaos.

Mitt kaos.

Båda är tagna på samma rum. Kanske till och med samma dag. Och det gör inget. För i mitt hjärta hade jag samma “ordning” oavsett kaoset som fanns på mitt skrivbord.

Mitt hjärta.

Mitt hjärta.

Men upplevelsen av det för den förbipasserande kan vara något olika.
Illusion.

Var rädd om ditt inre ordning och oordning. Jämför inte den med något annat du ser ute i världen. Var rädd om det du skapar och gör det med hela hjärtat.
Vad kan gå fel?

Love and peace within!
/Kasia