#ExtraAllt

Vi lever i en #extaallt tid.
Vi lever i en #plusmeny verklighet.
Vi är ett #tatrebetalaförtvå samhälle.

Man blir glad när folk deklarerar #shopstop och att de slutat flyga, för miljön.

Jag kan inte sluta tänka på vår inre miljö. Den är också i fara.
Överbelamrad.
Överbelastad.
Utrotningshotad.
Jag älskar Marie Kondo.
Hon knackar på dörren till det inre.
Visar tydligt att överflöd av allt påverkar hur vi mår.
Och att man blir lättare i själen när man gör sig av med saker.

Jag ser även fram emot att läsa en svensk bok av Margareta Magnusson: Döstädning – ingen sorglig historia. Också.
Själv – även utan boken, och knappt 40 år gammal – har jag börjat döstäda.
Nu i helgen har jag varit på loppis och lyckats sälja flera saker som på olika sätt varit känslomässigt belastande för mig.
Det var faktiskt så att JUST dessa saker blev sålda och så gott som allt övrigt blev kvar.
Underligt.

Det högg till i hjärtat.
Varje gång.
Jag var på gränsen att ångra mig.
Varje gång.
– Det är inte till salu, förresten!!
Men jag höll ut. Och jag är inte mindre hel utan dessa saker.
Tvärtom.

less is more

Vi behöver sannerligen #mindre av allt.
Samhället skulle må bättre om vi införde en #minusmeny istället.
För vi behöver #ingenting som vi inte redan har.

Med önskan om en upplyftande vecka.
/Kasia

Insnöad

Känner mig väldigt oförskämd och tacksam idag.
Mer än de flesta andra dagarna.
Jag vaknade till en vit, mjuk, snötäckt landskap utanför fönstret.
Innan jag ens hunnit göra min första kopp kaffe härjade det en gigantisk plog utanför mitt fönster. Även om föraren knäckte ett par buskar, så är jag tacksam för det.

snow

Med en rykande kopp kaffe i handen kunde jag titta på en av grannarna som slet med att göra en gång till sophuset. Åt oss alla. Medan en här hemma borstat av den värsta snön på våran egen trappa.

oats with extra allt

Och så frukosten. En “enkel” gröt med chia, krossat linfrö, solros, pumpakärnor, valnötter, hampaprotein och kanel, och dadelströ, och havremjölk och tärnat äpple! Allt fanns hemma. Tack.

soup of the day <3

När solen kikade fram tog jag en sjyst promenad. Först pulsera i snön, prata med en kompis. Sen långsamma steg till bra musik. Hejat på några grannar som kämpat med snöskottning.

Hemma igen blev det en snabbsoppa. På det som redan fanns hemma:
rödlök, vitlök, morot, blomkål, broccoli, grön paprika, tomat, majs, gröna ärtor, vaxbönor, böngroddar och fullkornspasta. Tackar som fan för det.

Och nu har elen gått här hemma. Skit-tacksam att jag hunnit ladda datorn, göra fika och att tvättmaskinen hunnit bli klar innan avbrottet.
Tyst, halvmörkt och mysigt här hemma. Blygsamt fågelkvitter utanför. Mina pojkar på väg hem.

Det är mycket som är tufft, jobbigt, tröttsamt, eländigt, upprörande runt omkring oss alla. Det kommer fortsätta vara så. Antar det iaf.
Så jag väljer tacksamhet för det som är bra och fint idag. I denna stund.
Man vet aldrig hur länge det varar.

/Kasia

“The Book of Emotions Or – how it feels to feel”

Anna Linder.
Aldrig träffat människan.
Men hon har många gånger överraskat mig med sin generositet.
Hon har gjort en bok (jag vet, det kallas att ge ut en bok, men att GÖRA en bok tycker jag känns mer på riktigt).
Boken samlar berättelser skrivna av många kvinnliga författare och livsåskådare.
Den handlar om känslor. Eller – om hur det känns att KÄNNA.
Själv har jag skrivit ett avsnitt om Sårbarhet – Vulnerability.
Idag ramlade boken i min brevlåda. Vackert inslagen och med ett tack-kort.

The Book of Emotions

 

 

 

 

 

 

Men det är jag som ska tacka vill jag säga. För idéen, generositeten och allt jobb bakom denna vackra sak.

Or – how it feels to feel

Om du vill ha ett eget exemplar så går det att surfa in på Amazon och beställa. Boken är skriven på engelska och kan vara en meningsfull julklapp kanske?

Om att försöka bli bättre

loved

Om några dagar har det gått 7 år sedan jag blivit sjukskriven för utmattning för första gången.

