Nej. Det gör vi helst inte.
Det är det som är grejen med skam.
Den överlever bara om vi håller tyst om den.
Så den vill att vi ska hålla den hemlig. Att vi ska sitta med den ensamma i ett mörkt hörn.

Det är när vi i vår fantasi tvivlar om vi förtjänar kärlek som skammen smyger sig på.
Den får oss att bryta kontakten med andra. Så att ingen motbevisar att jag (faktiskt!) är den fulaste, dummaste personen på jorden.
Det är en fantasi som jag själv skapar och som jag är jätteduktig på att förstärka i mitt eget huvud.

Men skammen överlever inte i dagsljus.
Den överlever inte omringad av kärlek och förståelse.
Den dör omedelbart av en varm kram. En mjuk blick.
Närhet är motgift mot skam. Lika så självmedkänsla.

Att lägga en hand på hjärtat och påminna sig själv att alla känner sig dumma och misslyckade ibland, att våga berätta om skammen, att be om närhet. Wow. Det gör underverk. Testa!

Det gäller att fatta att man är i en loop av skam.
Att det är mina egna tankar som förstärker känslan av isolering.
Och att jag inte behöver tro på dem.

Tänk om vi alla vågade tala om vår längtan efter närhet?
Till en endaste person.
Skammens kyliga grepp skulle lossna.
Det skulle genast bli vår i våra hjärtan.