När målet är större än rädslan…

TEXTEN TILLÄGNAD LENA

 

 

Å, jag hade vetat så länge att det är rätt sak att göra.
Och jag ville det så mycket!
Men jag vågade på något sätt inte. Det fanns så många ursäkter.

Och så hände det ofattbara.
En människa från min grupp på stressrehabiliteringen tog sitt liv.
Jag fick meddelandet flera månader senare. Den mest förlamande känslan var att jag märkte liksom inte att hon saknades… fast vi sågs många gånger efter rehaben.
Hon. Den mjuka, varma, roliga, känsliga tjejen. Med en cykel och ett kolonilott i stan.
Hon som gillade blåbärsglass och hade alltid på sig en vit tröja. Alltid.
Jag kan knappt andas, fortfarande, när jag försöker föreställa mig den känslan av ensamhet som finns hos en människa som inte längre hittar meningen med detta liv. Inte hittar hoppet. Inte ens en liten liten gnista…

Det var då, när jag fick veta att Hon dog, då fattade jag på fuckin´ RIKTIGT att tiden är inne! Att det är NU.
Jag vaknade en lördagmorgon och visste att jag måste berätta om min utmattning.
Och att jag ska skapa en kurs. Och att de som kommer ska få ta hem ett armband med ordet NU.

Och så blev det.
Och jag fick se med egna ögon att mitt egna lilla mod  skapar, och drar till sig ännu mer mod. Det goda i alla människor gör att vi svarar med sårbarhet på den andres sårbarhet. Halleluja!

Att prata inför folk anser många är lika läskigt som döden själv. Själv har jag gått i terapi för socialfobi och min hjärna fryser och alla tankar står stilla om jag ska säga något inför andra.
Men jag hade ju inget val. Jag var ju tvungen att göra detta NU.
Men jag tänkte mig cirka 10 personer, kanske, om jag har tur, och det kom fyrtio!
Bara det att en större lokal fanns att tillgå bara några dagar innan utsatt datum?!
Jag hade liksom universum på min sida, eller?
Och när alla satt i rummet var jag tyst långa stunder… avbrutna med några försök att säga något vettigt, det jag övat in, det jag haft nedskrivet på papper framför mig men kunde inte läsa.
Jag hörde hur jag gjorde bort mig mer och mer för varje tyst sekund… minut… – och vet du vad – jag dog inte av det! Och tydligen var inte MIN upplevelse samma som ANDRAS upplevelse. Och de som gick hem och inte sagt något – jag kan inte sitta och gissa vad de tyckte.
Jag använder tiden och orken för att förbereda nästa tillfälle istället. Nästa sårbarhetsfest och skamexponering.

Om du vill läsa några av deltagarkommentarer jag fick efter kursen – gå in på min hemsida. Du kanske själv skulle behöva gå en sådan kurs? Du kanske känner någon behövande? Snälla. Blunda inte för psykisk ohälsa. Det kan rädda någons liv.
Mår du själv psykiskt dåligt, snälla sök professionell hjälp på din närmaste vårdcentral eller ring 08-58584920 – OK? Vänta inte. ♥

Jag kommer resa bort på en tyst retreat i 10 dagar i början på mars.  Det är därför inga nya kursdatum är satta än. Men på våren bjuder jag på en ny omgång så håll utkik och läs nyhetsbreven.

Ha en underbar solig lördag och var rädd om dig själv och andra.
/Kasia

Mörkertalet – sk*ttalet!

God söndag!
Krispigt och vitt ute. Hoppas du kan njuta av naturen och/eller värmen inomhus.
Jag googlade ordet mörkertal idag. Eftersom svenska är inte mitt första språk så behöver jag ibland dubbelkolla betydelsen av vissa ord. Och tydligen så används ordet mörkertal mest i samband med de dolda brotten som inte anmäls.
Av olika anledningar. Men mest av rädsla och skam. Of course!

Imorse, i samtal med en vän, blev jag åter påmind om det gigantiska mörkertalet bland människor som mår psykiskt dåligt. Och det är ett brott mot hela samhället, i det långa loppet. För att även om man inte döljer sitt tillstånd så är det kanske inte det första man säger till omvärlden:

Jovars! Jag mår skitdåligt just nu.

Men förutom det så är allt toppen!

Tackar som frågar!

