why do I step on my yogamat

Jag har haft perioder då den enda yogan som blev av var att landa i mina fötter på det kalla tvättstugegolvet när jag hängde tvätt.
Eller att lägga en hand på hjärtat och ta ett par grundande andetag när allt runtom gungade för fort.
Jag klarade inte av att kliva på eller att stanna kvar på mattan.

Idag har den blivit till min lilla fristad.
180x66cm av min egna space.
Där det inte finns några regler eller måsten.
Där hela kroppen får ta plats. Precis som den är.
Där tiden stannar ibland eller bara flyger förbi.
Den tiden är MIN.
Ibland fem minuter, ibland en timme.
Den tiden är till för mig.

Jag har slutat klaga eller döma.
Jag tar den tid jag behöver eller får.
För det går inte alltid att välja själv.
Jag möter kroppen såsom den är.
Ny varje dag.
Jag skalar av mig förklädnader.
Masker.
Jag slappnar av i smilemusklerna.
Mjuknar i blicken.

Mattan är min spegel. Ett förstoringsglas kanske.
Den visar mig det jag gör med maxad styrka.
Mina mönster.
Mina rädslor.
Numera även min nyfikenhet på mig själv.
Min förmåga till förändring.
Min förmåga att hålla ut.
Vänta in mig själv.
I kroppen.

Tack. Tack. Tack.

Sweet

Kroppen gav mig en present.

En ledig dag.
En dag då jag inte orkade mycket mer än att bara vara.
Plocka några höstlöv under morgonpromenaden med hunden.
Pyssla lite smått med jobbet, hemma i soffan.
Dricka några koppar örtte.
Ta en till hundpromenad. Strax före skymning.

Långsamt.
Riktigt riktigt långsamt.
I kroppens takt. Efter dagsformen.
En fot fram. Sen den andra.
Paus.
En buske att nosa på (hunden).
En doft av fuktig tall att drunkna i (jag).

Att få uppleva världen på detta vis.
Att uppleva tiden.
Som rinner långsamt.
Ljuvlig.
Len.
Söt.
Smälter långsamt på tungan.

Sweet.

om tacksamhet

“Gratitude is the new black”
Den sökningen ger 162 miljoner träffar på nätet. Ja, det snackas mycket om att man ska vara tacksam för vad man har. Att övningar i tacksamhet kan förändra hjärnan, höja serotonin-nivåerna och få oss att känna mer lycka. Utan att vi har förändrat våra yttre omständigheter. Man behöver alltså inte ens lyfta ett finger.

Jag köpte idéen för länge sedan. Har tackat fint för allt det goda sedan dess. En buss som väntat in mig på busshållplatsen. Sista paketet ikaffe på hyllan i mataffären. Att min hund klarat sin första flygresa. Lätt som en plätt. Ja! Det där kan jag! – tänkte jag och blev riktigt nöjd och faktiskt lite lyckligare varje gång jag svalde ett litet tacksamhetspiller.

Men så enkelt kan det väl inte vara!?
Jo! Precis så enkelt är det!
Men… man kan avancera i sin tacksamhet.

I steg två kan man vara tacksam för det mindre uppenbara:
En gigantisk tvätthög betyder att du faktiskt haft råd att köpa kläder. Check!
En punka betyder att du har en bil! Check!
Några extrakilon på vågen betyder att du njutit av god mat! Check!
Det funkar kanske inte varje gång men man kan öva upp att vara tacksam i dessa lägen relativt enkelt.
Gärna med hjälp av en app i mobilen.
Att man blir ständigt påmind av sin partner fungerar i regel mindre bra. (Bråkar du med din fru igen? Du har i alla fall en fru, så var tacksam för det! Eller?)

Level tre – i folkmun kallad även TACKSAMHETSNINJA – kräver att kunna vara tacksam för livshändelser som saknar en uppenbar uppsida.
Dåliga besked som man klarar av att hantera.
En sjukdom som påmint en om livets dyrbarhet.
En förlorad kärlek som lärt en att älska och känna sig älskad.

I mina egna öron låter det som dyrbar livserfarenhet.
Att leva med värdighet.
Eller varför inte – Elegant acceptans av livets fula fejs.

Om du ska ändra en enda sak 2020 – leta efter det ljusa i det mörka.
Du kommer ALLTID hitta det. Jag lovar.

tacksamhetsninja

/K

om ångest, del 2

När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv. 

Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.

Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här)
Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.

ALLTID. Så länge man lever.

Och att man inte är en sämre människa för det.

Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.

För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.

Det går ungefär såhär:

Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.

(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)

Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.

Fortsättning följer.

WHAT IS

Grubblar över en sak:
Att vara nöjd med det som är…
Att acceptera verkligheten…
Andra människor och deras beteende…

Kan det övergå till konformism och/eller apati?

Jag låter dig vara och du låter mig vara.
Vi lever bredvid varandra.
Utan krav och önskemål om MER.

