När målet är större än rädslan…

TEXTEN TILLÄGNAD LENA

 

 

Å, jag hade vetat så länge att det är rätt sak att göra.
Och jag ville det så mycket!
Men jag vågade på något sätt inte. Det fanns så många ursäkter.

Och så hände det ofattbara.
En människa från min grupp på stressrehabiliteringen tog sitt liv.
Jag fick meddelandet flera månader senare. Den mest förlamande känslan var att jag märkte liksom inte att hon saknades… fast vi sågs många gånger efter rehaben.
Hon. Den mjuka, varma, roliga, känsliga tjejen. Med en cykel och ett kolonilott i stan.
Hon som gillade blåbärsglass och hade alltid på sig en vit tröja. Alltid.
Jag kan knappt andas, fortfarande, när jag försöker föreställa mig den känslan av ensamhet som finns hos en människa som inte längre hittar meningen med detta liv. Inte hittar hoppet. Inte ens en liten liten gnista…

Det var då, när jag fick veta att Hon dog, då fattade jag på fuckin´ RIKTIGT att tiden är inne! Att det är NU.
Jag vaknade en lördagmorgon och visste att jag måste berätta om min utmattning.
Och att jag ska skapa en kurs. Och att de som kommer ska få ta hem ett armband med ordet NU.

Och så blev det.
Och jag fick se med egna ögon att mitt egna lilla mod  skapar, och drar till sig ännu mer mod. Det goda i alla människor gör att vi svarar med sårbarhet på den andres sårbarhet. Halleluja!

Att prata inför folk anser många är lika läskigt som döden själv. Själv har jag gått i terapi för socialfobi och min hjärna fryser och alla tankar står stilla om jag ska säga något inför andra.
Men jag hade ju inget val. Jag var ju tvungen att göra detta NU.
Men jag tänkte mig cirka 10 personer, kanske, om jag har tur, och det kom fyrtio!
Bara det att en större lokal fanns att tillgå bara några dagar innan utsatt datum?!
Jag hade liksom universum på min sida, eller?
Och när alla satt i rummet var jag tyst långa stunder… avbrutna med några försök att säga något vettigt, det jag övat in, det jag haft nedskrivet på papper framför mig men kunde inte läsa.
Jag hörde hur jag gjorde bort mig mer och mer för varje tyst sekund… minut… – och vet du vad – jag dog inte av det! Och tydligen var inte MIN upplevelse samma som ANDRAS upplevelse. Och de som gick hem och inte sagt något – jag kan inte sitta och gissa vad de tyckte.
Jag använder tiden och orken för att förbereda nästa tillfälle istället. Nästa sårbarhetsfest och skamexponering.

Om du vill läsa några av deltagarkommentarer jag fick efter kursen – gå in på min hemsida. Du kanske själv skulle behöva gå en sådan kurs? Du kanske känner någon behövande? Snälla. Blunda inte för psykisk ohälsa. Det kan rädda någons liv.
Mår du själv psykiskt dåligt, snälla sök professionell hjälp på din närmaste vårdcentral eller ring 08-58584920 – OK? Vänta inte. ♥

Jag kommer resa bort på en tyst retreat i 10 dagar i början på mars.  Det är därför inga nya kursdatum är satta än. Men på våren bjuder jag på en ny omgång så håll utkik och läs nyhetsbreven.

Ha en underbar solig lördag och var rädd om dig själv och andra.
/Kasia

Följ ZebraZone via e-mail

Dina uppgifter stannar hos mig! <3

4 thoughts on “När målet är större än rädslan…

  1. Vilken sorglig historia! Men på något sätt gick inte din vän bort förgäves, det fick dig att göra något stort för andra i liknande situation. Det kan komma något bra ur de allra mörkaste skeenden.

    • Håller med dig Åsa, det underlättar många gånger att försöka se någon mening i allt som händer oss. Ibland behöver man vänta länge för att förstå. Många gånger behöver perspektivet ändras eller människan mogna, såren måste läka, pulsen sjunka.
      Mitt hjärta går sönder av sorg varje gång jag tänker på ensamheten hos den människa som inte har något hopp kvar. Och jag kan inget annat än att tycka att så länge människor dör i sin ensamhet alldeles intill oss, så har vi som samhälle misslyckats stort.
      Jag vet att jag borde avsluta med något hoppfullt. Så jag säger bara att jag är så tacksam att det finns skyddsänglar som finns bland oss. 🙂 <3

  2. Hej Kasia, jag har följt din resa på avstånd och inte varit fysiskt närvarande eller delaktig. För att jag själv vandrar min stig, upp och ner, snubblar över mina egna fötter ibland, över stenar. Men jag fortsätter precis som du, min vän. Jag tror att jag vet vad du går igenom, jag känner igen mig själv i dig.
    Mycket bra jobbat Kasia, att använda sig själv som undervisningsmaterial är oerhört tufft, utlämnande och inte minst befriande.
    Önskar dig allt gott, du är en fantastisk kvinna.
    Kram

    • Tack Maryla. Stort tack <3
      Det är det mest fascinerande hos oss människor, tycker jag. Att trots allt det som skiljer oss åt, trots det ständiga behovet av att få vara unika och alldeles egna, så är det vi går igenom och det vi känner inte så unikt. Det är universellt. Det är det vi har gemensamt. Det är något som vi kan och bör dela med varandra, istället för skämmas eller för varje pris försöka klara oss själva i livets motgångar. Att säga som det är, att visa sig sårbar - det befriar. Inte bara för att man kan sluta lotsas, men också för att det skapar gemenskap mellan människor. Den sanna #metoo effekten.
      Kram och vi ses.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *