survival of the kindest

Det starkaste du kan göra är att vara snäll.
Snäll mot andra med också mot dig själv.

Zebrazone

att säga nej till andra kan vara det snällaste du gör i det långa perspektivet,
även om det är jobbigt att göra det här och nu

allt får plats i hjärtat

Hjärtat är oändligt stort

Det rymmer både största sorger och mycket mycket glädje på samma gång.
I hjärtat bor uppslitande längtan sida vid sida med svällande tacksamheten för att man har någon att längta efter.
Ett konstant oro för den man håller kär flätas samman med lättnaden att återigen höra varandras röster i telefonen.
I det lilla utrymmet i bröstet samsas ovissheten om morgondagen och hoppet om att livet blir som vanligt igen.

Människans förmåga att resa sig, att böja sig innan hon brister fyller mitt hjärta med öm kärlek och stolthet.

jag känner, alltså finns jag

Om det är någon man inte behöver källgranska så är det Brené Brown. Hon har doktorerat i socialt arbete och forskat häcken av det mänskliga känslolivet i decennier.
Så om hon säger att vi har fått det där med att vara en tänkande varelse helt om bakfoten så tror jag på henne.
Cogito ergo sum av Descartes är en av de första latinska orden man lär sig iaf i den polska skolan.
“Jag tänker, alltså finns jag.” Nähä – säger hon. Känslor har styrt oss innan vi kunde tänka oss till saker. Eller förklara dem.
Och vad kan det betyda för oss?
För mig i alla fall betyder det att jag kan nu sluta känna mig som en miffo. För jag känner först och tänker sedan alla j-la dagar i veckan. Och har hört så många gånger att “du känner för mycket“, “tänk lite istället!”.

Sedan många år tillbaka vet jag ju att jag inte behöver tro på allt jag tänker.
Jag har nu i decennier övat på att inte fästa mig vid mina känslor heller (equanimiti som på buddhistiska betyder JÄMNMOD). För även känslor passerar och försvinner (tydligen efter så lite som sex (bara sex!!!!) sekunder) om vi inte blåser in så mycket tanker i dem (drama!!!) och drunknar i dem. Vem har inte hört att This too shall pass?

Så för mig är det inget nytt. Men när en trovärdig forskare finns nu på flera streaming-tjänster och på ett tillgängligt, (populärvetenskapligt kallas det väl) sätt förklarar det jag har i över tio år försökt få kläm på. Det ger mig hopp.
Jag KÄNNER MIG så j-la glad!

“Atlas of the Heart” heter B.Browns nya bok och hennes fantastiska TED-talks från tolv år tillbaka finns på youtube.

det mänskliga handlandet

På engelska kallas det för human agency och jag gillar detta uttryck bättre för den innefattar att vi har precis det – agency – capacity of individuals to have the power and resources to fulfill their potential (Wikipedia) – “kapacitet och resurser att uppfylla vår mänskliga potential.”

När jag gick på en av mina första föreläsningarna om modern buddhism för många år sedan och hörde läraren prata om hur vi människor handlar, trodde jag först att hon menade mina köpvanor.
Det handlade såklart om våra HANDLINGAR.

To do or not to do? – Alltså att göra, eller att skita i att göra – det är frågan.

Så jag tolkar det lite såhär: Jag har fått kapacitet och VISDOM att välja – jag kan göra eller låter bli att göra de saker som stödjer mig i mitt mänskliga liv. Och när visdomen sviker så har vi människor en fantastisk gåva – resilience – ännu ett svåröversatt ord – en förmåga att återhämta oss och förhoppningsvis även utvecklas av våra motgångar. Vi är elastiska – vi böjer oss innan vi brister.

Känner du i ljumskarna att du ändå håller på att gå i splitt såhär innan påsken. Helt ouppvärmd. Så kanske kan det vara klokt att komma tillbaka till den tanken – att vi har alltid ett val* att sluta göra saker för att inte behöva brista.

*Jag vet. Det känns inte alltid så att du har ett val eller kraft att ta ett mindre populärt beslut. Det är en muskel man kan träna upp. Jag berättar gärna mer om hur.

handla eller icke handla

Jag brukar sova som en stock.
Så när jag vaknar på morgonen stressad av min drömmar – som imorse – då vet jag att det är någonting som inte stämmer i mitt vakna liv.
Oftast handlar det om att jag försöker göra för mycket, styra livet för hårt.
Jag mår verkligen inte bra av det.
Jag har fått kvitto på det tidigare.
Suck, jag har en hel låda fylld med dessa kvitton i garderoben.
Men huvudet har lätt att glömma.
Men inte kroppen.

Så jag tackar ödmjukast och försöker vara stilla.
Trött efter jobbveckan. Lägger mig med hundarna i soffan och stöter bort varje impuls att göra påsksaker.
Det fyller mig med ängslighet, är fysiskt obehagligt.

Jag håller emot.
Slumrar till några minuter.
Yrvaken tar några klunkar kallt te.
Skannar igenom ännu en gång i huvudet – är det VERKLIGEN ingenting som jag MÅSTE göra?
Nu nu nu.

