survival of the kindest

Det starkaste du kan göra är att vara snäll.
Snäll mot andra med också mot dig själv.

Zebrazone

att säga nej till andra kan vara det snällaste du gör i det långa perspektivet,
även om det är jobbigt att göra det här och nu

handla eller icke handla

Jag brukar sova som en stock.
Så när jag vaknar på morgonen stressad av min drömmar – som imorse – då vet jag att det är någonting som inte stämmer i mitt vakna liv.
Oftast handlar det om att jag försöker göra för mycket, styra livet för hårt.
Jag mår verkligen inte bra av det.
Jag har fått kvitto på det tidigare.
Suck, jag har en hel låda fylld med dessa kvitton i garderoben.
Men huvudet har lätt att glömma.
Men inte kroppen.

Så jag tackar ödmjukast och försöker vara stilla.
Trött efter jobbveckan. Lägger mig med hundarna i soffan och stöter bort varje impuls att göra påsksaker.
Det fyller mig med ängslighet, är fysiskt obehagligt.

Jag håller emot.
Slumrar till några minuter.
Yrvaken tar några klunkar kallt te.
Skannar igenom ännu en gång i huvudet – är det VERKLIGEN ingenting som jag MÅSTE göra?
Nu nu nu.

Nä.
Bara att skriva.

Jag känner redan hur pulsen börjat sjunka.
Med fingrarna vilandes mjukt på tangenterna.

Det blir som det blir.
Och det är som det är.
Tack för det.

Konsten att göra ingenting

Det är inte lätt att göra ingenting.
Lika utmanande för oss människor som att sluta tänka, eller blinka, eller producera saliv.
Min hund har inte det mista svårt att göra ingenting. Min hund är supernöjd när hon ligger i mitt knä och susar lugnt medans jag skriver detta.
Men gör hon verkligen ingenting?
Jo. Hon värmer mig, lugnar ner mitt nervsystem och viktigast av allt laddar hon för att kunna skälla ut grannens tik imorgon bitti. Gärna innan kl. 7.
På samma sätt skapar i n g e t g ö r a n d e utrymme för återhämtning hos oss människor.
Det finns alltså en gigantisk skillnad mellan att inte göra något och att göra ingenting.
Att göra ingenting är en aktiv handling. En kärlekshandling. Mot sig själv och sin omgivning.
För mig har det länge handlat om att berättiga min existens genom att göra saker.
Och det har i mina ögon varit okultiverat och tråkigt att inte ha något inplanerat hela tiden.
Det krävde mycket disciplin och självbehärskning för att sakta sakta låta bli att göra saker. I en värld där man uppmanas att sätta mätbara mål för att kunna utvärdera resultat och framgång.

Då var jag tvungen att definiera om vad framgång betyder för mig för att inte känna mig värdelös.
Idag, när corona härjar och människor känner sig rastlösa och instängda har jag skitmycket glädje av att jag kan på riktigt ROA mig med att göra ingenting.
Sitta i soffan med hund i knät, titta ut genom fönstret och vänta på att det ska bli mörk så att jag kan gå och lägga mig.
God natt. <3
/K

Nothing doing.

När målet är större än rädslan…

TEXTEN TILLÄGNAD LENA

 

 

Å, jag hade vetat så länge att det är rätt sak att göra.
Och jag ville det så mycket!
Men jag vågade på något sätt inte. Det fanns så många ursäkter.

Och så hände det ofattbara.
En människa från min grupp på stressrehabiliteringen tog sitt liv.
Jag fick meddelandet flera månader senare. Den mest förlamande känslan var att jag märkte liksom inte att hon saknades… fast vi sågs många gånger efter rehaben.
Hon. Den mjuka, varma, roliga, känsliga tjejen. Med en cykel och ett kolonilott i stan.
Hon som gillade blåbärsglass och hade alltid på sig en vit tröja. Alltid.
Jag kan knappt andas, fortfarande, när jag försöker föreställa mig den känslan av ensamhet som finns hos en människa som inte längre hittar meningen med detta liv. Inte hittar hoppet. Inte ens en liten liten gnista…

Det var då, när jag fick veta att Hon dog, då fattade jag på fuckin´ RIKTIGT att tiden är inne! Att det är NU.
Jag vaknade en lördagmorgon och visste att jag måste berätta om min utmattning.
Och att jag ska skapa en kurs. Och att de som kommer ska få ta hem ett armband med ordet NU.

Och så blev det.
Och jag fick se med egna ögon att mitt egna lilla mod  skapar, och drar till sig ännu mer mod. Det goda i alla människor gör att vi svarar med sårbarhet på den andres sårbarhet. Halleluja!

