det är mycket nu

Du kanske använder dessa ord för att beskriva din stressiga vardag.
Jag är bokstavligen allergisk mot detta uttryck.

Vad jag tror händer när folk säger så, är att de med all välmening lurar sig själva med att tro att det kommer bli mindre sen. Men det där “sen”, då “det är mindre nu”, kommer aldrig.
Och råkar det bli mindre i perioder, så blir man stressad för att försäljningssiffrorna går ner, man får färre uppdrag, eller liknande.

Så “det är mycket nu” är ett val, en livsstil. För gör man inget aktivt för att minska den belastning man lever i så kommer folk/arbetsgivare/vänner/föreningar krama ur dig som en mogen citron. Och det är bara du som vet var din gräns går.
Du kanske har beklagat dig “det är mycket nu” i månader eller tom. år och inte gjort något åt att ha en mer balanserad tillvaro. Du kanske vill säga att det inte går att hoppa av projekt och prioritera bort saker.

Men skapar du inte tid och utrymme för kroppen att vila, så kommer kroppen skapa det utrymmet själv. Oftast i form av sjukdom eller smärta. Du har alltid val i livet. Alltid.

God lördag. Behöver du en paus? Ta en paus för f*n! <3

the why

(Fortsättning av “konsten att inte ge upp“)

Behöver man både motivation och disciplin för att hålla sina pelargoner vid liv?
Jag tycker att de kompletterar varandra.

Motivationen är “the why”.
Ditt äkta svar på varför du tycker att någonting är viktigt.
Om ditt varför kommer från rädsla att göra någon besviken. Om det inte härstammat från en äkta längtan så kanske (kanske!) kan du lura dig med blind disciplin, med knutna nävar och sammanbitna käkar ett tag. Men det brukar spåra ur. Det är då ett litet snedsteg kan leda till att det tar ett år innan du kan komma tillbaka på banan igen.

Och kommer disciplinen som en naturlig effekt av att du tycker att något är värt att kämpa för – då kan du luta dig mot den när orken tryter eller när motivationen tar semester en stund. Då behöver du inte vara rädd att ta en paus för du vet att du kan komma tillbaka till din rutin för att du vill och inte för att du måste.

Den ger en känsla av frihet och en söt smak av f r i v i l l i g h e t istället för tvång.
Att låta detta växa fram organiskt, från en äkta längtan och med respekt för vad vi själva vill och inte vill. Det är en lyx men också en nödvändighet för ett mer harmoniskt liv. Och därför så viktigt att stanna till vid denna fråga.
Vad vill jag av mitt liv?
Är pelargonerna verkligen det jag vill odla? Och i så fall VARFÖR.

vårbad

i år blev det inte mycket vinterbad

kroppen hade andra planer.
Även nu är min kropp på en egen resa men jag kunde inte hålla mig längre. Dragningskraften till vattnet var för stark.
Kallt vatten tvättar bort stress, bekymmer, småaktigheter.
Återförenar en med det nuvarande ögonblicket.
Varmt vatten är också ok. Men det som händer i kroppen nu när det bara är några plusgrader, det är magi. Prova, vet jag <3

osminkat varande

Jag minns en lång youtube klipp för drygt elva år sedan. En äldre man i en ostruken, pösig, laxfärgad skjorta instoppad i byxorna.
Han var fängslande. Han berättade om saker som var revolutionerande för mig.
Ändå kunde jag bara tänka på den där ljusrosa, pösiga skjortan.
Så jag fick sem om, och se om. Och så såg jag det några gånger till.

Han hette Jon Kabat-Zinn och han pratade om mindfulness och meditation. På Google.
En professor minsann. Som öppnade en första stress-klinik samma år som jag var född.
Senare skulle jag själv hamna på en stress klinik.
Det visste jag inte då.
Men jag börja ana att det fanns saker inom mig som jag inte skulle klara av själv.

Han kallar meditation för radical act of being som jag tycker översätts bra till osminkat varande.
Och det är det där osminkade som var så svårt att bevittna på egen hand.
Det var som att stoppa huvudet genom en portal och se KAOS.
Jag blev rädd för det. Det var för mycket.

Instinktivt kände jag att jag behövde en lärare.
Nu elva år senare har jag hittat flera som har varit mina vägledare och otroligt stöd under åren.
Min tacksamhet har inga gränser.

Idag läser jag själv för att bli lärare i mindfull self-compassion (självmedkänsla på svenska).
För kaoset finns alltid där.
Både inombords
och utanför.

Idag kan jag observera den utan att värdera.
Jag kan ge mig själv vänligt stöd när jag lider,
och jag vet att jag inte är ensam.

