“The Book of Emotions Or – how it feels to feel”

Anna Linder.
Aldrig träffat människan.
Men hon har många gånger överraskat mig med sin generositet.
Hon har gjort en bok (jag vet, det kallas att ge ut en bok, men att GÖRA en bok tycker jag känns mer på riktigt).
Boken samlar berättelser skrivna av många kvinnliga författare och livsåskådare.
Den handlar om känslor. Eller – om hur det känns att KÄNNA.
Själv har jag skrivit ett avsnitt om Sårbarhet – Vulnerability.
Idag ramlade boken i min brevlåda. Vackert inslagen och med ett tack-kort.

The Book of Emotions

 

 

 

 

 

 

Men det är jag som ska tacka vill jag säga. För idéen, generositeten och allt jobb bakom denna vackra sak.

Or – how it feels to feel

Om du vill ha ett eget exemplar så går det att surfa in på Amazon och beställa. Boken är skriven på engelska och kan vara en meningsfull julklapp kanske?

INGENTING

För ungefär ett dygn sedan har en ung människa blivit skjuten ca 300 meter från där jag bor. Vid staketet av en skola där min son spenderar större delar av sin vardag.
Mitt emot ingången till platsen där jag undervisar yoga och där jag stått och jobbat i perioder, låst bakdörren och larmat ensam under mörka vinternätter.

Redan vid sjutiden imorse var jag där på väg till yogan, på darrande ben, helt omskakad, skör.
Och på plats fanns det… ingenting.

Ingenting
Ingen avspärrning. Inga poliser.
Inga tecken på att en människa fick dödliga skador på denna plats bara några timmar tidigare.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig.
Vad som helst. Men inte INGENTING.

I något hus är det en stol som står tom.
En tragedi utspelar sig.
Är det någon som kunde förebygga detta?
Hur ska vi se till att det inte händer igen?
Hur ska vi våga gå utanför dörren och känna oss trygga här igen?

/K

Älskade Pucko

Pressen är stor när man inte skrivit på länge. När pauserna är långa.
Jag är helt enkelt inne i en kämpig period. Eller turbulent. Fast på utsidan ser det ut som att det inte händer något.
Väntan är outhärdlig.
Att vara beroende av andras vilja eller ovilja kostar på. Tålamodet tar slut.
Ha lite is i magen – säger folk. Njut av tiden.
Men isen har smält för länge sedan.
Och lämnat en kall, blöt fläck på kudden.

LET GO.
Ja. Släpp taget du!
Men låter inte det lite som att man GER UPP?

Hur vet jag skillnaden?
När ska jag STÅ UT med obehaget?
Vänta in Universum (och med Universum menar jag en och annan statlig MYNDIGHET).
Och när vet jag att det är dags att LÄMNA?
Att byta fokus.
Dra åt helvete med mina förhoppningar och idéer?
Börja gräva någon-annan-stans?

Så. Det är det jag går och tänker på.
Och straffar mig själv med icke-skrivande. I månader.
För det har jag bestämt. Att jag inte ska skriva från sår som blöder.
Det ska få läka först.
Men du läker när du skriver! Pucko!!!
Älskade Pucko.

Sitt inte här ensam och tryck.

Min Son frågade häromdagen vad min bästa vän hette.
Jag frös till. Det stack lite i hjärtat.
Och jag fick säga: JAG VET INTE.
För mina bästa vänner från förr har jag slutat ringa. De bor i andra länder och har nog med sitt.

Jag har jättemånga fina människor i mitt liv idag.
Ni vet vilka ni är.
Jag ser alla era vackra ansikten när jag blundar.
Skrattande ansikten, sorgsna leenden, tårfyllda ögon. Allt ryms.
Jag räknar med er visdom.

God söndag <3
/Kasia

Vägen till någon-BÄTTRE-stans

När vet man att man befinner sig mitt i en FÖRÄNDRINGSPROCESS? Att något håller på att hända?
För dig kanske är det när du märker den blygsamma tanken: “Nu har jag fått nog. Nästa år är det någon annan som får fixa presenter till fröknarna!”.
Eller när du kommer på den befriande idéen att din tonåring kan komma hem själv med bussen nästa gång. För du är en lika älskvärd förälder även när du sätter dig själv i främsta rum ibland och slutar erbjuda gratis färdtjänst.
Du kanske behöver ta flera bilturer och slå in några fler paket innan tanken blir handling. Men så fort du kommer på att du kanske (kanske!) skulle vilja göra något annorlunda, för sin egen skull, när stenen är i rullning – låt den rulla – titta på hur den kommer längre och längre ifrån dig. Och njut av känslan av lätthet. För du behöver inte bära hela jävla världen på dina egna axlar.

