När målet är större än rädslan…

TEXTEN TILLÄGNAD LENA

 

 

Å, jag hade vetat så länge att det är rätt sak att göra.
Och jag ville det så mycket!
Men jag vågade på något sätt inte. Det fanns så många ursäkter.

Och så hände det ofattbara.
En människa från min grupp på stressrehabiliteringen tog sitt liv.
Jag fick meddelandet flera månader senare. Den mest förlamande känslan var att jag märkte liksom inte att hon saknades… fast vi sågs många gånger efter rehaben.
Hon. Den mjuka, varma, roliga, känsliga tjejen. Med en cykel och ett kolonilott i stan.
Hon som gillade blåbärsglass och hade alltid på sig en vit tröja. Alltid.
Jag kan knappt andas, fortfarande, när jag försöker föreställa mig den känslan av ensamhet som finns hos en människa som inte längre hittar meningen med detta liv. Inte hittar hoppet. Inte ens en liten liten gnista…

Det var då, när jag fick veta att Hon dog, då fattade jag på fuckin´ RIKTIGT att tiden är inne! Att det är NU.
Jag vaknade en lördagmorgon och visste att jag måste berätta om min utmattning.
Och att jag ska skapa en kurs. Och att de som kommer ska få ta hem ett armband med ordet NU.

Och så blev det.
Och jag fick se med egna ögon att mitt egna lilla mod  skapar, och drar till sig ännu mer mod. Det goda i alla människor gör att vi svarar med sårbarhet på den andres sårbarhet. Halleluja!

Att prata inför folk anser många är lika läskigt som döden själv. Själv har jag gått i terapi för socialfobi och min hjärna fryser och alla tankar står stilla om jag ska säga något inför andra.
Men jag hade ju inget val. Jag var ju tvungen att göra detta NU.
Men jag tänkte mig cirka 10 personer, kanske, om jag har tur, och det kom fyrtio!
Bara det att en större lokal fanns att tillgå bara några dagar innan utsatt datum?!
Jag hade liksom universum på min sida, eller?
Och när alla satt i rummet var jag tyst långa stunder… avbrutna med några försök att säga något vettigt, det jag övat in, det jag haft nedskrivet på papper framför mig men kunde inte läsa.
Jag hörde hur jag gjorde bort mig mer och mer för varje tyst sekund… minut… – och vet du vad – jag dog inte av det! Och tydligen var inte MIN upplevelse samma som ANDRAS upplevelse. Och de som gick hem och inte sagt något – jag kan inte sitta och gissa vad de tyckte.
Jag använder tiden och orken för att förbereda nästa tillfälle istället. Nästa sårbarhetsfest och skamexponering.

Om du vill läsa några av deltagarkommentarer jag fick efter kursen – gå in på min hemsida. Du kanske själv skulle behöva gå en sådan kurs? Du kanske känner någon behövande? Snälla. Blunda inte för psykisk ohälsa. Det kan rädda någons liv.
Mår du själv psykiskt dåligt, snälla sök professionell hjälp på din närmaste vårdcentral eller ring 08-58584920 – OK? Vänta inte. ♥

Jag kommer resa bort på en tyst retreat i 10 dagar i början på mars.  Det är därför inga nya kursdatum är satta än. Men på våren bjuder jag på en ny omgång så håll utkik och läs nyhetsbreven.

Ha en underbar solig lördag och var rädd om dig själv och andra.
/Kasia

Mörkertalet – sk*ttalet!

God söndag!
Krispigt och vitt ute. Hoppas du kan njuta av naturen och/eller värmen inomhus.
Jag googlade ordet mörkertal idag. Eftersom svenska är inte mitt första språk så behöver jag ibland dubbelkolla betydelsen av vissa ord. Och tydligen så används ordet mörkertal mest i samband med de dolda brotten som inte anmäls.
Av olika anledningar. Men mest av rädsla och skam. Of course!

