En bloggares liv…

Jag kan inte stå emot frestelsen och läser ibland om det där hur man bloggar på ett proffsigt – slash – effektivt sätt.

Jag får ångest av det.

Öka antal besökare – slash – klicks! Publicera när folk är aktiva på sociala medier (Isn’t that ALWAYS???!!!) – slash – har tid att läsa.
– Va? Jag skriver när jag orkar – slash – har något att säga.
Människor svarar bäst på tydliga instruktioner. Säg vad de ska göra.
– Herregud! Hur ska jag veta vad andra ska göra? – slash – Varför skulle jag lägga mig i det?
Var påläst – slash – gör research – slash – läs andra bloggar.
– Aldrig i livet skulle jag ge mig in i jämförelseleken – slash- orka göra redogörelser av vad någon annan har sagt.
Var seriös – slash – planera – slash – skriv i buntar och publicera regelbundet. Slash.
– Jag är jävligt – slash – seriös men jag är – slash – usel på all planering. Och jag vägrar – slash – att få ångest – slash – över att jag är otillräcklig även som bloggare och förlora glädjen i mitt skrivande.
Jag är otillräcklig på så många andra plan i livet just nu så att jag slutat känna.
När en vän skickar ett meddelande och frågar hur jag mår – så skickar jag en clownbild på mig själv, för jag vet inte vad jag ska säga. var jag ska börja förklara att inget är på plats. Just nu.
Slash.

Ja. jag vet. Jag duger. Vi är alla på väg – slash – allt har sin mening, Och det…

Slash. Kasia

INGENTING

För ungefär ett dygn sedan har en ung människa blivit skjuten ca 300 meter från där jag bor. Vid staketet av en skola där min son spenderar större delar av sin vardag.
Mitt emot ingången till platsen där jag undervisar yoga och där jag stått och jobbat i perioder, låst bakdörren och larmat ensam under mörka vinternätter.

Redan vid sjutiden imorse var jag där på väg till yogan, på darrande ben, helt omskakad, skör.
Och på plats fanns det… ingenting.

Ingenting
Ingen avspärrning. Inga poliser.
Inga tecken på att en människa fick dödliga skador på denna plats bara några timmar tidigare.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig.
Vad som helst. Men inte INGENTING.

I något hus är det en stol som står tom.
En tragedi utspelar sig.
Är det någon som kunde förebygga detta?
Hur ska vi se till att det inte händer igen?
Hur ska vi våga gå utanför dörren och känna oss trygga här igen?

/K

Om att försöka bli bättre

loved

Om några dagar har det gått 7 år sedan jag blivit sjukskriven för utmattning för första gången.

Jag har sedan dess, oavbrutet försökt att bli bättre.

Bättre mamma. Fast jag stör när jag går in med en tallrik smörgåsar.
Bättre bloggare. Fast jag har tappat tron på att jag kan bidra med något av värde.
Bättre företagare. Fast jag är usel på att sälja.
Bättre yogafröken. Fast jag har ingen aning varför du har ont i din vänstra ljumske idag.
Bättre hundägare. Fast jag glömmer att fylla matskålen ibland.
Bättre fru. Fast jag skrapar rutor på bilen åt mannen imorse istället för att sova i sexig lingerie.
Bättre människa. Fast jag har spolat damm i avloppet istället för att skrapa av det från dammtrasan och slänga i papperskorgen.
Bättre vegan. Fast jag äter ostsmörgås, för jag orkar inte mosa bönor och pressa vitlök varje morgon.
Bättre vän. Fast jag nästan aldrig orkar ringa tillbaka.
Bättre kvinna. Fast jag har i skrivande stund orakade ben.
Bättre svensk. Fast jag fortfarande är osäker på skillnaden mellan orden ‘läckande’ och ‘läkande’.
Bättre medborgare. Fast jag tror att jag har slösat min röst i valet.
Bättre värdinna. Fast mina efterrätter saknar socker. Alltid.
Bättre syster. Fast jag kommer med fåniga presenter. Varje gång.
Bättre dotter har jag tom slutat att försöka vara.
Bättre patient. Fast jag vägrar ta piller. Och äter gluten.

Det är tröttsamt.
Att aldrig bli HEL och/eller NÖJD med sig själv.

Jag har haft en plan på att bli FÄRDIG innan 40.
Jag har 202 dagar kvar.
Säger bara…
/K

I huvudet… på mig själv.

Såhär är det.
Jag har fått en adhd diagnos i vuxenåldern.
Varför så sent?
För att med 1) min energi och 2) rädslan att göra fel har jag kunnat kompensera för det som varit svårt hela uppväxten.
Det kan även vara så att när livet blivit extra utmanande med bonusbarn med egna diagnoser, ansvarsfullt jobb där jag inte kunnat sätta gränser etc. så har mina strategier sedan tidigare inte riktigt räckt till.

Broken window

I och med utmattningen – som var bara en tidsfråga ser jag nu – har jag förlorat både energin men även rädslan att göra fel.

Så nu lär jag mig på nytt, sedan över ett år tillbaka, att återfå kontrollen över min energi.
Och till det – säger kloka arbetsterapeuter och psykologer – behövs det planering.

Så min plan är…
att skapa plan…
på hur jag ska lyckas…
att börja planera tid…
så att jag får tid att planera min vardag.

Så jag skulle ha planerat ALLA AKTIVITETER för denna vecka i förväg – i söndags.
(Det är tisdag idag!)
Men eftersom den planerade planeringstiden gick åt till något annat så hann jag ju inte…

Så jag försöker igen:

1. Jag kollar snabbt på insta.
2. Där kommer jag på att jag skulle svara på sms/lunchinbjudan…
3. För att göra det går jag till datorn för att kolla sl-appen.
4. Då kommer kalendern upp och jag kommer på att jag skulle skriva ner att jag ska planera. 5. Och då kommer jag på att jag måste ju planera en kurs också.
6. När jag försöker planerar planeringstiden för det kommer jag på att jag ska ha besök på eftermiddagen idag. Men jag minns inte exakta tiden.
7. Så jag tar upp mobilen för att kolla på meddelandet från den som ska komma…
8. Och då ser jag lunch sms-et jag skulle svara på från första början…
9. Kommer på att jag kom av mig i min planering…
(10. Bestämmer att jag kan lika gärna återgå till insta igen då!)

-nä! Så var det inte!
Punkt 10 är faktiskt påhittad!
Men alla andra är tyvärr helt sant.

Gissa hur det känns i huvudet efter en sådan “resa”.
Gissa hur det påverkar självkänslan…

/K