Jag har sedan dess, oavbrutet försökt att bli bättre.

Bättre mamma. Fast jag stör när jag går in med en tallrik smörgåsar.
Bättre bloggare. Fast jag har tappat tron på att jag kan bidra med något av värde.
Bättre företagare. Fast jag är usel på att sälja.
Bättre yogafröken. Fast jag har ingen aning varför du har ont i din vänstra ljumske idag.
Bättre hundägare. Fast jag glömmer att fylla matskålen ibland.
Bättre fru. Fast jag skrapar rutor på bilen åt mannen imorse istället för att sova i sexig lingerie.
Bättre människa. Fast jag har spolat damm i avloppet istället för att skrapa av det från dammtrasan och slänga i papperskorgen.
Bättre vegan. Fast jag äter ostsmörgås, för jag orkar inte mosa bönor och pressa vitlök varje morgon.
Bättre vän. Fast jag nästan aldrig orkar ringa tillbaka.
Bättre kvinna. Fast jag har i skrivande stund orakade ben.
Bättre svensk. Fast jag fortfarande är osäker på skillnaden mellan orden ‘läckande’ och ‘läkande’.
Bättre medborgare. Fast jag tror att jag har slösat min röst i valet.
Bättre värdinna. Fast mina efterrätter saknar socker. Alltid.
Bättre syster. Fast jag kommer med fåniga presenter. Varje gång.
Bättre dotter har jag tom slutat att försöka vara.
Bättre patient. Fast jag vägrar ta piller. Och äter gluten.

Det är tröttsamt.
Att aldrig bli HEL och/eller NÖJD med sig själv.

Jag har haft en plan på att bli FÄRDIG innan 40.
Jag har 202 dagar kvar.
Säger bara…
/K

I huvudet… på mig själv.

Såhär är det.
Jag har fått en adhd diagnos i vuxenåldern.
Varför så sent?
För att med 1) min energi och 2) rädslan att göra fel har jag kunnat kompensera för det som varit svårt hela uppväxten.
Det kan även vara så att när livet blivit extra utmanande med bonusbarn med egna diagnoser, ansvarsfullt jobb där jag inte kunnat sätta gränser etc. så har mina strategier sedan tidigare inte riktigt räckt till.

Broken window

I och med utmattningen – som var bara en tidsfråga ser jag nu – har jag förlorat både energin men även rädslan att göra fel.

Så nu lär jag mig på nytt, sedan över ett år tillbaka, att återfå kontrollen över min energi.
Och till det – säger kloka arbetsterapeuter och psykologer – behövs det planering.

Så min plan är…
att skapa plan…
på hur jag ska lyckas…
att börja planera tid…
så att jag får tid att planera min vardag.

Så jag skulle ha planerat ALLA AKTIVITETER för denna vecka i förväg – i söndags.
(Det är tisdag idag!)
Men eftersom den planerade planeringstiden gick åt till något annat så hann jag ju inte…

Så jag försöker igen:

1. Jag kollar snabbt på insta.
2. Där kommer jag på att jag skulle svara på sms/lunchinbjudan…
3. För att göra det går jag till datorn för att kolla sl-appen.
4. Då kommer kalendern upp och jag kommer på att jag skulle skriva ner att jag ska planera. 5. Och då kommer jag på att jag måste ju planera en kurs också.
6. När jag försöker planerar planeringstiden för det kommer jag på att jag ska ha besök på eftermiddagen idag. Men jag minns inte exakta tiden.
7. Så jag tar upp mobilen för att kolla på meddelandet från den som ska komma…
8. Och då ser jag lunch sms-et jag skulle svara på från första början…
9. Kommer på att jag kom av mig i min planering…
(10. Bestämmer att jag kan lika gärna återgå till insta igen då!)

-nä! Så var det inte!
Punkt 10 är faktiskt påhittad!
Men alla andra är tyvärr helt sant.

Gissa hur det känns i huvudet efter en sådan “resa”.
Gissa hur det påverkar självkänslan…

/K

 

Älskade Pucko

Pressen är stor när man inte skrivit på länge. När pauserna är långa.
Jag är helt enkelt inne i en kämpig period. Eller turbulent. Fast på utsidan ser det ut som att det inte händer något.
Väntan är outhärdlig.
Att vara beroende av andras vilja eller ovilja kostar på. Tålamodet tar slut.
Ha lite is i magen – säger folk. Njut av tiden.
Men isen har smält för länge sedan.
Och lämnat en kall, blöt fläck på kudden.