Imorse, i samtal med en vän, blev jag åter påmind om det gigantiska mörkertalet bland människor som mår psykiskt dåligt. Och det är ett brott mot hela samhället, i det långa loppet. För att även om man inte döljer sitt tillstånd så är det kanske inte det första man säger till omvärlden:

Jovars! Jag mår skitdåligt just nu.

Men förutom det så är allt toppen!

Tackar som frågar!

Man har all rätt att behålla sitt känslo- och hälsotillstånd för sig själv. Alla gånger! Men… av erfarenhet vet jag, att helt reflexmässigt försöker de flesta av oss bete sig “som vanligt” framför andra.
Oavsett hur det känns inombords.
Och det KOSTAR. Kära nå´n, vad det kostar! I energi och mental styrka.
Ingen värdering i det. Vilket man än väljer så tjänar det säkert något syfte.
Man vill inte oroa. Man vill undvika den obekväma tystnaden. Man vill inte att det ska vara pinsamt för den andre som inte vet hur man ens ska svara. Hur den ska göra. OM den ska göra något alls? Kanske bäst att inte störa?

Jag vill bara säga att det är så synd att så mycket energi slösas på att behålla en fasad. Medan den energin skulle göra så mycket mer nytta om den lades på att tillfriskna.
Och vet du vad? Du som märker eller får förtroendet att faktiskt få höra att någon i din närhet brottas med depression eller utmattning, eller vad som helst annat, kanske cancer… Du behöver inte fixa något. Du behöver inte lösa problemet. Det du däremot kan göra är att finnas till. Bara finnas kvar. Bara sitta bredvid. Brygga en kopp kaffe kanske…

Kaffe & Kärlek  – det räcker långt!

Så – Vännen – du som kämpar: Fokusera på att bli bättre istället för att mörka hur du egentligen mår.
Jag vet att det är svårt, men nu skiter vi i det!
Jag har tänkt visa dig hur man gör!
Om du inte hört om det än: Jag ska berätta om min utmattning. Nu på onsdag, den 24:e januari, i ABF-huset i Huddinge. Kl. 18.30 till 20.00. Läs mer här och anmäl dig direkt till kasia@zebrazone.se
Sedan håller jag även en kurs. Men vi tar en sak i taget. Det mår vi alla bäst av.
Ha en fortsatt fin söndag! <3
/Kasia

När hjärnan säger Over & Out

Du vet väl att jag startade ZebraZone efter att jag varit utbränd i över ett år?
Det var våren 2013. Jag skrev under pseudonym och på engelska. Jag skämdes.
Länge.
Jag upplevde att jag kom med dåliga nyheter som ingen ville ta till sig.
Idag drabbar utmattningen rekordmånga. Det är vanligt.
Samtidigt blir det svårare och svårare att få den hjälp som behövs.
Den hjälp som jag själv fått. En riktig rehabilitering.
Jag har pratat med fler som får starka mediciner utskrivna vid första besöket på vårdcentralen, för att kunna fortsätta jobba. Vården hinner inte följa upp patienter som börjar må dåligt. Och många HINNER helt enkelt INTE att bli sjuka. Eller har inte råd.

Tänk om vi skulle FÖREBYGGA??
Istället för att plåstra om folk
och skicka dem tillbaka dit de blev sjuka?

Jag har försökt föra min egen kamp mot olika myndigheter och deras felaktiga, kortsiktiga beslut. Jag har diskuterat med ombud, specialister, jurister och chefer till robot-människor på myndigheter.
Det förändrade ingenting.
Det är en politisk fråga. Människor gör det de blir tillsagda att göra. Utifrån sin budget.

Jo, men vänta. Visst förändrades någonting under dessa samtal. De förstärkte min övertygelse om att det är fel fokus där ute. Och visade att den lilla ork jag har gör ingen nytta i en strid mot jätten.
Så istället för att jobba MOT vill jag jobba FÖR.

