om ångest, del 2

När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv. 

Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.

Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här)
Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.

ALLTID. Så länge man lever.

Och att man inte är en sämre människa för det.

Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.

För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.

Det går ungefär såhär:

Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.

(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)

Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.

Fortsättning följer.

om ångest, del 1

Lärde mig ordet ÅNGEST relativt tidigt på svenska. Från Kerstin Thorwall, som var den första svenska vuxen-författaren jag har läst.

Ändå visste jag inte vad det var eller hur det kändes.

Trodde det hade något med menopausen att göra. Fremst. Året var 2003-2004.

Sedan blev året 20015 och tonåringarna började prata om ångest.

Jag visste fortfarande inte vad det var. Jo, jag hörde om ångestspiralen och den där jag-tror-jag-dör-nu känslan.

Tråkigt, tänkte jag, man vill ju helst dö i lugn och ro.

Sen en dag, kanske var det tidig vår 2018. På knäna i hallen. Med blicken mycket nära den grusiga hallmattan, förstod jag plötsligt att jag hade ångest.

Om det var mycket eller lite ångest går det ju inte att säga objektivt.

Det är som att försöka jämföra vem som är hungrigast.

Plus, att det är för fan ingen tävling.

Tankarna gick iaf ungefär såhär:

Mattan är jävligt grusig. Det är så smutsigt överallt. Det är mitt fel. Jag är dålig på att sköta mitt hem.  Jag är så jävla misslyckad i allt. Måste dammsuga nu nu nu!!! Men jag har ingen ooooork!!!

in pieces

Och DÄR någonstans, med blicken fastspänd på en grå-glittrig liten vass jävla sten, fattade jag vad som pågick.

Hur känslan av självförakt skruvades upp ihop med berättelsen jag skapade i mitt huvud.

Hur rädslan växte sig stor, stark och bördig.

Och hur jag snart skulle skörda stora mängder panik om jag följde dessa tankar som jag brukade göra.

När jag kände inte att jag hade någon utväg. Någon lösning att ta till.

För att jag trodde på högsta allvar att mitt mänskliga värde låg bl. a. i att min hallmatta var ren.

Och någon annan sanning FANNS helt enkelt INTE.

DEAD END.

Och det, kära barn, kallas ÅNGEST.

Men eftersom jag under den perioden gick hos en väldigt, väldigt duktig arbetsterapeut som försökte lära mig att planera, så hann jag tänka denna blissfulla tanke: jag kan ju planera bort detta!!!

Alltså bryta ner min rädsla i vardagliga sysslor som skulle lugna ner mig.
Ge mig en känsla av kontroll, kanske?

Den som varit med ett tag kommer klokt märka: “men sen skiter sig planen och då sitter man där ännu mer förstörd och misslyckad och ångestfull.”

Sant! Så himla, himla sant. Men planerar du även för detta, så är du i princip ostoppbar.

Fortsättning följer.

Kruxet ligger i att inte döma 

WHAT IS

Grubblar över en sak:
Att vara nöjd med det som är…
Att acceptera verkligheten…
Andra människor och deras beteende…

Kan det övergå till konformism och/eller apati?

Jag låter dig vara och du låter mig vara.
Vi lever bredvid varandra.
Utan krav och önskemål om MER.

Jag VET att bilden är så mycket mer nyanserad än vad jag beskriver.
Jag VET att såhär blir det när hjärnan tar över.
Ändå kan jag inte sluta undra.
Ändå kan jag inte bestämma en gång för alla, att JA, SÅHÄR är det. Nu kan du vila i det. Detta är sant. På riktigt.

Nu går jag och letar svar i skogen…
God helg!

#unsubscribe

Hur vet du vad du ska välja?
Hur gör du?
Hur klarar du av det?
Att lägga din DYRBARA tid och energi på rätt saker. Av RÄTT anledningar.

Det senaste halvåret har jag surfat på #UNSUBSCRIBE vågen.
Har avslutat en massa mail-prenumerationer, reklamutskick. Sitter kvar med några få guldkorn. Och inte ens dem blir alltid lästa.

Inga aviseringar från facebook på den (inte längre så) nya mobilen. Det finns dagar då jag inte ens öppnar den appen. (Det kanske är helt vanligt för de flesta andra mogna vuxna, men har inte varit självklart för mig alltid.)