Man har all rätt att behålla sitt känslo- och hälsotillstånd för sig själv. Alla gånger! Men… av erfarenhet vet jag, att helt reflexmässigt försöker de flesta av oss bete sig “som vanligt” framför andra.
Oavsett hur det känns inombords.
Och det KOSTAR. Kära nå´n, vad det kostar! I energi och mental styrka.
Ingen värdering i det. Vilket man än väljer så tjänar det säkert något syfte.
Man vill inte oroa. Man vill undvika den obekväma tystnaden. Man vill inte att det ska vara pinsamt för den andre som inte vet hur man ens ska svara. Hur den ska göra. OM den ska göra något alls? Kanske bäst att inte störa?

Jag vill bara säga att det är så synd att så mycket energi slösas på att behålla en fasad. Medan den energin skulle göra så mycket mer nytta om den lades på att tillfriskna.
Och vet du vad? Du som märker eller får förtroendet att faktiskt få höra att någon i din närhet brottas med depression eller utmattning, eller vad som helst annat, kanske cancer… Du behöver inte fixa något. Du behöver inte lösa problemet. Det du däremot kan göra är att finnas till. Bara finnas kvar. Bara sitta bredvid. Brygga en kopp kaffe kanske…

Kaffe & Kärlek  – det räcker långt!

Så – Vännen – du som kämpar: Fokusera på att bli bättre istället för att mörka hur du egentligen mår.
Jag vet att det är svårt, men nu skiter vi i det!
Jag har tänkt visa dig hur man gör!
Om du inte hört om det än: Jag ska berätta om min utmattning. Nu på onsdag, den 24:e januari, i ABF-huset i Huddinge. Kl. 18.30 till 20.00. Läs mer här och anmäl dig direkt till kasia@zebrazone.se
Sedan håller jag även en kurs. Men vi tar en sak i taget. Det mår vi alla bäst av.
Ha en fortsatt fin söndag! <3
/Kasia

När hjärnan säger Over & Out

Du vet väl att jag startade ZebraZone efter att jag varit utbränd i över ett år?
Det var våren 2013. Jag skrev under pseudonym och på engelska. Jag skämdes.
Länge.
Jag upplevde att jag kom med dåliga nyheter som ingen ville ta till sig.
Idag drabbar utmattningen rekordmånga. Det är vanligt.
Samtidigt blir det svårare och svårare att få den hjälp som behövs.
Den hjälp som jag själv fått. En riktig rehabilitering.
Jag har pratat med fler som får starka mediciner utskrivna vid första besöket på vårdcentralen, för att kunna fortsätta jobba. Vården hinner inte följa upp patienter som börjar må dåligt. Och många HINNER helt enkelt INTE att bli sjuka. Eller har inte råd.

Tänk om vi skulle FÖREBYGGA??
Istället för att plåstra om folk
och skicka dem tillbaka dit de blev sjuka?

Jag har försökt föra min egen kamp mot olika myndigheter och deras felaktiga, kortsiktiga beslut. Jag har diskuterat med ombud, specialister, jurister och chefer till robot-människor på myndigheter.
Det förändrade ingenting.
Det är en politisk fråga. Människor gör det de blir tillsagda att göra. Utifrån sin budget.

Jo, men vänta. Visst förändrades någonting under dessa samtal. De förstärkte min övertygelse om att det är fel fokus där ute. Och visade att den lilla ork jag har gör ingen nytta i en strid mot jätten.
Så istället för att jobba MOT vill jag jobba FÖR.

Jag har hyrt en lokal i Huddinge (ABF-huset, Kommunalvägen 26) och kommer berätta om min utmattning. Den som jag drabbades av för fem år sedan, och den som jag snuddat vid nu i höstas. Det är gratis. Jag bjuder på min skamexponering.
Den 24:e januari, en onsdag, kl. 18.30 till 20.00.
Varför?

  • Så att du som är utmattad känner dig mindre ensam.
  • Eller så kanske får jag dig att må bättre, för du är klokare än jag varit.
  • Du som anhörig till en utmattad människa kan få höra hur det är från någon annan.

Här kan du se inbjudan till eventet.

Sedan, 31:a januari och 7:e februari, samma klockslag, blir det kurs. Jag delar med mig av det viktigaste som hjälpt mig på vägen tillbaka och som jag använder än idag. Här kan du läsa hur du anmäler dig, mm.

Hoppas vi ses, för att tillsammans göra något FÖR oss själva. Och andra.

God söndag.
/Kasia