Jag har hyrt en lokal i Huddinge (ABF-huset, Kommunalvägen 26) och kommer berätta om min utmattning. Den som jag drabbades av för fem år sedan, och den som jag snuddat vid nu i höstas. Det är gratis. Jag bjuder på min skamexponering.
Den 24:e januari, en onsdag, kl. 18.30 till 20.00.
Varför?

  • Så att du som är utmattad känner dig mindre ensam.
  • Eller så kanske får jag dig att må bättre, för du är klokare än jag varit.
  • Du som anhörig till en utmattad människa kan få höra hur det är från någon annan.

Här kan du se inbjudan till eventet.

Sedan, 31:a januari och 7:e februari, samma klockslag, blir det kurs. Jag delar med mig av det viktigaste som hjälpt mig på vägen tillbaka och som jag använder än idag. Här kan du läsa hur du anmäler dig, mm.

Hoppas vi ses, för att tillsammans göra något FÖR oss själva. Och andra.

God söndag.
/Kasia

Vad jag lärt mig idag

Så.
Var det värt det?
Alltihop: Alla förberedelser. Allt stressande. Allt slit under året, för att ha råd med de rätta klapparna?
För mig har mycket kretsat runt traditioner och förväntningar inför denna jul.
Det började redan vid granen som ingen ville pynta. Först.
Nu är den hur glittrig som helst. Det har bara tagit barnen mer tid än vad jag hade tänkt.

God jul, va?

Sedan blev det en del annat som tog kraften och uppmärksamheten bort från de ju(v)liga traditionerna.
Men några klappar och ett pepparkakshus har det  i alla fall blivit igår.
Jag har knappt lagat någon julmat. Bortsett från en quorn-blobb från frysdisken som jag griljerat med samma smet som övriga familjens julskinka smetades med.
Och så imorse fick vi lite annat att tänka på när köksgardiner började brinna.
Det är inte det att jag är förvånad. Det ÄR nästan en sorts tradition att saker skiter sig för oss runt jul. Men där och då, när det lilla av en sorts dag-struktur som vi skapat genom åren började glida isär… då fanns det bara en sak att göra för mig.
Backa undan och låta allt bli som det blir…
***
Jag har under de senaste åren varit duktig på att sänka kraven och det mår jag bra av. Jag har numera lägre förväntningar på saker och ting och det är toppen. Men jag har banne mig inte förstått hur jag ska vara mer FLEXIBEL och ACCEPTERANDE.

…i spillror men smakar lika gott!

Och jag tror att det var det jag lyckats med idag när jag lämnade slagfältet (köket) och låste in mig i badrummet.
Medan familjen fick fixa klart lunchen var jag upptagen med djupandning och röda strumpbyxor.
Vad fanns det kvar att försöka bevisa? För vem? Och varför?
Vad hade min bild av denna dag med verkligheten att göra?
***
Jag spricker inte när livet trycker på. Jag kan ändra form. Om jag vill.
Om.
Jag.
Vill.

Kan du vissla? Vissla då!

Och det att jag har lyckats idag betyder inte att jag kommer att lyckats med samma sak imorgon.
Men en sak vet jag säkert:
Kan jag en gång – kan jag flera gånger!
Och en sak till vet jag också:
det kommer finnas fler tillfällen att öva.
Det ser livet till all det blir! Får jag hoppas.

 

***
Det var många fler tankar som for genom huvudet i mitt lilla o-renoverade badrum idag.
De får inte plats här.

 

Men om exakt en månad, onsdagen den 24:e januari, kommer jag berätta om fler av mina misslyckanden och uppenbarelser om livet som utbränd.
Live. Under en berättarkväll på ABF i Huddinge. Därefter blir det en kurs.
Mer info kommer inom kort.
Ha nu en fortsatt god jul, ok?
Det tänker jag ha i alla fall.
Vi hörs!
/Kasia

p.s. Är du sugen på att yoga med mig sista gången detta år?
Annandag jul, kl. 11, FitnessWorld i Segeltorp. Länk till eventet finns här.