Och så har jag sagt NEJ till att gå på Skäringers #nomorefuckstogive när en Vänlig Vän ville köpa en biljett till mig redan typ i januari.

Och så BAM!
Nu i helgen!
Sitter hemma helt sänkt av en förkylning. Igen.
Öppnar facebook.

Ser att jag har missat en kära väns 40-årsdag!!!! Med rosa heliumballonger och bubbel. Vi har inte setts på länge. Jag saknar henne. Och jag saknar mig själv på bilder av hennes överraskningsfest.
Jag har glidit ur konstellationen. Igen.

Ser även att så gott som ALLA starka, fantastiska, kloka kvinnor jag känner ÄR i Globen och smälter av förtjusning över den nofucks-fest som Skäringer bjudit på.
Sjunker ihop.
Låter kanske en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Kanske.

Och så på söndagskvällen råkar jag läsa detta:

I am at place in my life where peace is a priority. I make deliberate life choices to protect my mental, emotional and spiritual state.

En bild från yogastudio ganska nära mig som jag vill så gärna besöka sedan kanske ett par år tillbaka. Men inte lyckats än.
Och på måndagmorgon står detta på instagram:

Jag släppte… (…) Avstod… (…)Det var ingen medveten strategi. (…) Handlade mest om överlevnad. Och rädslan för att tappa bort sig själv. (…) Ett behov att få vara ifred…

Mia Skäringer

Jag sitter och tänker en stund.
Låter definitivt en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Definitivt!

Många tankar. Och sedan ett lugn…

Jag får hoppas att hon älskar mig ändå. Min vän. Som jag saknar så mycket. <3

Jag skulle snorat ner halva Globen om jag varit där. Och det hade varit synd.

Lugn och ro ÄR vad jag behöver nu. Kanske för alltid.
Jag väljer det när jag agerar intuitivt.
Men försummar mig själv när jag låter huvudet styra.
Tack att jag fick syn på det.

I fortsättningen vill jag säga NEJ av kärlek till mig själv och inte brist på ork.

Because. You know. I have #nomorefuckstogive
Punkt.
Jag läger mig ner med hunden nära och lyssnar på hur vi andas i takt.

Luna, the Dog

Vad var det jag sa…

Jag fick det bekräftat!
Igen.
Igår på Stadsbiblioteket i Stockholm lyssnade jag på en forskare/psykolog/författare till boken “Vägen ur utmattningssyndrom”
Bitvis smärtsam återupplevelse av den gamla, hemska tiden.
Till stor del bekräftelse av det jag redan vet,
De frågor som ställdes från publiken hade jag precis samma svar på som författarn själv. Så där hade han tur ;)))
Men det var inte det jag vill understryka mest av allt.
Det är denna fina slajd med författarnas råd om hur man återskapar balansen i livet som gjorde mig så glad:

Zebra-dagar

RANDIGA DAGAR – ZEBRA DAGAR

Mitt hjärtebarn. Mitt svar på allt vad som har med utmattning att göra.
Vila – aktivitet – vila – aktivitet – vila – aktivitet – vila.
Randigt.
Lev randigt.
Det är så bra att det tom FÖREBYGGER utmattning,
Det är därför ZebraZone finns.
Så tack för den. Forskare.
Kan bekräfta detta med 7 års empiri.
Och nu – vila!
/Kasia

En bloggares liv…

Jag kan inte stå emot frestelsen och läser ibland om det där hur man bloggar på ett proffsigt – slash – effektivt sätt.

Jag får ångest av det.

Öka antal besökare – slash – klicks! Publicera när folk är aktiva på sociala medier (Isn’t that ALWAYS???!!!) – slash – har tid att läsa.
– Va? Jag skriver när jag orkar – slash – har något att säga.
Människor svarar bäst på tydliga instruktioner. Säg vad de ska göra.
– Herregud! Hur ska jag veta vad andra ska göra? – slash – Varför skulle jag lägga mig i det?
Var påläst – slash – gör research – slash – läs andra bloggar.
– Aldrig i livet skulle jag ge mig in i jämförelseleken – slash- orka göra redogörelser av vad någon annan har sagt.
Var seriös – slash – planera – slash – skriv i buntar och publicera regelbundet. Slash.
– Jag är jävligt – slash – seriös men jag är – slash – usel på all planering. Och jag vägrar – slash – att få ångest – slash – över att jag är otillräcklig även som bloggare och förlora glädjen i mitt skrivande.
Jag är otillräcklig på så många andra plan i livet just nu så att jag slutat känna.
När en vän skickar ett meddelande och frågar hur jag mår – så skickar jag en clownbild på mig själv, för jag vet inte vad jag ska säga. var jag ska börja förklara att inget är på plats. Just nu.
Slash.