LET GO.
Ja. Släpp taget du!
Men låter inte det lite som att man GER UPP?

Hur vet jag skillnaden?
När ska jag STÅ UT med obehaget?
Vänta in Universum (och med Universum menar jag en och annan statlig MYNDIGHET).
Och när vet jag att det är dags att LÄMNA?
Att byta fokus.
Dra åt helvete med mina förhoppningar och idéer?
Börja gräva någon-annan-stans?

Så. Det är det jag går och tänker på.
Och straffar mig själv med icke-skrivande. I månader.
För det har jag bestämt. Att jag inte ska skriva från sår som blöder.
Det ska få läka först.
Men du läker när du skriver! Pucko!!!
Älskade Pucko.

Sitt inte här ensam och tryck.

Min Son frågade häromdagen vad min bästa vän hette.
Jag frös till. Det stack lite i hjärtat.
Och jag fick säga: JAG VET INTE.
För mina bästa vänner från förr har jag slutat ringa. De bor i andra länder och har nog med sitt.

Jag har jättemånga fina människor i mitt liv idag.
Ni vet vilka ni är.
Jag ser alla era vackra ansikten när jag blundar.
Skrattande ansikten, sorgsna leenden, tårfyllda ögon. Allt ryms.
Jag räknar med er visdom.

God söndag <3
/Kasia

10 september 2018

Den 10:e september – den suicidpreventiva dagen.
Vad ska man säga en sådan dag?

Vad säger man till någon som inte orkar vara glad? Inte orkar vara på topp?
Vad säger man till någon som inte VISAR hur han mår?

Just det. HAN.
Vi kvinnor är bättre på att reglera och visa känslor. Män väntar in i det sista…

Jag lämnar denna bild-berättelse här och hoppas att den visas för den som behöver se den.

<3

/Kasia

This slideshow requires JavaScript.

Vägen till någon-BÄTTRE-stans

När vet man att man befinner sig mitt i en FÖRÄNDRINGSPROCESS? Att något håller på att hända?
För dig kanske är det när du märker den blygsamma tanken: “Nu har jag fått nog. Nästa år är det någon annan som får fixa presenter till fröknarna!”.
Eller när du kommer på den befriande idéen att din tonåring kan komma hem själv med bussen nästa gång. För du är en lika älskvärd förälder även när du sätter dig själv i främsta rum ibland och slutar erbjuda gratis färdtjänst.
Du kanske behöver ta flera bilturer och slå in några fler paket innan tanken blir handling. Men så fort du kommer på att du kanske (kanske!) skulle vilja göra något annorlunda, för sin egen skull, när stenen är i rullning – låt den rulla – titta på hur den kommer längre och längre ifrån dig. Och njut av känslan av lätthet. För du behöver inte bära hela jävla världen på dina egna axlar.

Här märks det under perioder då jag har flera oavslutade blogginlägg samtidigt. Jag kan inte bli färdig med någon av dem för jag har helt enkelt inte tänkt klart på saken. Eller känner att det som jag trodde på innan inte längre är sant. Eller för att jag hade fel från början.
Och då blir jag tyst.
Man skriver ju inte från sina sår.
Så jag väntar tills saker faller på plats. Eller förlorar betydelse.

Hur som.
Det blir väldigt ensamt.
Väldigt få får vara med.
Inte för att det är något speciellt. (Jo! Nu ljuger jag! Visst är det speciellt och stort när ytterligare lager av intorkad skit skrapas bort.)
Men det är besvärande. Det är tungt. Och det är inte särskilt vackert.

Det blir bra.

Så här sitter jag…
Mitt i en process som jag tycker är ytterst jobbig att prata om. Det är tungt och det luktar skit!
(Nu ljuger jag igen, det luktar jättegott! Fuktigt gräs och söt överblommad syren efter en efterlängtad kvällsregnskur och lite utlösande åska!)
Det KÄNNS rent och fräscht. Jag kan andas.

Det blir bra.
Allt löser sig.
Vi är alla på väg till någon-BÄTTRE-stans.

Vi hörs.
/Kasia

Nyckeln ligger i Närvaron

‘Så…
Du vet. Dessa människor som är… liksom, …snälla mot sig själva?
Så EGO alltså!
Det är nästan lite provocerande.

De som rör på sig precis lagom-mycket varje dag och tom hoppar träningen ibland bara för att de känner sig LITE RISIGA.
De som typ dricker green juice varje dag. Utan att lägga ut det på insta!
Visst är det skumt!?