Att skriva från ärr

Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.

Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.

Sora 100%

“I Annas atelier…”

Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.

 

 

 

Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.

Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…

Eller? Har du en annan erfarenhet?

Prioritera bort, inte ner!

Sist skrev jag om planering av vila och egen tid för inget-görande (klicka på länken för att komma till texten).

Vi har en ganska sund tendens att prioritera de viktigaste sakerna högst. Det som ofta slår fel i denna taktik är att vi sällan ser oss själva som viktigast och brukar ligga längst ner på listan.

Det har jag också skrivit om här. (Hur ska jag komma fram till poängen om jag skicka bort dig till andra texter hela tiden! ;)) Bäst att jag slänger ur mig det viktigaste direkt:
För att hitta egen tid kommer du behöva TA BORT saker från dina att-göra-listor.

Du kommer behöva acceptera att vissa saker helt enkelt inte blir av. Om ingen annan än du tar på sig dem.

Men det är möjligt först när du börjar se att DU är viktigare än….. (här får du lägga in egna arbetsuppgifter som du hittills brukade prioritera lågt men ändå valde att göra dem innan du satte dig med fötterna på bordet för att vila.)
I år blev det ute-blomkrukorna som fick NOLL uppmärksamhet från mig.

 

 

 

 

 

 

 

Det är en nyttig övning: Att se alla fina, färgsprakande nyplanterade växter på instagram och inte känna sig som en total looser. Så jag tänker: jag må vara en looser i någons ögon, men om jag är en lite utvilad looser så är jag nöjd iaf! Jag har inget behov av att identifieras med mina vissna blommor. Det vore ju ett rent galenskap att göra det ju!!

Så nästa gång du drunknar i grejer att göra (typ, när som helst på dygnet kanske!?) ställ dig denna fråga:

Vem är viktigast? (Och försök inte lura dig själv med svaren: men jag kan först njuta av vilan när…. för då lurar du dig själv och kommer aldrig bryta detta riktigt skadliga mönster. Och den dagen då orken på riktgt tar slut kommer du vara tvungen att prioritera bort allt. Jag menar det. Allt!)

Det är skitjobbigt. Det är fysiskt smärtsamt i början. Man vill krypa ur sin egen kropp första 352 gångerna man prioriterar sig själv lite högre än vilken jävla skitsak som helst. Men man ser resultat ganska snabbt. Och man blir bättre med tiden.
Ta inte mitt ord för det. Prova själv!

God söndag på dig! <3

p.s. Ett tips för dig som plågas av och strävar efter den perfektion som finns på bilder på instagram: Sluta kolla där! Amen! 😀

Att planera inget-görande

Skit! Skolan är slut! Jag fick lite ångest måste jag säga. Det är världens största maskineri att få ihop hela familjens sommar med vila och återhämtning, alla sommarprojekt och semesterdagar.
Skolan vill planera sommarbemanningen redan i mars, typ. Duktigt och smart med bra framförhållning! Och det är nog p.g.a. sådana familjer som vår om det skiter sig. Stora-viktiga-företag med stora-viktiga-kunders-supportavtal planerar sommarjourer på timnivå för sommarens alla dagar.  I know, I have been there.
Planering. Planering. Planering. Även om det är en dålig plan så är det iaf något att utgå ifrån, sägs det.
Jag har själv varit väldigt mycket PRO-planering och har jobbat med långa att-göra-listor. För länge sedan.

