Skiten kommer

Jag har under de senaste åren försökt lite symboliskt att bli av med gammalt skräp innan klockan slår midnatt under nyårsafton.

Samma idag. Hemma hos mina föräldrar. Alla papperskorgar tömda. Återvinningen sorterad.

Men lika mycket symboliskt har jag även fyllt på med toapappersrullar på toaletten. För en sak kan man vara säker: skiten kommer även nästa år. Frågan är inte OM men NÄR. Och när det händer är det bäst att vara förbered.

Så – inatt när du önskar dina kära ett gott nytt år 2018 – önska de snarare styrka och jämnmod än ett problemfritt år. För sådant finns inte.

Den skillnad vi kan göra är inom oss.

Det är det jag önskar dig nu idag, imorgon och varje dag.

Och själv kommer jag sitta vid detta bord med mina kära. Tacksam för det som led mig till just denna stund och denna plats.

Gott nytt år 2018 kära du! ❤️

/K

Vad jag lärt mig idag

Så.
Var det värt det?
Alltihop: Alla förberedelser. Allt stressande. Allt slit under året, för att ha råd med de rätta klapparna?
För mig har mycket kretsat runt traditioner och förväntningar inför denna jul.
Det började redan vid granen som ingen ville pynta. Först.
Nu är den hur glittrig som helst. Det har bara tagit barnen mer tid än vad jag hade tänkt.

God jul, va?

Sedan blev det en del annat som tog kraften och uppmärksamheten bort från de ju(v)liga traditionerna.
Men några klappar och ett pepparkakshus har det  i alla fall blivit igår.
Jag har knappt lagat någon julmat. Bortsett från en quorn-blobb från frysdisken som jag griljerat med samma smet som övriga familjens julskinka smetades med.
Och så imorse fick vi lite annat att tänka på när köksgardiner började brinna.
Det är inte det att jag är förvånad. Det ÄR nästan en sorts tradition att saker skiter sig för oss runt jul. Men där och då, när det lilla av en sorts dag-struktur som vi skapat genom åren började glida isär… då fanns det bara en sak att göra för mig.
Backa undan och låta allt bli som det blir…
***
Jag har under de senaste åren varit duktig på att sänka kraven och det mår jag bra av. Jag har numera lägre förväntningar på saker och ting och det är toppen. Men jag har banne mig inte förstått hur jag ska vara mer FLEXIBEL och ACCEPTERANDE.

…i spillror men smakar lika gott!

Och jag tror att det var det jag lyckats med idag när jag lämnade slagfältet (köket) och låste in mig i badrummet.
Medan familjen fick fixa klart lunchen var jag upptagen med djupandning och röda strumpbyxor.
Vad fanns det kvar att försöka bevisa? För vem? Och varför?
Vad hade min bild av denna dag med verkligheten att göra?
***
Jag spricker inte när livet trycker på. Jag kan ändra form. Om jag vill.
Om.
Jag.
Vill.

Kan du vissla? Vissla då!

Och det att jag har lyckats idag betyder inte att jag kommer att lyckats med samma sak imorgon.
Men en sak vet jag säkert:
Kan jag en gång – kan jag flera gånger!
Och en sak till vet jag också:
det kommer finnas fler tillfällen att öva.
Det ser livet till all det blir! Får jag hoppas.

 

***
Det var många fler tankar som for genom huvudet i mitt lilla o-renoverade badrum idag.
De får inte plats här.

 

Men om exakt en månad, onsdagen den 24:e januari, kommer jag berätta om fler av mina misslyckanden och uppenbarelser om livet som utbränd.
Live. Under en berättarkväll på ABF i Huddinge. Därefter blir det en kurs.
Mer info kommer inom kort.
Ha nu en fortsatt god jul, ok?
Det tänker jag ha i alla fall.
Vi hörs!
/Kasia

p.s. Är du sugen på att yoga med mig sista gången detta år?
Annandag jul, kl. 11, FitnessWorld i Segeltorp. Länk till eventet finns här.

Den avklädda granen

Vänta nu! Vem är julen till för egentligen?
Barnen!
Ja! Barnen. De ska få minnen för livet. Så att våra fina jultraditioner inte försvinner. Så att de får känna det vi kände när vi var små!
Skitsnack.
Vad är det för traditioner vi försöker bevara?
Utslitna vuxna som under årets sista, mörkaste dagar försöker ge lite lite till, pressa ut den sista orken. För att det ska vara fint. Festligt. Juligt.
Med glitter! Och mörka ringar runt ögonen…
Jo, julen var speciell. Förr. För den var så mycket bättre än alla andra dagar på året. Men idag, när vi och våra barn överkonsumerar det mesta till vardags???

Men vintern är ju så lång och trist. Och december är så mörk. Man behöver se fram emot någonting speciellt… Va?

Men för gudsskull! Gå och lägg dig människa, om det är trist och mörkt! Tänd ETT ljus och låt det brinna för f*n! Och sitt och glo på det och njut av att göra ingenting. Och då kanske hinner du ta dig en funderare.

Att julen är numera till för storhandlarna och slaktare.

Den avklädda granen

Den är varken till för naturen och de hexiliarder granar som förbrukas och slängs under bara några veckor, eller presentpappret och milliontals mil presentsnöre som krullas (jag vet, du trodde jag stavade fel, vad snuskig du är!) runt klappar som ingen vill ha. Den är inte heller till för alla de grisar som hamnar i bästa fall på tallriken, och i sämsta fall i soporna. Den är inte till för vår mänskliga hälsa eller relationer. För ingen säger ändå som det är, att farbror Bengt tafsar på kusinflickorna under granen, och att tant Berit dricker i smyg i köket mellan julrätterna, för man vill ju inte förstöra stämningen.

Och julen är definitivt inte till för de fattiga och hemlösa. Så istället för att trängas och svettas i köpcentra idag, gå in på: https://www.stadsmissionen.se/gavoshop och spendera dina pengar där. Kanske?
***
I vårt hem har vi vuxna ställt in granen i vardagsrummet förra helgen. Vi satte upp elbelysningen själva och julgranspynten ställdes bredvid.
Sedan dess har ingen! jag säger INGEN annan (dvs. barnen) brytt sig om att pynta.
Mig gör det inget. För jag tycker att granen – såsom sanningen – är vackrast när den är avklädd.

Ha det bra så länge så hörs vi!
/Kasia

Att skriva från ärr

Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.

Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.

Sora 100%

“I Annas atelier…”

Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.

 

 

 

Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.

Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…

Eller? Har du en annan erfarenhet?