Jag VET att bilden är så mycket mer nyanserad än vad jag beskriver.
Jag VET att såhär blir det när hjärnan tar över.
Ändå kan jag inte sluta undra.
Ändå kan jag inte bestämma en gång för alla, att JA, SÅHÄR är det. Nu kan du vila i det. Detta är sant. På riktigt.

Nu går jag och letar svar i skogen…
God helg!

#unsubscribe

Hur vet du vad du ska välja?
Hur gör du?
Hur klarar du av det?
Att lägga din DYRBARA tid och energi på rätt saker. Av RÄTT anledningar.

Det senaste halvåret har jag surfat på #UNSUBSCRIBE vågen.
Har avslutat en massa mail-prenumerationer, reklamutskick. Sitter kvar med några få guldkorn. Och inte ens dem blir alltid lästa.

Inga aviseringar från facebook på den (inte längre så) nya mobilen. Det finns dagar då jag inte ens öppnar den appen. (Det kanske är helt vanligt för de flesta andra mogna vuxna, men har inte varit självklart för mig alltid.)

Och så har jag sagt NEJ till att gå på Skäringers #nomorefuckstogive när en Vänlig Vän ville köpa en biljett till mig redan typ i januari.

Och så BAM!
Nu i helgen!
Sitter hemma helt sänkt av en förkylning. Igen.
Öppnar facebook.

Ser att jag har missat en kära väns 40-årsdag!!!! Med rosa heliumballonger och bubbel. Vi har inte setts på länge. Jag saknar henne. Och jag saknar mig själv på bilder av hennes överraskningsfest.
Jag har glidit ur konstellationen. Igen.

Ser även att så gott som ALLA starka, fantastiska, kloka kvinnor jag känner ÄR i Globen och smälter av förtjusning över den nofucks-fest som Skäringer bjudit på.
Sjunker ihop.
Låter kanske en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Kanske.

Och så på söndagskvällen råkar jag läsa detta:

I am at place in my life where peace is a priority. I make deliberate life choices to protect my mental, emotional and spiritual state.

En bild från yogastudio ganska nära mig som jag vill så gärna besöka sedan kanske ett par år tillbaka. Men inte lyckats än.
Och på måndagmorgon står detta på instagram:

Jag släppte… (…) Avstod… (…)Det var ingen medveten strategi. (…) Handlade mest om överlevnad. Och rädslan för att tappa bort sig själv. (…) Ett behov att få vara ifred…

Mia Skäringer

Jag sitter och tänker en stund.
Låter definitivt en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Definitivt!

Många tankar. Och sedan ett lugn…

Jag får hoppas att hon älskar mig ändå. Min vän. Som jag saknar så mycket. <3

Jag skulle snorat ner halva Globen om jag varit där. Och det hade varit synd.

Lugn och ro ÄR vad jag behöver nu. Kanske för alltid.
Jag väljer det när jag agerar intuitivt.
Men försummar mig själv när jag låter huvudet styra.
Tack att jag fick syn på det.

I fortsättningen vill jag säga NEJ av kärlek till mig själv och inte brist på ork.

Because. You know. I have #nomorefuckstogive
Punkt.
Jag läger mig ner med hunden nära och lyssnar på hur vi andas i takt.

Luna, the Dog

Den nya klädkoden

Precis som du väljer vad du ska ha på dig på morgonen så kan du välja vad du tar med dig ut till världen. Hur du själva upplever dagen som kommer.

Vad har du på dig idag, min vän?

Den lilla svarta elaka klänningen eller skrattkjolen?

Hathatten eller bitterbrallan?

Tårtunikan eller kärlekskostymen?

Fånigaflugan eller sorgslipsen?

Eller så kanske vandrar du idag i taskigatights eller glädjegaloscherna???

Själv sitter jag förkyld hemma i en one-piece-of-mind. With a dog.

/Kasia

Utmattning, hur gör man?

I december 2014 skrev jag nedan lista.
Påminner lite om listan med tips hur man blir olycklig som cirkulerar på facebook nu, 8:e mars 2019.
Min lista har en viss kvinnlig “touch”, inte sant?
Kan alltså mycket väl fungera som en Alla Kvinnors Dag – hälsning (från helvetet!)