Ja. jag vet. Jag duger. Vi är alla på väg – slash – allt har sin mening, Och det…

Slash. Kasia

Om att försöka bli bättre

loved

Om några dagar har det gått 7 år sedan jag blivit sjukskriven för utmattning för första gången.

Jag har sedan dess, oavbrutet försökt att bli bättre.

Bättre mamma. Fast jag stör när jag går in med en tallrik smörgåsar.
Bättre bloggare. Fast jag har tappat tron på att jag kan bidra med något av värde.
Bättre företagare. Fast jag är usel på att sälja.
Bättre yogafröken. Fast jag har ingen aning varför du har ont i din vänstra ljumske idag.
Bättre hundägare. Fast jag glömmer att fylla matskålen ibland.
Bättre fru. Fast jag skrapar rutor på bilen åt mannen imorse istället för att sova i sexig lingerie.
Bättre människa. Fast jag har spolat damm i avloppet istället för att skrapa av det från dammtrasan och slänga i papperskorgen.
Bättre vegan. Fast jag äter ostsmörgås, för jag orkar inte mosa bönor och pressa vitlök varje morgon.
Bättre vän. Fast jag nästan aldrig orkar ringa tillbaka.
Bättre kvinna. Fast jag har i skrivande stund orakade ben.
Bättre svensk. Fast jag fortfarande är osäker på skillnaden mellan orden ‘läckande’ och ‘läkande’.
Bättre medborgare. Fast jag tror att jag har slösat min röst i valet.
Bättre värdinna. Fast mina efterrätter saknar socker. Alltid.
Bättre syster. Fast jag kommer med fåniga presenter. Varje gång.
Bättre dotter har jag tom slutat att försöka vara.
Bättre patient. Fast jag vägrar ta piller. Och äter gluten.

Det är tröttsamt.
Att aldrig bli HEL och/eller NÖJD med sig själv.

Jag har haft en plan på att bli FÄRDIG innan 40.
Jag har 202 dagar kvar.
Säger bara…
/K

Älskade Pucko

Pressen är stor när man inte skrivit på länge. När pauserna är långa.
Jag är helt enkelt inne i en kämpig period. Eller turbulent. Fast på utsidan ser det ut som att det inte händer något.
Väntan är outhärdlig.
Att vara beroende av andras vilja eller ovilja kostar på. Tålamodet tar slut.
Ha lite is i magen – säger folk. Njut av tiden.
Men isen har smält för länge sedan.
Och lämnat en kall, blöt fläck på kudden.

LET GO.
Ja. Släpp taget du!
Men låter inte det lite som att man GER UPP?

Hur vet jag skillnaden?
När ska jag STÅ UT med obehaget?
Vänta in Universum (och med Universum menar jag en och annan statlig MYNDIGHET).
Och när vet jag att det är dags att LÄMNA?
Att byta fokus.
Dra åt helvete med mina förhoppningar och idéer?
Börja gräva någon-annan-stans?

Så. Det är det jag går och tänker på.
Och straffar mig själv med icke-skrivande. I månader.
För det har jag bestämt. Att jag inte ska skriva från sår som blöder.
Det ska få läka först.
Men du läker när du skriver! Pucko!!!
Älskade Pucko.

Sitt inte här ensam och tryck.

Min Son frågade häromdagen vad min bästa vän hette.
Jag frös till. Det stack lite i hjärtat.
Och jag fick säga: JAG VET INTE.
För mina bästa vänner från förr har jag slutat ringa. De bor i andra länder och har nog med sitt.

Jag har jättemånga fina människor i mitt liv idag.
Ni vet vilka ni är.
Jag ser alla era vackra ansikten när jag blundar.
Skrattande ansikten, sorgsna leenden, tårfyllda ögon. Allt ryms.
Jag räknar med er visdom.

