om ångest, del 2

När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv. 

Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.

Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här)
Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.

ALLTID. Så länge man lever.

Och att man inte är en sämre människa för det.

Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.

För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.

Det går ungefär såhär:

Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.

(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)

Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.

Fortsättning följer.

om ångest, del 1

Lärde mig ordet ÅNGEST relativt tidigt på svenska. Från Kerstin Thorwall, som var den första svenska vuxen-författaren jag har läst.

Ändå visste jag inte vad det var eller hur det kändes.

Trodde det hade något med menopausen att göra. Fremst. Året var 2003-2004.

Sedan blev året 20015 och tonåringarna började prata om ångest.

Jag visste fortfarande inte vad det var. Jo, jag hörde om ångestspiralen och den där jag-tror-jag-dör-nu känslan.

Tråkigt, tänkte jag, man vill ju helst dö i lugn och ro.

Sen en dag, kanske var det tidig vår 2018. På knäna i hallen. Med blicken mycket nära den grusiga hallmattan, förstod jag plötsligt att jag hade ångest.

Om det var mycket eller lite ångest går det ju inte att säga objektivt.

Det är som att försöka jämföra vem som är hungrigast.

Plus, att det är för fan ingen tävling.

Tankarna gick iaf ungefär såhär:

Mattan är jävligt grusig. Det är så smutsigt överallt. Det är mitt fel. Jag är dålig på att sköta mitt hem.  Jag är så jävla misslyckad i allt. Måste dammsuga nu nu nu!!! Men jag har ingen ooooork!!!

in pieces

Och DÄR någonstans, med blicken fastspänd på en grå-glittrig liten vass jävla sten, fattade jag vad som pågick.

Hur känslan av självförakt skruvades upp ihop med berättelsen jag skapade i mitt huvud.

Hur rädslan växte sig stor, stark och bördig.

Och hur jag snart skulle skörda stora mängder panik om jag följde dessa tankar som jag brukade göra.

När jag kände inte att jag hade någon utväg. Någon lösning att ta till.

För att jag trodde på högsta allvar att mitt mänskliga värde låg bl. a. i att min hallmatta var ren.

Och någon annan sanning FANNS helt enkelt INTE.

DEAD END.

Och det, kära barn, kallas ÅNGEST.

Men eftersom jag under den perioden gick hos en väldigt, väldigt duktig arbetsterapeut som försökte lära mig att planera, så hann jag tänka denna blissfulla tanke: jag kan ju planera bort detta!!!

Alltså bryta ner min rädsla i vardagliga sysslor som skulle lugna ner mig.
Ge mig en känsla av kontroll, kanske?

Den som varit med ett tag kommer klokt märka: “men sen skiter sig planen och då sitter man där ännu mer förstörd och misslyckad och ångestfull.”

Sant! Så himla, himla sant. Men planerar du även för detta, så är du i princip ostoppbar.

Fortsättning följer.

Kruxet ligger i att inte döma 

WHAT IS

Grubblar över en sak:
Att vara nöjd med det som är…
Att acceptera verkligheten…
Andra människor och deras beteende…

Kan det övergå till konformism och/eller apati?

Jag låter dig vara och du låter mig vara.
Vi lever bredvid varandra.
Utan krav och önskemål om MER.

Jag VET att bilden är så mycket mer nyanserad än vad jag beskriver.
Jag VET att såhär blir det när hjärnan tar över.
Ändå kan jag inte sluta undra.
Ändå kan jag inte bestämma en gång för alla, att JA, SÅHÄR är det. Nu kan du vila i det. Detta är sant. På riktigt.

Nu går jag och letar svar i skogen…
God helg!

#unsubscribe

Hur vet du vad du ska välja?
Hur gör du?
Hur klarar du av det?
Att lägga din DYRBARA tid och energi på rätt saker. Av RÄTT anledningar.

Det senaste halvåret har jag surfat på #UNSUBSCRIBE vågen.
Har avslutat en massa mail-prenumerationer, reklamutskick. Sitter kvar med några få guldkorn. Och inte ens dem blir alltid lästa.

Inga aviseringar från facebook på den (inte längre så) nya mobilen. Det finns dagar då jag inte ens öppnar den appen. (Det kanske är helt vanligt för de flesta andra mogna vuxna, men har inte varit självklart för mig alltid.)

Och så har jag sagt NEJ till att gå på Skäringers #nomorefuckstogive när en Vänlig Vän ville köpa en biljett till mig redan typ i januari.

Och så BAM!
Nu i helgen!
Sitter hemma helt sänkt av en förkylning. Igen.
Öppnar facebook.

Ser att jag har missat en kära väns 40-årsdag!!!! Med rosa heliumballonger och bubbel. Vi har inte setts på länge. Jag saknar henne. Och jag saknar mig själv på bilder av hennes överraskningsfest.
Jag har glidit ur konstellationen. Igen.

Ser även att så gott som ALLA starka, fantastiska, kloka kvinnor jag känner ÄR i Globen och smälter av förtjusning över den nofucks-fest som Skäringer bjudit på.
Sjunker ihop.
Låter kanske en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Kanske.