Här märks det under perioder då jag har flera oavslutade blogginlägg samtidigt. Jag kan inte bli färdig med någon av dem för jag har helt enkelt inte tänkt klart på saken. Eller känner att det som jag trodde på innan inte längre är sant. Eller för att jag hade fel från början.
Och då blir jag tyst.
Man skriver ju inte från sina sår.
Så jag väntar tills saker faller på plats. Eller förlorar betydelse.

Hur som.
Det blir väldigt ensamt.
Väldigt få får vara med.
Inte för att det är något speciellt. (Jo! Nu ljuger jag! Visst är det speciellt och stort när ytterligare lager av intorkad skit skrapas bort.)
Men det är besvärande. Det är tungt. Och det är inte särskilt vackert.

Det blir bra.

Så här sitter jag…
Mitt i en process som jag tycker är ytterst jobbig att prata om. Det är tungt och det luktar skit!
(Nu ljuger jag igen, det luktar jättegott! Fuktigt gräs och söt överblommad syren efter en efterlängtad kvällsregnskur och lite utlösande åska!)
Det KÄNNS rent och fräscht. Jag kan andas.

Det blir bra.
Allt löser sig.
Vi är alla på väg till någon-BÄTTRE-stans.

Vi hörs.
/Kasia

Nyckeln ligger i Närvaron

‘Så…
Du vet. Dessa människor som är… liksom, …snälla mot sig själva?
Så EGO alltså!
Det är nästan lite provocerande.

De som rör på sig precis lagom-mycket varje dag och tom hoppar träningen ibland bara för att de känner sig LITE RISIGA.
De som typ dricker green juice varje dag. Utan att lägga ut det på insta!
Visst är det skumt!?

Och det värsta är att ha en sådan människa som kollega.
Hen går ALLTID hem i tid och lämnar ALLTID datorn på kontoret. Som om hen var för bra för att göra något extra jobb hemma på kvällen. När barnen somnat. Och så blir det förstås inget gjort när en sådan VAB-ar heller. Fast man kan ju svara på några mail när ens barn stupar i soffan av feber eller har kräkts färdigt, liksom.

Så gör jag iaf. För att man måste ta sitt ansvar. Ställa upp.
Själv stannar jag ALDRIG hemma bara för att jag har lite feber. Jag sätter mig lik förbannat på tunnelbanan och tar mig till jobbet. Och det är ingen som någonsin tackat mig för det…

…VAD KONSTIGT.’

Jag skrev just detta och ville vara lite rolig.
Sen kom jag på att jag själv kunde säga något liknande för 7-8 år sedan.
Med övertygelse.
Innan jag gick in i väggen.(It takes one to knowone, aint?)

bilden lånad från internet

 

Förr trodde jag att man kan ANTINGEN vara snäll mot andra ELLER så är man en självupptagen EGO. Det tog ett tag innan jag fattade att man kan vara snäll mot andra bara genom att vara snäll mot sig själv. Annars håller man inte i längden och till slut blir inte till någon nytta alls. Tvärtom!

 

 

 

Det är ambitiösa, engagerade människor, do-ers som brinner för det de gör som bränner ut sig.

– Det var det första jag hörde i samband med min egen utmattning. Blev lite glad. Fick en liten klapp på axeln, en liten bekräftelse även där.
Men om jag skulle få skriva min egen definition idag:

Det är prestationsbaserad självkänsla som får människor att gå in i väggen. Och avsaknad av självmedkänsla.

Det har jag accepterat nu. Jag har tagit till mig detta mentalt och försöker att inte vara bitter eller besviken.
Jag duger som jag är. Jag vet. MEN jag faller in i mina egna fällor flera gånger om dagen, varje dag. Jag tappar bort mig konstant. Men försöker igen. Och igen. Och igen.

Nyckeln ligger i närvaron. I det medvetna andetaget. I att mjukt och varsamt försöka igen och igen.
Kom igen!
Vi ger oss inte. Vi försöker igen.
Och igen.
Och igen.

God söndag på dig <3
/Kasia

Varför meditera när det finns piller?!

Jag har mediterat sedan 2011. Jag började samma dag som jag gick på mitt livs första kuratorsamtal. I samband med utmattningen. Hon sa att man kunde meditera i grupp. Så jag gick hem och googlade fram en kurs som skulle börja samma kväll. Jag fick plats. Jag smög in utan att prata med någon, och smög ut likaså. Vecka efter vecka. Och så åkte jag iväg för att få meditera mera, längre, utan störningsmoment, under långhelger. Flera gånger därefter.