Jag önskar det för alla. <3

Inspelningen på Google gjordes år 2007 och du kan se den här.

en syster till låns

Man jämförde olika terapiformer för att förstå vilka som ger bäst och snabbast resultat. Och varför.
Efter att olika kriterier jämfördes kom man fram till att oavsett terapiform så var den mänskliga kontakten avgörande för patienten. Att man blev lyssnad till. Att man fick ta plats. Att man fick reflektera högt över problemet man hade.

Ok, det sista är min efterkonstruktion. Eller partiskhet, för jag själv har fått avgörande resultat när jag fick höra mig själv speglad i en annan människa. Och på köpet fick jag en helt ny förståelse för mina medmänniskor. För jag fick bevis på att det mesta jag känner och tänker känner de andra också. Det kallas för shared human experience.

Idag när jag sitter med morgonkaffet vid mitt köksbord och hör frustrerat folk tuta i rondellen en bit bort kan jag lägga handen på hjärtat och tänka “jag förstår dig, jag hör hur du lider när du bara vill fram och fastnar i den sega trafiken utanför skolan”.

Och varför berättar jag om det?
För jag har öppnat upp för en cirkel. Denna gång enbart för kvinnor. En möjlighet att “låna en syster” som du kanske aldrig haft eller saknar djup kontakt med. Du kan låna ett öra som lyssnar bara på dig. När du delar sådant som inte går att dela någon annanstans.

Förstå mig rätt. Det är inga terapisamtal. Det som händer är att du vägleder dig själv i en trygg miljö.
Behöver du en terapeut så är inte cirkeln rätt för dig. Men vill du bli sedd för en stund så är du så hjärtligt välkommen.

Det finns tre modiga deltagare anmälda och vi behöver minst tre till för att cirkeln ska bli av.
Så om du tänker “kanske sen, kanske nästa gång…” kom ihåg att det finns bara nu och vi vet ingenting om vad som händer sen. Så leta inte efter ursäkter. Kom och sitt med dina systrar.
Du är så oändligt efterlängtad.

Det finns bara NU.

Anmälan finner du här.

Vi ses! /K

Vi har – så att säga – större problem nu.

Låt oss fortsätta på samma tema.
Ett dedikerat försök att göra ingenting kommer garanterat göra människor besvikna.
De du bor med, hjälper på olika sätt eller de du brukar bjuda på middag.

Sitter och tänker igen att covid har gjort precis det. Klippt många band och ställt in många fester.
För en erfaren NON-DOER var detta ingen stor förändring. För de flesta andra var det dags att rensa skåpen eller renovera. Och jag förstår det. Det är smart. Att passa på göra det man annars aldrig hinner. Hålla sig upptagen med det som inte rekommenderats bort.

Med risk för en otrolig förenkling vill jag leka med tanken här:
Man har vetat länge att vi mår bra av att koppla bort omvärlden ibland, stoppa nyhetsflödet, bli stilla.
Pre-corona har man till och med myntat ett begrepp: FOMO – Fear of Missing Out (rädslan att missa något roligt) när du går offline, när du vänder bort blicken – Insta stories visas ju bara under ett dygn och sedan är de borta FOR EVER! Och under corona har det digitala varit vårt enda sätt att hålla kontakten med omvärlden. Med våra närmaste.

Har man då under corona lärt sig att uppskatta de enkla sakerna? Sitt egna sällskap? Eller utvecklat JOMO – Joy of Missing Out – (Glädjen i att utebli)? Jag vet inte men för de flesta har det varit en lång period av ökad inre stress och osäkerhet. Överlevnadsinstinkter har kickat in. Längtan. Känslan av orättvisa och irritation. Desinformation. Ekonomiska problem. Med andra ord ingen optimal miljö att växa och utvecklas i.
Vi har – så att säga – större problem nu.

Men detta är långt från över och det är det som är vår läxa som samhälle, som medmänniskor. En våldsam påminnelse om vad som är viktigt på riktigt. Och när jag försöker föreställa mig framtiden – den dagen då restriktionerna lättar och gränserna öppnas helt. Alltså jag tror inte att det blir en vacker syn. Lite som Black Friday vansinne. Och jag tror att vi behöver seriöst förberedda oss för detta. Ta denna “dötid” för att istället reflektera och bestämma oss i våra hjärtan hur vi vill göra, hur vill vi vara som människor. Hur vill vi konsumera? Uppleva omvärlden. Nyttja resurserna?