Och så på söndagskvällen råkar jag läsa detta:

I am at place in my life where peace is a priority. I make deliberate life choices to protect my mental, emotional and spiritual state.

En bild från yogastudio ganska nära mig som jag vill så gärna besöka sedan kanske ett par år tillbaka. Men inte lyckats än.
Och på måndagmorgon står detta på instagram:

Jag släppte… (…) Avstod… (…)Det var ingen medveten strategi. (…) Handlade mest om överlevnad. Och rädslan för att tappa bort sig själv. (…) Ett behov att få vara ifred…

Mia Skäringer

Jag sitter och tänker en stund.
Låter definitivt en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Definitivt!

Många tankar. Och sedan ett lugn…

Jag får hoppas att hon älskar mig ändå. Min vän. Som jag saknar så mycket. <3

Jag skulle snorat ner halva Globen om jag varit där. Och det hade varit synd.

Lugn och ro ÄR vad jag behöver nu. Kanske för alltid.
Jag väljer det när jag agerar intuitivt.
Men försummar mig själv när jag låter huvudet styra.
Tack att jag fick syn på det.

I fortsättningen vill jag säga NEJ av kärlek till mig själv och inte brist på ork.

Because. You know. I have #nomorefuckstogive
Punkt.
Jag läger mig ner med hunden nära och lyssnar på hur vi andas i takt.

Luna, the Dog

Den nya klädkoden

Precis som du väljer vad du ska ha på dig på morgonen så kan du välja vad du tar med dig ut till världen. Hur du själva upplever dagen som kommer.

Vad har du på dig idag, min vän?

Den lilla svarta elaka klänningen eller skrattkjolen?

Hathatten eller bitterbrallan?

Tårtunikan eller kärlekskostymen?

Fånigaflugan eller sorgslipsen?

Eller så kanske vandrar du idag i taskigatights eller glädjegaloscherna???

Själv sitter jag förkyld hemma i en one-piece-of-mind. With a dog.

/Kasia

Utmattning, hur gör man?

I december 2014 skrev jag nedan lista.
Påminner lite om listan med tips hur man blir olycklig som cirkulerar på facebook nu, 8:e mars 2019.
Min lista har en viss kvinnlig “touch”, inte sant?
Kan alltså mycket väl fungera som en Alla Kvinnors Dag – hälsning (från helvetet!)

  • Lägg dig varje kväll så sent som du bara kan.
  • Se till att ditt kök är skinnande ren innan du lägger dig.
  • Väl i sängen försök komma på alla saker som du ska göra nästa dag. Fundera lite på eventuella konflikter eller problem som du måste ta itu med den kommande dagen.
  • På morgonen se till att du lämnar huset utan frukost. Ta med eller köp en stor mugg riktigt starkt kaffe. Det är du värd!
  • Ta inga pauser när du jobbar.
  • Var inte social på jobbet. Be helst inte om råd och aldrig om hjälp.
  • Se till dock att hjälpa alla i alla lägen. Stryk ordet nej från din ordlista.
  • Kom ihåg att du är i princip oersättlig och dina kollegor, chefen, hela firman räknar med dig.
  • Ät gärna vid skrivbordet medan du bläddrar genom senaste nyheter, hemma tillämpa stående måltider. Lägg inte något som helst märke till vad du stoppar i dig och bortse helt ifrån mättnadskänslan.
  • Planera hela din eftermiddag och kväll på vägen hem eller ring mamma om du kör.
  • Om du åker kommunalt läs alla reklamskyltar, du får inte missa något. Sedan uppdatera dig på allas facebookstatusar, twitter och instagram. Skulle din resväg vara längre än din tidslinje se till att du vidareutbildar dig.
  • Hämta på dagis och se till att du stänger av alla känslor av trötthet, spänning, hunger.
  • Väl hemma börja direkt med maten. Se till att allt är lagat från grunden och variera dig. Servera aldrig samma mat två kvällar i rad.
  • Gör läxor med barnen medan du hackar salladen.
  • Starta en tvätt medan du kokar pastan. Utom om du kokar en färsk, hemmagjord pasta, då hinner du förstås inte.
  • När barnen sover kolla gärna på lite jobbgrejer, något kursmaterial eller ring en vän som behöver stöd.
  • Baka småkakor till skolans drop-in fika.
  • Häng upp tvätten medan du borstar tänderna.
  • I fall du VAB-at på dagen använd den kommande natten till att komma ikapp med jobbet.
  • Undvik ögonkontakt med din partner. Kom ihåg att alla trevliga, snälla ord kan leda till romantik och du måste ju göra rent i köket…
/Kasia

#ExtraAllt

Vi lever i en #extaallt tid.
Vi lever i en #plusmeny verklighet.
Vi är ett #tatrebetalaförtvå samhälle.

Man blir glad när folk deklarerar #shopstop och att de slutat flyga, för miljön.