  • Lägg dig varje kväll så sent som du bara kan.
  • Se till att ditt kök är skinnande ren innan du lägger dig.
  • Väl i sängen försök komma på alla saker som du ska göra nästa dag. Fundera lite på eventuella konflikter eller problem som du måste ta itu med den kommande dagen.
  • På morgonen se till att du lämnar huset utan frukost. Ta med eller köp en stor mugg riktigt starkt kaffe. Det är du värd!
  • Ta inga pauser när du jobbar.
  • Var inte social på jobbet. Be helst inte om råd och aldrig om hjälp.
  • Se till dock att hjälpa alla i alla lägen. Stryk ordet nej från din ordlista.
  • Kom ihåg att du är i princip oersättlig och dina kollegor, chefen, hela firman räknar med dig.
  • Ät gärna vid skrivbordet medan du bläddrar genom senaste nyheter, hemma tillämpa stående måltider. Lägg inte något som helst märke till vad du stoppar i dig och bortse helt ifrån mättnadskänslan.
  • Planera hela din eftermiddag och kväll på vägen hem eller ring mamma om du kör.
  • Om du åker kommunalt läs alla reklamskyltar, du får inte missa något. Sedan uppdatera dig på allas facebookstatusar, twitter och instagram. Skulle din resväg vara längre än din tidslinje se till att du vidareutbildar dig.
  • Hämta på dagis och se till att du stänger av alla känslor av trötthet, spänning, hunger.
  • Väl hemma börja direkt med maten. Se till att allt är lagat från grunden och variera dig. Servera aldrig samma mat två kvällar i rad.
  • Gör läxor med barnen medan du hackar salladen.
  • Starta en tvätt medan du kokar pastan. Utom om du kokar en färsk, hemmagjord pasta, då hinner du förstås inte.
  • När barnen sover kolla gärna på lite jobbgrejer, något kursmaterial eller ring en vän som behöver stöd.
  • Baka småkakor till skolans drop-in fika.
  • Häng upp tvätten medan du borstar tänderna.
  • I fall du VAB-at på dagen använd den kommande natten till att komma ikapp med jobbet.
  • Undvik ögonkontakt med din partner. Kom ihåg att alla trevliga, snälla ord kan leda till romantik och du måste ju göra rent i köket…
/Kasia

#ExtraAllt

Vi lever i en #extaallt tid.
Vi lever i en #plusmeny verklighet.
Vi är ett #tatrebetalaförtvå samhälle.

Man blir glad när folk deklarerar #shopstop och att de slutat flyga, för miljön.

Jag kan inte sluta tänka på vår inre miljö. Den är också i fara.
Överbelamrad.
Överbelastad.
Utrotningshotad.
Jag älskar Marie Kondo.
Hon knackar på dörren till det inre.
Visar tydligt att överflöd av allt påverkar hur vi mår.
Och att man blir lättare i själen när man gör sig av med saker.

Jag ser även fram emot att läsa en svensk bok av Margareta Magnusson: Döstädning – ingen sorglig historia. Också.
Själv – även utan boken, och knappt 40 år gammal – har jag börjat döstäda.
Nu i helgen har jag varit på loppis och lyckats sälja flera saker som på olika sätt varit känslomässigt belastande för mig.
Det var faktiskt så att JUST dessa saker blev sålda och så gott som allt övrigt blev kvar.
Underligt.

Det högg till i hjärtat.
Varje gång.
Jag var på gränsen att ångra mig.
Varje gång.
– Det är inte till salu, förresten!!
Men jag höll ut. Och jag är inte mindre hel utan dessa saker.
Tvärtom.

less is more

Vi behöver sannerligen #mindre av allt.
Samhället skulle må bättre om vi införde en #minusmeny istället.
För vi behöver #ingenting som vi inte redan har.

Med önskan om en upplyftande vecka.
/Kasia

Insnöad

Känner mig väldigt oförskämd och tacksam idag.
Mer än de flesta andra dagarna.
Jag vaknade till en vit, mjuk, snötäckt landskap utanför fönstret.
Innan jag ens hunnit göra min första kopp kaffe härjade det en gigantisk plog utanför mitt fönster. Även om föraren knäckte ett par buskar, så är jag tacksam för det.

snow

Med en rykande kopp kaffe i handen kunde jag titta på en av grannarna som slet med att göra en gång till sophuset. Åt oss alla. Medan en här hemma borstat av den värsta snön på våran egen trappa.

oats with extra allt

Och så frukosten. En “enkel” gröt med chia, krossat linfrö, solros, pumpakärnor, valnötter, hampaprotein och kanel, och dadelströ, och havremjölk och tärnat äpple! Allt fanns hemma. Tack.

soup of the day <3

När solen kikade fram tog jag en sjyst promenad. Först pulsera i snön, prata med en kompis. Sen långsamma steg till bra musik. Hejat på några grannar som kämpat med snöskottning.

Hemma igen blev det en snabbsoppa. På det som redan fanns hemma:
rödlök, vitlök, morot, blomkål, broccoli, grön paprika, tomat, majs, gröna ärtor, vaxbönor, böngroddar och fullkornspasta. Tackar som fan för det.

Och nu har elen gått här hemma. Skit-tacksam att jag hunnit ladda datorn, göra fika och att tvättmaskinen hunnit bli klar innan avbrottet.
Tyst, halvmörkt och mysigt här hemma. Blygsamt fågelkvitter utanför. Mina pojkar på väg hem.

Det är mycket som är tufft, jobbigt, tröttsamt, eländigt, upprörande runt omkring oss alla. Det kommer fortsätta vara så. Antar det iaf.
Så jag väljer tacksamhet för det som är bra och fint idag. I denna stund.
Man vet aldrig hur länge det varar.

/Kasia