God söndag <3
/Kasia

Vägen till någon-BÄTTRE-stans

När vet man att man befinner sig mitt i en FÖRÄNDRINGSPROCESS? Att något håller på att hända?
För dig kanske är det när du märker den blygsamma tanken: “Nu har jag fått nog. Nästa år är det någon annan som får fixa presenter till fröknarna!”.
Eller när du kommer på den befriande idéen att din tonåring kan komma hem själv med bussen nästa gång. För du är en lika älskvärd förälder även när du sätter dig själv i främsta rum ibland och slutar erbjuda gratis färdtjänst.
Du kanske behöver ta flera bilturer och slå in några fler paket innan tanken blir handling. Men så fort du kommer på att du kanske (kanske!) skulle vilja göra något annorlunda, för sin egen skull, när stenen är i rullning – låt den rulla – titta på hur den kommer längre och längre ifrån dig. Och njut av känslan av lätthet. För du behöver inte bära hela jävla världen på dina egna axlar.

Här märks det under perioder då jag har flera oavslutade blogginlägg samtidigt. Jag kan inte bli färdig med någon av dem för jag har helt enkelt inte tänkt klart på saken. Eller känner att det som jag trodde på innan inte längre är sant. Eller för att jag hade fel från början.
Och då blir jag tyst.
Man skriver ju inte från sina sår.
Så jag väntar tills saker faller på plats. Eller förlorar betydelse.

Hur som.
Det blir väldigt ensamt.
Väldigt få får vara med.
Inte för att det är något speciellt. (Jo! Nu ljuger jag! Visst är det speciellt och stort när ytterligare lager av intorkad skit skrapas bort.)
Men det är besvärande. Det är tungt. Och det är inte särskilt vackert.

Det blir bra.

Så här sitter jag…
Mitt i en process som jag tycker är ytterst jobbig att prata om. Det är tungt och det luktar skit!
(Nu ljuger jag igen, det luktar jättegott! Fuktigt gräs och söt överblommad syren efter en efterlängtad kvällsregnskur och lite utlösande åska!)
Det KÄNNS rent och fräscht. Jag kan andas.

Det blir bra.
Allt löser sig.
Vi är alla på väg till någon-BÄTTRE-stans.

Vi hörs.
/Kasia

Varför meditera när det finns piller?!

Jag har mediterat sedan 2011. Jag började samma dag som jag gick på mitt livs första kuratorsamtal. I samband med utmattningen. Hon sa att man kunde meditera i grupp. Så jag gick hem och googlade fram en kurs som skulle börja samma kväll. Jag fick plats. Jag smög in utan att prata med någon, och smög ut likaså. Vecka efter vecka. Och så åkte jag iväg för att få meditera mera, längre, utan störningsmoment, under långhelger. Flera gånger därefter.

Efter ett tag volonterade  jag som vego – kock på dessa retreat. Jag blev helt enkelt
Den Mediterande Kocken.
Jag fick idéen om att kunna utöva medveten närvaro – mindfulness i det vardagliga – som t.ex. matlagning.

Under åren har jag även fått prova att meditera på stressrehabiliteringen och nu senast på en gruppbehandling för vuxna med ADHD. Jag har varit nyfiken. Gått på kurser, föreläsningar, läst om det. Det som kallas hjärnplasticitet. Forskningen som tyder på att det finns sätt att påverka hjärnans strukturer.
Och så tittade jag just på en kort interview med Åsa NIlsonne på TV4play. Från 2008.
Och jag blev förbannad – mediterar tydligen för lite! D´aaaa!

Det var redan då, för 10 år sedan, som det började pratas om hur meditation kan påverka hippocampus, en del av hjärnan som har t.ex. med vårt minne att göra, och pannlober som påverkar vår analysförmåga samt känsloreglering. Jag kollar inte på tv så jag har missat detta 😉 Men hur är det (banne mig!) möjligt att läkare fortfarande förskriver medicin vid första kontakt med patienter med stressymtom istället för att introducera meditation och medveten närvaro???
Det är ju gratis. Har inga biverkningar. Och det ger snabba resultat. Alltså!!

Jag behöver lugna ner mig. Uppenbarligen.
Om två dagar går jag in i tyst retreat i 10 dagar. Jag har längtat länge. I höstas kändes behovet akut och jag fick plats nu…

Ingen kontakt med omvärlden.
Tystnad.
Ja tack.

Vi får se hur världen ser ut när jag kommer tillbaka.
Den är ju det den alltid varit. Det är perceptionen som skiftar. Jag vet. Nyfiken ändå.

På återseende.
/Kasia