Att prata inför folk anser många är lika läskigt som döden själv. Själv har jag gått i terapi för socialfobi och min hjärna fryser och alla tankar står stilla om jag ska säga något inför andra.
Men jag hade ju inget val. Jag var ju tvungen att göra detta NU.
Men jag tänkte mig cirka 10 personer, kanske, om jag har tur, och det kom fyrtio!
Bara det att en större lokal fanns att tillgå bara några dagar innan utsatt datum?!
Jag hade liksom universum på min sida, eller?
Och när alla satt i rummet var jag tyst långa stunder… avbrutna med några försök att säga något vettigt, det jag övat in, det jag haft nedskrivet på papper framför mig men kunde inte läsa.
Jag hörde hur jag gjorde bort mig mer och mer för varje tyst sekund… minut… – och vet du vad – jag dog inte av det! Och tydligen var inte MIN upplevelse samma som ANDRAS upplevelse. Och de som gick hem och inte sagt något – jag kan inte sitta och gissa vad de tyckte.
Jag använder tiden och orken för att förbereda nästa tillfälle istället. Nästa sårbarhetsfest och skamexponering.

Om du vill läsa några av deltagarkommentarer jag fick efter kursen – gå in på min hemsida. Du kanske själv skulle behöva gå en sådan kurs? Du kanske känner någon behövande? Snälla. Blunda inte för psykisk ohälsa. Det kan rädda någons liv.
Mår du själv psykiskt dåligt, snälla sök professionell hjälp på din närmaste vårdcentral eller ring 08-58584920 – OK? Vänta inte. ♥

Jag kommer resa bort på en tyst retreat i 10 dagar i början på mars.  Det är därför inga nya kursdatum är satta än. Men på våren bjuder jag på en ny omgång så håll utkik och läs nyhetsbreven.

Ha en underbar solig lördag och var rädd om dig själv och andra.
/Kasia

Vad jag lärt mig idag

Så.
Var det värt det?
Alltihop: Alla förberedelser. Allt stressande. Allt slit under året, för att ha råd med de rätta klapparna?
För mig har mycket kretsat runt traditioner och förväntningar inför denna jul.
Det började redan vid granen som ingen ville pynta. Först.
Nu är den hur glittrig som helst. Det har bara tagit barnen mer tid än vad jag hade tänkt.

God jul, va?

Sedan blev det en del annat som tog kraften och uppmärksamheten bort från de ju(v)liga traditionerna.
Men några klappar och ett pepparkakshus har det  i alla fall blivit igår.
Jag har knappt lagat någon julmat. Bortsett från en quorn-blobb från frysdisken som jag griljerat med samma smet som övriga familjens julskinka smetades med.
Och så imorse fick vi lite annat att tänka på när köksgardiner började brinna.
Det är inte det att jag är förvånad. Det ÄR nästan en sorts tradition att saker skiter sig för oss runt jul. Men där och då, när det lilla av en sorts dag-struktur som vi skapat genom åren började glida isär… då fanns det bara en sak att göra för mig.
Backa undan och låta allt bli som det blir…
***
Jag har under de senaste åren varit duktig på att sänka kraven och det mår jag bra av. Jag har numera lägre förväntningar på saker och ting och det är toppen. Men jag har banne mig inte förstått hur jag ska vara mer FLEXIBEL och ACCEPTERANDE.

…i spillror men smakar lika gott!

Och jag tror att det var det jag lyckats med idag när jag lämnade slagfältet (köket) och låste in mig i badrummet.
Medan familjen fick fixa klart lunchen var jag upptagen med djupandning och röda strumpbyxor.
Vad fanns det kvar att försöka bevisa? För vem? Och varför?
Vad hade min bild av denna dag med verkligheten att göra?
***
Jag spricker inte när livet trycker på. Jag kan ändra form. Om jag vill.
Om.
Jag.
Vill.

Kan du vissla? Vissla då!

Och det att jag har lyckats idag betyder inte att jag kommer att lyckats med samma sak imorgon.
Men en sak vet jag säkert:
Kan jag en gång – kan jag flera gånger!
Och en sak till vet jag också:
det kommer finnas fler tillfällen att öva.
Det ser livet till all det blir! Får jag hoppas.

 

***
Det var många fler tankar som for genom huvudet i mitt lilla o-renoverade badrum idag.
De får inte plats här.

 

Men om exakt en månad, onsdagen den 24:e januari, kommer jag berätta om fler av mina misslyckanden och uppenbarelser om livet som utbränd.
Live. Under en berättarkväll på ABF i Huddinge. Därefter blir det en kurs.
Mer info kommer inom kort.
Ha nu en fortsatt god jul, ok?
Det tänker jag ha i alla fall.
Vi hörs!
/Kasia

p.s. Är du sugen på att yoga med mig sista gången detta år?
Annandag jul, kl. 11, FitnessWorld i Segeltorp. Länk till eventet finns här.