Med utmattningen blev jag väldigt allergisk mot planering. Man har liksom ändå inga resurser att fördela. Ingen kapacitet, ingen energi att hushålla med. Jag har visst försökt. Det blev lite bittert och skrattretande på samma gång. För det jag strök från mina att göra listor var saker som jag kom på att jag inte behövde göra idag/kunde göra senare/någon annan kunde göra. Så till slut gav jag upp…

Och nu är jag en aspirerande egenföretagare som aldrig blivit friskförklarad, fk bara slutade betala ut min försäkring. Och så fick jag veta att jag har ADHD. Och då är planering, struktur och rutiner ett måste.
Kul. Framför oss har jag en sönderhackad sommar med ledighet blandat med kurser, jobb, underhållningsarbete på landet, besök. Kanske kan vila till hösten…

***
Skojar bara! Vila behövs kontinuerligt. Det går inte att köra slut på sig själv vår, vinter och höst och sedan tro att 3-4 veckor på sommaren ska återställa ballansen i kroppen och huvudet. Det hjälper såklart lite men kroppen håller längre om återhämtningen är en del av vardagen.

Goals with soul 

För de flesta av oss kommer inte detta naturligt. Vi bokar in saker i våra kalendrar, håller dead lines och har koll på olika förfallodatum, och när oljan ska bytas i bilen. Varför blir det då så konstigt att planera in tid till sig själv? Boka en tid för INGET-GÖRANDE.
It´s no brainer:
Vi identifieras med och definieras av det vi gör. Det tror vi iaf. Och gör man inget så är man inget. Eller?

Sug på den vet jag!

 
Fortsättning följer. Trevlig söndag!

<3

Bränn bara inte ut dig när du eldar i trädgården!

Wow! Våren är här! Så mysigt! Det är inte bara inne som man ska prestera, nu är det också ute. Grannarna klädda i arbetskläder springer fram och tillbaka med diverse redskap utanför mitt fönster. Eller jagar sina barn på mini-cyklar. Jag fick vara jättenoga med hur jag reagerade på detta under dagen när jag stod i köket och lekte med mat. Har tidigare i livet dömt mig själv till en total odugling pga. att jag inte hade ork att ta mig an stora ute-projekt under helgerna.
Och nu har jag börjat förstå att det fanns flera helt giltiga anledningar till detta:
* att jag har slitit så in i helsike på jobbet under långa perioder och verkligen verkligen behövd återhämta mig under helgerna.
* att jag inte tycker det är särskilt roligt med trädgårdsarbete och jag vet inte hur man gör en massa trädgårdssaker. Jag står hellre och gör en vegansk “cheddar-ost” sås på sötpotatis än klipper buskar.
* att jobba med kroppen, kratta, kliva ved, det är en annan sak. Det kan jag göra. Det är också sysslor som har en början och ett slut. Man ser hur långt man har kommit under tiden. Det är rogivande. Allt det andra som jag inte har koll på… det stressar mig och då undviker jag det så mkt jag kan.

Visst, det är ett jättefint sätt att spendera tid med familjen ute, nere på knäna i den fuktiga jorden. Man kan känna sig nyttig också, och det vill man ju, eller hur?!

Jag hoppas du förstår att jag är ironisk. Allt det där pulande i trädgården passar inte alla. Och även om det passar dig men du inget orkar. It is fine too! Bränn bara inte ut dig för påskliljornas skull. Gör det du tycker är roligt nu när det äntligen blivit lite varmt och soligt. Gör det du har längtat efter under den hela långa vintern. Arbetet, det kommer vänta på dig. Den saken är klar.
Du hinner. Eller inte. Och om världen går under eller om jag får stroke imorgon då har jag hellre yogat idag ute på altanen, eller läst, än att jag tvingat mig till saker som gör mig förtvivlad.

Söndagsfrukost <3

Bokläsning i solstolen <3

Tack för mig!
Ha en fin kväll och spara energi för imorgon är det en ny vecka och det ska man också orka med. Inte sant?

Puss!

/Kasia

Inre ordning och oordning

Gu´vad jag har längtat!
Efter att få sitta och skriva. Som på gamla goda, utbrända tiden. Jag jobbar nog inte heltid nu men jag tänker på mitt jobb och mina uppdrag nästan hela tiden. Längtar till mitt skrivbord och till spisen när jag fixar alla saker som hör till att driva ett företag. Och gå en yogalärarutbildning. Och renovera hemma. Göra en adhd utredning. Och begrava en familjemedlem.