Och det värsta är att ha en sådan människa som kollega.
Hen går ALLTID hem i tid och lämnar ALLTID datorn på kontoret. Som om hen var för bra för att göra något extra jobb hemma på kvällen. När barnen somnat. Och så blir det förstås inget gjort när en sådan VAB-ar heller. Fast man kan ju svara på några mail när ens barn stupar i soffan av feber eller har kräkts färdigt, liksom.

Så gör jag iaf. För att man måste ta sitt ansvar. Ställa upp.
Själv stannar jag ALDRIG hemma bara för att jag har lite feber. Jag sätter mig lik förbannat på tunnelbanan och tar mig till jobbet. Och det är ingen som någonsin tackat mig för det…

…VAD KONSTIGT.’

Jag skrev just detta och ville vara lite rolig.
Sen kom jag på att jag själv kunde säga något liknande för 7-8 år sedan.
Med övertygelse.
Innan jag gick in i väggen.(It takes one to knowone, aint?)

bilden lånad från internet

 

Förr trodde jag att man kan ANTINGEN vara snäll mot andra ELLER så är man en självupptagen EGO. Det tog ett tag innan jag fattade att man kan vara snäll mot andra bara genom att vara snäll mot sig själv. Annars håller man inte i längden och till slut blir inte till någon nytta alls. Tvärtom!

 

 

 

Det är ambitiösa, engagerade människor, do-ers som brinner för det de gör som bränner ut sig.

– Det var det första jag hörde i samband med min egen utmattning. Blev lite glad. Fick en liten klapp på axeln, en liten bekräftelse även där.
Men om jag skulle få skriva min egen definition idag:

Det är prestationsbaserad självkänsla som får människor att gå in i väggen. Och avsaknad av självmedkänsla.

Det har jag accepterat nu. Jag har tagit till mig detta mentalt och försöker att inte vara bitter eller besviken.
Jag duger som jag är. Jag vet. MEN jag faller in i mina egna fällor flera gånger om dagen, varje dag. Jag tappar bort mig konstant. Men försöker igen. Och igen. Och igen.

Nyckeln ligger i närvaron. I det medvetna andetaget. I att mjukt och varsamt försöka igen och igen.
Kom igen!
Vi ger oss inte. Vi försöker igen.
Och igen.
Och igen.

God söndag på dig <3
/Kasia

Varför meditera när det finns piller?!

Jag har mediterat sedan 2011. Jag började samma dag som jag gick på mitt livs första kuratorsamtal. I samband med utmattningen. Hon sa att man kunde meditera i grupp. Så jag gick hem och googlade fram en kurs som skulle börja samma kväll. Jag fick plats. Jag smög in utan att prata med någon, och smög ut likaså. Vecka efter vecka. Och så åkte jag iväg för att få meditera mera, längre, utan störningsmoment, under långhelger. Flera gånger därefter.

Efter ett tag volonterade  jag som vego – kock på dessa retreat. Jag blev helt enkelt
Den Mediterande Kocken.
Jag fick idéen om att kunna utöva medveten närvaro – mindfulness i det vardagliga – som t.ex. matlagning.

Under åren har jag även fått prova att meditera på stressrehabiliteringen och nu senast på en gruppbehandling för vuxna med ADHD. Jag har varit nyfiken. Gått på kurser, föreläsningar, läst om det. Det som kallas hjärnplasticitet. Forskningen som tyder på att det finns sätt att påverka hjärnans strukturer.
Och så tittade jag just på en kort interview med Åsa NIlsonne på TV4play. Från 2008.
Och jag blev förbannad – mediterar tydligen för lite! D´aaaa!

Det var redan då, för 10 år sedan, som det började pratas om hur meditation kan påverka hippocampus, en del av hjärnan som har t.ex. med vårt minne att göra, och pannlober som påverkar vår analysförmåga samt känsloreglering. Jag kollar inte på tv så jag har missat detta 😉 Men hur är det (banne mig!) möjligt att läkare fortfarande förskriver medicin vid första kontakt med patienter med stressymtom istället för att introducera meditation och medveten närvaro???
Det är ju gratis. Har inga biverkningar. Och det ger snabba resultat. Alltså!!

Jag behöver lugna ner mig. Uppenbarligen.
Om två dagar går jag in i tyst retreat i 10 dagar. Jag har längtat länge. I höstas kändes behovet akut och jag fick plats nu…

Ingen kontakt med omvärlden.
Tystnad.
Ja tack.

Vi får se hur världen ser ut när jag kommer tillbaka.
Den är ju det den alltid varit. Det är perceptionen som skiftar. Jag vet. Nyfiken ändå.

På återseende.
/Kasia