Jag kan inte sluta tänka på vår inre miljö. Den är också i fara.
Överbelamrad.
Överbelastad.
Utrotningshotad.
Jag älskar Marie Kondo.
Hon knackar på dörren till det inre.
Visar tydligt att överflöd av allt påverkar hur vi mår.
Och att man blir lättare i själen när man gör sig av med saker.

Jag ser även fram emot att läsa en svensk bok av Margareta Magnusson: Döstädning – ingen sorglig historia. Också.
Själv – även utan boken, och knappt 40 år gammal – har jag börjat döstäda.
Nu i helgen har jag varit på loppis och lyckats sälja flera saker som på olika sätt varit känslomässigt belastande för mig.
Det var faktiskt så att JUST dessa saker blev sålda och så gott som allt övrigt blev kvar.
Underligt.

Det högg till i hjärtat.
Varje gång.
Jag var på gränsen att ångra mig.
Varje gång.
– Det är inte till salu, förresten!!
Men jag höll ut. Och jag är inte mindre hel utan dessa saker.
Tvärtom.

less is more

Vi behöver sannerligen #mindre av allt.
Samhället skulle må bättre om vi införde en #minusmeny istället.
För vi behöver #ingenting som vi inte redan har.

Med önskan om en upplyftande vecka.
/Kasia

“The Book of Emotions Or – how it feels to feel”

Anna Linder.
Aldrig träffat människan.
Men hon har många gånger överraskat mig med sin generositet.
Hon har gjort en bok (jag vet, det kallas att ge ut en bok, men att GÖRA en bok tycker jag känns mer på riktigt).
Boken samlar berättelser skrivna av många kvinnliga författare och livsåskådare.
Den handlar om känslor. Eller – om hur det känns att KÄNNA.
Själv har jag skrivit ett avsnitt om Sårbarhet – Vulnerability.
Idag ramlade boken i min brevlåda. Vackert inslagen och med ett tack-kort.

The Book of Emotions

 

 

 

 

 

 

Men det är jag som ska tacka vill jag säga. För idéen, generositeten och allt jobb bakom denna vackra sak.

Or – how it feels to feel

Om du vill ha ett eget exemplar så går det att surfa in på Amazon och beställa. Boken är skriven på engelska och kan vara en meningsfull julklapp kanske?

INGENTING

För ungefär ett dygn sedan har en ung människa blivit skjuten ca 300 meter från där jag bor. Vid staketet av en skola där min son spenderar större delar av sin vardag.
Mitt emot ingången till platsen där jag undervisar yoga och där jag stått och jobbat i perioder, låst bakdörren och larmat ensam under mörka vinternätter.

Redan vid sjutiden imorse var jag där på väg till yogan, på darrande ben, helt omskakad, skör.
Och på plats fanns det… ingenting.

Ingenting
Ingen avspärrning. Inga poliser.
Inga tecken på att en människa fick dödliga skador på denna plats bara några timmar tidigare.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig.
Vad som helst. Men inte INGENTING.

I något hus är det en stol som står tom.
En tragedi utspelar sig.
Är det någon som kunde förebygga detta?
Hur ska vi se till att det inte händer igen?
Hur ska vi våga gå utanför dörren och känna oss trygga här igen?

/K

Älskade Pucko

Pressen är stor när man inte skrivit på länge. När pauserna är långa.
Jag är helt enkelt inne i en kämpig period. Eller turbulent. Fast på utsidan ser det ut som att det inte händer något.
Väntan är outhärdlig.
Att vara beroende av andras vilja eller ovilja kostar på. Tålamodet tar slut.
Ha lite is i magen – säger folk. Njut av tiden.
Men isen har smält för länge sedan.
Och lämnat en kall, blöt fläck på kudden.

LET GO.
Ja. Släpp taget du!
Men låter inte det lite som att man GER UPP?

Hur vet jag skillnaden?
När ska jag STÅ UT med obehaget?
Vänta in Universum (och med Universum menar jag en och annan statlig MYNDIGHET).
Och när vet jag att det är dags att LÄMNA?
Att byta fokus.
Dra åt helvete med mina förhoppningar och idéer?
Börja gräva någon-annan-stans?

Så. Det är det jag går och tänker på.
Och straffar mig själv med icke-skrivande. I månader.
För det har jag bestämt. Att jag inte ska skriva från sår som blöder.
Det ska få läka först.
Men du läker när du skriver! Pucko!!!
Älskade Pucko.

Sitt inte här ensam och tryck.

Min Son frågade häromdagen vad min bästa vän hette.
Jag frös till. Det stack lite i hjärtat.
Och jag fick säga: JAG VET INTE.
För mina bästa vänner från förr har jag slutat ringa. De bor i andra länder och har nog med sitt.

Jag har jättemånga fina människor i mitt liv idag.
Ni vet vilka ni är.
Jag ser alla era vackra ansikten när jag blundar.
Skrattande ansikten, sorgsna leenden, tårfyllda ögon. Allt ryms.
Jag räknar med er visdom.

God söndag <3
/Kasia