Livet är lite kaotiskt just nu. Men jag klagar inte ett dugg. Jag är tacksam för varje ny soluppgång jag får äran att bevittna och jag försöker göra det bästa av varenda dag. Det gör vi väl alla.
Och hur ofta känns det ändå otillräckligt? Not good enough? Hur ofta tror vi att andra klarar livet och motgångarna bättre än vi lyckas med det?

Kanske för att vi inte ser alla detaljer? Eller för att vi bara examinerar ytan?

Titta på denna bild:

Harmoni.

Min harmoni.

Och titta sedan på denna bild:

Mitt kaos.

Mitt kaos.

Båda är tagna på samma rum. Kanske till och med samma dag. Och det gör inget. För i mitt hjärta hade jag samma “ordning” oavsett kaoset som fanns på mitt skrivbord.

Mitt hjärta.

Mitt hjärta.

Men upplevelsen av det för den förbipasserande kan vara något olika.
Illusion.

Var rädd om ditt inre ordning och oordning. Jämför inte den med något annat du ser ute i världen. Var rädd om det du skapar och gör det med hela hjärtat.
Vad kan gå fel?

Love and peace within!
/Kasia

LEV eller DÖ – beslutet är ditt

En självklar sak, kan man tycka, men slog mig återigen imorse, precis när jag klappade kinderna med en billig dagkräm från apoteket.
Hur blev det att jag kunde ändra mig? Hur var det min resa ut från utmattningen började, egentligen?
Ett långsamt VARSEBLIVANDE. Som ett svagt ljus på långt håll som växer i styrka när man närmar sig det. Eller en ballong i magen som växer och växer tills den inte får plats längre och MÅSTE, bara måste smälla. En smärtsam plötslig NÄRVARO i det som livet blivit till:
En annan morgon. En främmande, tom blick i spegeln. En betydligt dyrare dagkräm, stark parfymdoft och en vältäckande concealer i blank förpackning. Än idag får jag tyngd över bröstet och små svettpärlor på nästippen när jag hör gällt ljud av en hårfön. Stresspåslag heter det. Kroppsminne.
Fejsbok är numera hjälpsam med att återkalla gamla minnen: mina stolta inlägg i stil med:

“Att göra egen äppelmos, egen jordnötssås och inlagda soltorkade tomater på en eftermiddag och ändå lägga sig vid tio. Med en sjuk unge. Det är inte illa det! :)” 

“Vaknade kl. 6 för att lyfta lite grus, fick se en underbar soluppgång. Nu mot Stockholm för en sista arbetssöndag.” 

Och så för nästan precis fyra år sedan… Inga fejsbokinlägg från den perioden inte! Det är svårt att säga att jag har TAGIT ett BESLUT. Snarare var ett ultimatum från självaste livet:

Gör något. Be om hjälp. Vänd om. Annars överlever du inte. Sluta lotsas att du har koll på livet. På dig själv. Är det såhär du vill ha det?
Och en kollaps. En helgmorgon. Ett frukostbord dukat med stekta ägg och färska frallor. Och ingen att äta med. För jag har skrämt bort dem alla.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Beslutet är ditt. Det är ditt eget liv. Du kan glida på ytan, lotsas leva fast du är halvdöd, känslomässigt förlamad och olycklig inombords. Göra som alla andra, lotsas att allt är tillräckligt bra, att andra har det värre och inte klagar. Eller så tar du kommandot och städar upp skiten. Börjar LEVA. Leva som FAN!* Ja. Beslutet är ditt.


*Ha inga illusioner. Träsket kan vara djupt och geggigt och kan ta tid och tålamod att ta sig igenom.  Folk kan bli sura, kommer inta fatta någonting. Men det finns ingen annan väg. Och målet är jävligt gött! Man börjar prutta glitter liksom och se saker i alla regnbågsfärger.

Regnbågens alla färger <3

Regnbågens alla färger <3

Puss och mod till alla!
/Kasia