Efter ett tag volonterade  jag som vego – kock på dessa retreat. Jag blev helt enkelt
Den Mediterande Kocken.
Jag fick idéen om att kunna utöva medveten närvaro – mindfulness i det vardagliga – som t.ex. matlagning.

Under åren har jag även fått prova att meditera på stressrehabiliteringen och nu senast på en gruppbehandling för vuxna med ADHD. Jag har varit nyfiken. Gått på kurser, föreläsningar, läst om det. Det som kallas hjärnplasticitet. Forskningen som tyder på att det finns sätt att påverka hjärnans strukturer.
Och så tittade jag just på en kort interview med Åsa NIlsonne på TV4play. Från 2008.
Och jag blev förbannad – mediterar tydligen för lite! D´aaaa!

Det var redan då, för 10 år sedan, som det började pratas om hur meditation kan påverka hippocampus, en del av hjärnan som har t.ex. med vårt minne att göra, och pannlober som påverkar vår analysförmåga samt känsloreglering. Jag kollar inte på tv så jag har missat detta 😉 Men hur är det (banne mig!) möjligt att läkare fortfarande förskriver medicin vid första kontakt med patienter med stressymtom istället för att introducera meditation och medveten närvaro???
Det är ju gratis. Har inga biverkningar. Och det ger snabba resultat. Alltså!!

Jag behöver lugna ner mig. Uppenbarligen.
Om två dagar går jag in i tyst retreat i 10 dagar. Jag har längtat länge. I höstas kändes behovet akut och jag fick plats nu…

Ingen kontakt med omvärlden.
Tystnad.
Ja tack.

Vi får se hur världen ser ut när jag kommer tillbaka.
Den är ju det den alltid varit. Det är perceptionen som skiftar. Jag vet. Nyfiken ändå.

På återseende.
/Kasia

Har det lagt sig än?

Nu har det gått sju dagar av “ditt nya liv”.
Känns 2018 annorlunda än 2017?
Jag håller tummarna för allt det du hoppas på ska hända iår.
***
Själv har jag inte riktigt kommit igång än. Jag smyger in i det nya året. Med små små steg. Bakom det som jag hoppas ska ta form detta år finns det oändligt med reflektion och tankeverksamhet, en sort samlande som har påbörjats för länge länge sedan.
Jag skulle hoppas på att få kalla det mognadsprocess, men i verkligheten är det en lång lång rad av misstag och misslyckade försök.
Gör om, gör rätt.
Om jag har lärt mig något de senaste åren så är det att ingenting händer under en natt.
Man kan få en plötslig impuls, ta ett omedelbart beslut, bestämma ett startdatum.
Som vi ofta gör med nyårslöften. Kul! Toppen! En bra början.
Men utgår du ifrån en dröm och inte din verklighet så bäst att du är antingen jävligt envis eller oerhört ödmjuk. Förbered på att misslyckas, ramla gång på gång, skaka av dig, tänka om och försöka igen.

Jag vill bara be dig att inte slå på dig själv när du ramlar tillbaka i gamla spår. Om du nu valt att förändra dig själv och/eller ditt liv under en nyårsnatt.
Kom istället ihåg att du har två val:
Reflektera varför det är så svårt, försök lära dig från det och börja om på nytt OMEDELBART. Vänta inte till nästa nyår.
Eller förlika dig med tanken att du kanske tagit fel beslut vid fel tidpunkt och av fel anledningar och gå vidare.

Bilden lånad från internet.

 

 

 

 

 

 

Varma söndagshälsningar,
Kasia

Vad jag lärt mig idag

Så.
Var det värt det?
Alltihop: Alla förberedelser. Allt stressande. Allt slit under året, för att ha råd med de rätta klapparna?
För mig har mycket kretsat runt traditioner och förväntningar inför denna jul.
Det började redan vid granen som ingen ville pynta. Först.
Nu är den hur glittrig som helst. Det har bara tagit barnen mer tid än vad jag hade tänkt.

God jul, va?

Sedan blev det en del annat som tog kraften och uppmärksamheten bort från de ju(v)liga traditionerna.
Men några klappar och ett pepparkakshus har det  i alla fall blivit igår.
Jag har knappt lagat någon julmat. Bortsett från en quorn-blobb från frysdisken som jag griljerat med samma smet som övriga familjens julskinka smetades med.
Och så imorse fick vi lite annat att tänka på när köksgardiner började brinna.
Det är inte det att jag är förvånad. Det ÄR nästan en sorts tradition att saker skiter sig för oss runt jul. Men där och då, när det lilla av en sorts dag-struktur som vi skapat genom åren började glida isär… då fanns det bara en sak att göra för mig.
Backa undan och låta allt bli som det blir…
***
Jag har under de senaste åren varit duktig på att sänka kraven och det mår jag bra av. Jag har numera lägre förväntningar på saker och ting och det är toppen. Men jag har banne mig inte förstått hur jag ska vara mer FLEXIBEL och ACCEPTERANDE.