Och hur ska vi då få utrymme för detta om inte genom att sluta GÖRA saker för en stund. Stanna upp och lyssna inåt. NU.
Det är därför i n g e t g ö r a n d e är så viktigt för vår överlevnad.
/K

Det finns bara NU.

om acceptans

“Acceptans handlar inte om
att må bättre
utan om
att
få bättre kontakt
med sina
känslor.

Öppenhet och acceptans
är
att ha
en kärleksfull och medkännande
hållning till dig själv,
din historia
och dina invanda mönster,
så att du
med odelad uppmärksamhet
kan vila i dig själv,
ungefär som om du
höll
ett dyrbart och ömtåligt föremål
i dina händer
och betraktade
det
uppmärksamt och koncentrerat….”

*Jag hittade denna text antecknat med min egna handstil på en pappersbit hemma.
Undrar om någon känner igen det?
Tyckte att det blev mer talande när jag delade upp raderna som en dikt.

/K

why do I step on my yogamat

Jag har haft perioder då den enda yogan som blev av var att landa i mina fötter på det kalla tvättstugegolvet när jag hängde tvätt.
Eller att lägga en hand på hjärtat och ta ett par grundande andetag när allt runtom gungade för fort.
Jag klarade inte av att kliva på eller att stanna kvar på mattan.

Idag har den blivit till min lilla fristad.
180x66cm av min egna space.
Där det inte finns några regler eller måsten.
Där hela kroppen får ta plats. Precis som den är.
Där tiden stannar ibland eller bara flyger förbi.
Den tiden är MIN.
Ibland fem minuter, ibland en timme.
Den tiden är till för mig.

Jag har slutat klaga eller döma.
Jag tar den tid jag behöver eller får.
För det går inte alltid att välja själv.
Jag möter kroppen såsom den är.
Ny varje dag.
Jag skalar av mig förklädnader.
Masker.
Jag slappnar av i smilemusklerna.
Mjuknar i blicken.

Mattan är min spegel. Ett förstoringsglas kanske.
Den visar mig det jag gör med maxad styrka.
Mina mönster.
Mina rädslor.
Numera även min nyfikenhet på mig själv.
Min förmåga till förändring.
Min förmåga att hålla ut.
Vänta in mig själv.
I kroppen.

Tack. Tack. Tack.

om tacksamhet

“Gratitude is the new black”
Den sökningen ger 162 miljoner träffar på nätet. Ja, det snackas mycket om att man ska vara tacksam för vad man har. Att övningar i tacksamhet kan förändra hjärnan, höja serotonin-nivåerna och få oss att känna mer lycka. Utan att vi har förändrat våra yttre omständigheter. Man behöver alltså inte ens lyfta ett finger.

Jag köpte idéen för länge sedan. Har tackat fint för allt det goda sedan dess. En buss som väntat in mig på busshållplatsen. Sista paketet ikaffe på hyllan i mataffären. Att min hund klarat sin första flygresa. Lätt som en plätt. Ja! Det där kan jag! – tänkte jag och blev riktigt nöjd och faktiskt lite lyckligare varje gång jag svalde ett litet tacksamhetspiller.

Men så enkelt kan det väl inte vara!?
Jo! Precis så enkelt är det!
Men… man kan avancera i sin tacksamhet.

I steg två kan man vara tacksam för det mindre uppenbara:
En gigantisk tvätthög betyder att du faktiskt haft råd att köpa kläder. Check!
En punka betyder att du har en bil! Check!
Några extrakilon på vågen betyder att du njutit av god mat! Check!
Det funkar kanske inte varje gång men man kan öva upp att vara tacksam i dessa lägen relativt enkelt.
Gärna med hjälp av en app i mobilen.
Att man blir ständigt påmind av sin partner fungerar i regel mindre bra. (Bråkar du med din fru igen? Du har i alla fall en fru, så var tacksam för det! Eller?)

Level tre – i folkmun kallad även TACKSAMHETSNINJA – kräver att kunna vara tacksam för livshändelser som saknar en uppenbar uppsida.
Dåliga besked som man klarar av att hantera.
En sjukdom som påmint en om livets dyrbarhet.
En förlorad kärlek som lärt en att älska och känna sig älskad.

I mina egna öron låter det som dyrbar livserfarenhet.
Att leva med värdighet.
Eller varför inte – Elegant acceptans av livets fula fejs.

Om du ska ändra en enda sak 2020 – leta efter det ljusa i det mörka.
Du kommer ALLTID hitta det. Jag lovar.

tacksamhetsninja

/K

om ångest, del 2

När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv. 

Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.

Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här)
Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.

ALLTID. Så länge man lever.

Och att man inte är en sämre människa för det.

Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.

För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.

Det går ungefär såhär:

Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.

(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)

Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.

Fortsättning följer.