Den avklädda granen

Vänta nu! Vem är julen till för egentligen?
Barnen!
Ja! Barnen. De ska få minnen för livet. Så att våra fina jultraditioner inte försvinner. Så att de får känna det vi kände när vi var små!
Skitsnack.
Vad är det för traditioner vi försöker bevara?
Utslitna vuxna som under årets sista, mörkaste dagar försöker ge lite lite till, pressa ut den sista orken. För att det ska vara fint. Festligt. Juligt.
Med glitter! Och mörka ringar runt ögonen…
Jo, julen var speciell. Förr. För den var så mycket bättre än alla andra dagar på året. Men idag, när vi och våra barn överkonsumerar det mesta till vardags???

Men vintern är ju så lång och trist. Och december är så mörk. Man behöver se fram emot någonting speciellt… Va?

Men för gudsskull! Gå och lägg dig människa, om det är trist och mörkt! Tänd ETT ljus och låt det brinna för f*n! Och sitt och glo på det och njut av att göra ingenting. Och då kanske hinner du ta dig en funderare.

Att julen är numera till för storhandlarna och slaktare.

Den avklädda granen

Den är varken till för naturen och de hexiliarder granar som förbrukas och slängs under bara några veckor, eller presentpappret och milliontals mil presentsnöre som krullas (jag vet, du trodde jag stavade fel, vad snuskig du är!) runt klappar som ingen vill ha. Den är inte heller till för alla de grisar som hamnar i bästa fall på tallriken, och i sämsta fall i soporna. Den är inte till för vår mänskliga hälsa eller relationer. För ingen säger ändå som det är, att farbror Bengt tafsar på kusinflickorna under granen, och att tant Berit dricker i smyg i köket mellan julrätterna, för man vill ju inte förstöra stämningen.

Och julen är definitivt inte till för de fattiga och hemlösa. Så istället för att trängas och svettas i köpcentra idag, gå in på: https://www.stadsmissionen.se/gavoshop och spendera dina pengar där. Kanske?
***
I vårt hem har vi vuxna ställt in granen i vardagsrummet förra helgen. Vi satte upp elbelysningen själva och julgranspynten ställdes bredvid.
Sedan dess har ingen! jag säger INGEN annan (dvs. barnen) brytt sig om att pynta.
Mig gör det inget. För jag tycker att granen – såsom sanningen – är vackrast när den är avklädd.

Ha det bra så länge så hörs vi!
/Kasia

Prioritera bort, inte ner!

Sist skrev jag om planering av vila och egen tid för inget-görande (klicka på länken för att komma till texten).

Vi har en ganska sund tendens att prioritera de viktigaste sakerna högst. Det som ofta slår fel i denna taktik är att vi sällan ser oss själva som viktigast och brukar ligga längst ner på listan.

Det har jag också skrivit om här. (Hur ska jag komma fram till poängen om jag skicka bort dig till andra texter hela tiden! ;)) Bäst att jag slänger ur mig det viktigaste direkt:
För att hitta egen tid kommer du behöva TA BORT saker från dina att-göra-listor.

Du kommer behöva acceptera att vissa saker helt enkelt inte blir av. Om ingen annan än du tar på sig dem.

Men det är möjligt först när du börjar se att DU är viktigare än….. (här får du lägga in egna arbetsuppgifter som du hittills brukade prioritera lågt men ändå valde att göra dem innan du satte dig med fötterna på bordet för att vila.)
I år blev det ute-blomkrukorna som fick NOLL uppmärksamhet från mig.

 

 

 

 

 

 

 

Det är en nyttig övning: Att se alla fina, färgsprakande nyplanterade växter på instagram och inte känna sig som en total looser. Så jag tänker: jag må vara en looser i någons ögon, men om jag är en lite utvilad looser så är jag nöjd iaf! Jag har inget behov av att identifieras med mina vissna blommor. Det vore ju ett rent galenskap att göra det ju!!

Så nästa gång du drunknar i grejer att göra (typ, när som helst på dygnet kanske!?) ställ dig denna fråga:

Vem är viktigast? (Och försök inte lura dig själv med svaren: men jag kan först njuta av vilan när…. för då lurar du dig själv och kommer aldrig bryta detta riktigt skadliga mönster. Och den dagen då orken på riktgt tar slut kommer du vara tvungen att prioritera bort allt. Jag menar det. Allt!)

Det är skitjobbigt. Det är fysiskt smärtsamt i början. Man vill krypa ur sin egen kropp första 352 gångerna man prioriterar sig själv lite högre än vilken jävla skitsak som helst. Men man ser resultat ganska snabbt. Och man blir bättre med tiden.
Ta inte mitt ord för det. Prova själv!

God söndag på dig! <3

p.s. Ett tips för dig som plågas av och strävar efter den perfektion som finns på bilder på instagram: Sluta kolla där! Amen! 😀