…i spillror men smakar lika gott!

Och jag tror att det var det jag lyckats med idag när jag lämnade slagfältet (köket) och låste in mig i badrummet.
Medan familjen fick fixa klart lunchen var jag upptagen med djupandning och röda strumpbyxor.
Vad fanns det kvar att försöka bevisa? För vem? Och varför?
Vad hade min bild av denna dag med verkligheten att göra?
***
Jag spricker inte när livet trycker på. Jag kan ändra form. Om jag vill.
Om.
Jag.
Vill.

Kan du vissla? Vissla då!

Och det att jag har lyckats idag betyder inte att jag kommer att lyckats med samma sak imorgon.
Men en sak vet jag säkert:
Kan jag en gång – kan jag flera gånger!
Och en sak till vet jag också:
det kommer finnas fler tillfällen att öva.
Det ser livet till all det blir! Får jag hoppas.

 

***
Det var många fler tankar som for genom huvudet i mitt lilla o-renoverade badrum idag.
De får inte plats här.

 

Men om exakt en månad, onsdagen den 24:e januari, kommer jag berätta om fler av mina misslyckanden och uppenbarelser om livet som utbränd.
Live. Under en berättarkväll på ABF i Huddinge. Därefter blir det en kurs.
Mer info kommer inom kort.
Ha nu en fortsatt god jul, ok?
Det tänker jag ha i alla fall.
Vi hörs!
/Kasia

p.s. Är du sugen på att yoga med mig sista gången detta år?
Annandag jul, kl. 11, FitnessWorld i Segeltorp. Länk till eventet finns här.

Den avklädda granen

Vänta nu! Vem är julen till för egentligen?
Barnen!
Ja! Barnen. De ska få minnen för livet. Så att våra fina jultraditioner inte försvinner. Så att de får känna det vi kände när vi var små!
Skitsnack.
Vad är det för traditioner vi försöker bevara?
Utslitna vuxna som under årets sista, mörkaste dagar försöker ge lite lite till, pressa ut den sista orken. För att det ska vara fint. Festligt. Juligt.
Med glitter! Och mörka ringar runt ögonen…
Jo, julen var speciell. Förr. För den var så mycket bättre än alla andra dagar på året. Men idag, när vi och våra barn överkonsumerar det mesta till vardags???

Men vintern är ju så lång och trist. Och december är så mörk. Man behöver se fram emot någonting speciellt… Va?

Men för gudsskull! Gå och lägg dig människa, om det är trist och mörkt! Tänd ETT ljus och låt det brinna för f*n! Och sitt och glo på det och njut av att göra ingenting. Och då kanske hinner du ta dig en funderare.

Att julen är numera till för storhandlarna och slaktare.

Den avklädda granen

Den är varken till för naturen och de hexiliarder granar som förbrukas och slängs under bara några veckor, eller presentpappret och milliontals mil presentsnöre som krullas (jag vet, du trodde jag stavade fel, vad snuskig du är!) runt klappar som ingen vill ha. Den är inte heller till för alla de grisar som hamnar i bästa fall på tallriken, och i sämsta fall i soporna. Den är inte till för vår mänskliga hälsa eller relationer. För ingen säger ändå som det är, att farbror Bengt tafsar på kusinflickorna under granen, och att tant Berit dricker i smyg i köket mellan julrätterna, för man vill ju inte förstöra stämningen.

Och julen är definitivt inte till för de fattiga och hemlösa. Så istället för att trängas och svettas i köpcentra idag, gå in på: https://www.stadsmissionen.se/gavoshop och spendera dina pengar där. Kanske?
***
I vårt hem har vi vuxna ställt in granen i vardagsrummet förra helgen. Vi satte upp elbelysningen själva och julgranspynten ställdes bredvid.
Sedan dess har ingen! jag säger INGEN annan (dvs. barnen) brytt sig om att pynta.
Mig gör det inget. För jag tycker att granen – såsom sanningen – är vackrast när den är avklädd.

Ha det bra så länge så hörs vi!
/Kasia

Att skriva från ärr

Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.

Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.

Sora 100%

“I Annas atelier…”

Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.

 

 

 

Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.

Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…

Eller? Har du en annan erfarenhet?