Nä.
Bara att skriva.

Jag känner redan hur pulsen börjat sjunka.
Med fingrarna vilandes mjukt på tangenterna.

Det blir som det blir.
Och det är som det är.
Tack för det.

en syster till låns

Man jämförde olika terapiformer för att förstå vilka som ger bäst och snabbast resultat. Och varför.
Efter att olika kriterier jämfördes kom man fram till att oavsett terapiform så var den mänskliga kontakten avgörande för patienten. Att man blev lyssnad till. Att man fick ta plats. Att man fick reflektera högt över problemet man hade.

Ok, det sista är min efterkonstruktion. Eller partiskhet, för jag själv har fått avgörande resultat när jag fick höra mig själv speglad i en annan människa. Och på köpet fick jag en helt ny förståelse för mina medmänniskor. För jag fick bevis på att det mesta jag känner och tänker känner de andra också. Det kallas för shared human experience.

Idag när jag sitter med morgonkaffet vid mitt köksbord och hör frustrerat folk tuta i rondellen en bit bort kan jag lägga handen på hjärtat och tänka “jag förstår dig, jag hör hur du lider när du bara vill fram och fastnar i den sega trafiken utanför skolan”.

Och varför berättar jag om det?
För jag har öppnat upp för en cirkel. Denna gång enbart för kvinnor. En möjlighet att “låna en syster” som du kanske aldrig haft eller saknar djup kontakt med. Du kan låna ett öra som lyssnar bara på dig. När du delar sådant som inte går att dela någon annanstans.

Förstå mig rätt. Det är inga terapisamtal. Det som händer är att du vägleder dig själv i en trygg miljö.
Behöver du en terapeut så är inte cirkeln rätt för dig. Men vill du bli sedd för en stund så är du så hjärtligt välkommen.

Det finns tre modiga deltagare anmälda och vi behöver minst tre till för att cirkeln ska bli av.
Så om du tänker “kanske sen, kanske nästa gång…” kom ihåg att det finns bara nu och vi vet ingenting om vad som händer sen. Så leta inte efter ursäkter. Kom och sitt med dina systrar.
Du är så oändligt efterlängtad.

Det finns bara NU.

Anmälan finner du här.

Vi ses! /K

En plats för oss kvinnor

Känslan att inte behöva bära någon mask.
Att slappna av i smile-muskeln och vissa hur man egentligen mår och prata ärligt om det som är.

Det finns två ställen man kan göra det på – terapi eller en bra samtalscirkel.

Själv har jag suttit en hel del i gruppterapi, både för utmattning och adhd. Det har givit mit liv en ny riktning när jag var som mest vilsen.

För att behålla känslan av balans i livet har jag hittat en grupp kvinnor där jag kan känna mig hållen och förstådd. Det har gått flera år nu och vi ses regelbundet, år efter år och ser efter varandra. Lyssnar.

Nu vill jag skicka denna gåva vidare, till en ny cirkel av kvinnor. Här på hemmaplan i Huddinge.
I inbjudan står det bland annat:

“Du förväntas ingenting mer än ärlighet och respekt mot dig själv och andra.
För varje cirkel/träff finns det ett tema eller en frågeställning som utgångspunkt för egen reflektion.

I cirkeln förväntas du inte att uppnå några särskilda resultat. Mer än att du förhoppningsvis får större acceptans – från dig själv – att vara den du är på riktigt.
Eller den du vill vara när du får bestämma alldeles själv.
Ju större mångfald och åldersspann desto rikare och vackrare blir cirkeln.”

Vi kommer ses sex gånger á en timme på onsdagar med början den 15:e september, kl. 18.
Se alla detaljer här på ABF’s sida.

Jag hoppas innerligt att den som behöver denna inbjudan kommer att få den och är modig nog att svara på den. Skicka gärna vidare till dina medsystrar som kan behöva detta. Vi kan bara bli åtta stycken så vänta inte med att boka.
Har du några praktiska frågor – kontakta ABF.
Vill du fråga om cirkeln – kontakta mig här eller maila till kasia@zebrazone.se

Hoppas vi ses <3

drafts

Det finns många namn på det jag har upplevt länge nu…
Writers block. Kris av tro.
Smärtsamt självmedveten och generad.
Jag fattar väl inte bättre än nån annan.
Vem är jag för att sitta här och tycka.
Det finns nog med folk som gillar höra sin egna röst.
Jag är inte säker på någonting längre.
Jag vet INGENTING.

Det finns en drös med utkast av texter som ligger här och blockar. Blockerar mig.
Blockerar tillförsel av den friska luften i mitt skapande, mitt tänkande.
De flesta är skrivna före corona och på sitt sätt känns barnsligt oskyldiga. “Om jag bara visste då det vi vet nu.”
Här kommer de alltså, något omskrivna, med det ursprungliga datumet då de blev skapade i rubriken.

Ett sätt för mig att visa mig sårbar och öppna upp för det nya.
/K

Fot. Theresie De Gosson