När hjärnan säger Over & Out

Du vet väl att jag startade ZebraZone efter att jag varit utbränd i över ett år?
Det var våren 2013. Jag skrev under pseudonym och på engelska. Jag skämdes.
Länge.
Jag upplevde att jag kom med dåliga nyheter som ingen ville ta till sig.
Idag drabbar utmattningen rekordmånga. Det är vanligt.
Samtidigt blir det svårare och svårare att få den hjälp som behövs.
Den hjälp som jag själv fått. En riktig rehabilitering.
Jag har pratat med fler som får starka mediciner utskrivna vid första besöket på vårdcentralen, för att kunna fortsätta jobba. Vården hinner inte följa upp patienter som börjar må dåligt. Och många HINNER helt enkelt INTE att bli sjuka. Eller har inte råd.

Tänk om vi skulle FÖREBYGGA??
Istället för att plåstra om folk
och skicka dem tillbaka dit de blev sjuka?

Jag har försökt föra min egen kamp mot olika myndigheter och deras felaktiga, kortsiktiga beslut. Jag har diskuterat med ombud, specialister, jurister och chefer till robot-människor på myndigheter.
Det förändrade ingenting.
Det är en politisk fråga. Människor gör det de blir tillsagda att göra. Utifrån sin budget.

Jo, men vänta. Visst förändrades någonting under dessa samtal. De förstärkte min övertygelse om att det är fel fokus där ute. Och visade att den lilla ork jag har gör ingen nytta i en strid mot jätten.
Så istället för att jobba MOT vill jag jobba FÖR.

Jag har hyrt en lokal i Huddinge (ABF-huset, Kommunalvägen 26) och kommer berätta om min utmattning. Den som jag drabbades av för fem år sedan, och den som jag snuddat vid nu i höstas. Det är gratis. Jag bjuder på min skamexponering.
Den 24:e januari, en onsdag, kl. 18.30 till 20.00.
Varför?

  • Så att du som är utmattad känner dig mindre ensam.
  • Eller så kanske får jag dig att må bättre, för du är klokare än jag varit.
  • Du som anhörig till en utmattad människa kan få höra hur det är från någon annan.

Här kan du se inbjudan till eventet.

Sedan, 31:a januari och 7:e februari, samma klockslag, blir det kurs. Jag delar med mig av det viktigaste som hjälpt mig på vägen tillbaka och som jag använder än idag. Här kan du läsa hur du anmäler dig, mm.

Hoppas vi ses, för att tillsammans göra något FÖR oss själva. Och andra.

God söndag.
/Kasia

Har det lagt sig än?

Nu har det gått sju dagar av “ditt nya liv”.
Känns 2018 annorlunda än 2017?
Jag håller tummarna för allt det du hoppas på ska hända iår.
***
Själv har jag inte riktigt kommit igång än. Jag smyger in i det nya året. Med små små steg. Bakom det som jag hoppas ska ta form detta år finns det oändligt med reflektion och tankeverksamhet, en sort samlande som har påbörjats för länge länge sedan.
Jag skulle hoppas på att få kalla det mognadsprocess, men i verkligheten är det en lång lång rad av misstag och misslyckade försök.
Gör om, gör rätt.
Om jag har lärt mig något de senaste åren så är det att ingenting händer under en natt.
Man kan få en plötslig impuls, ta ett omedelbart beslut, bestämma ett startdatum.
Som vi ofta gör med nyårslöften. Kul! Toppen! En bra början.
Men utgår du ifrån en dröm och inte din verklighet så bäst att du är antingen jävligt envis eller oerhört ödmjuk. Förbered på att misslyckas, ramla gång på gång, skaka av dig, tänka om och försöka igen.

Jag vill bara be dig att inte slå på dig själv när du ramlar tillbaka i gamla spår. Om du nu valt att förändra dig själv och/eller ditt liv under en nyårsnatt.
Kom istället ihåg att du har två val:
Reflektera varför det är så svårt, försök lära dig från det och börja om på nytt OMEDELBART. Vänta inte till nästa nyår.
Eller förlika dig med tanken att du kanske tagit fel beslut vid fel tidpunkt och av fel anledningar och gå vidare.

Bilden lånad från internet.

 

 

 

 

 

 

Varma söndagshälsningar,
Kasia

Skiten kommer

Jag har under de senaste åren försökt lite symboliskt att bli av med gammalt skräp innan klockan slår midnatt under nyårsafton.

Samma idag. Hemma hos mina föräldrar. Alla papperskorgar tömda. Återvinningen sorterad.

Men lika mycket symboliskt har jag även fyllt på med toapappersrullar på toaletten. För en sak kan man vara säker: skiten kommer även nästa år. Frågan är inte OM men NÄR. Och när det händer är det bäst att vara förbered.

Så – inatt när du önskar dina kära ett gott nytt år 2018 – önska de snarare styrka och jämnmod än ett problemfritt år. För sådant finns inte.

Den skillnad vi kan göra är inom oss.

Det är det jag önskar dig nu idag, imorgon och varje dag.

Och själv kommer jag sitta vid detta bord med mina kära. Tacksam för det som led mig till just denna stund och denna plats.

Gott nytt år 2018 kära du! ❤️

/K

Vad jag lärt mig idag

Så.
Var det värt det?
Alltihop: Alla förberedelser. Allt stressande. Allt slit under året, för att ha råd med de rätta klapparna?
För mig har mycket kretsat runt traditioner och förväntningar inför denna jul.
Det började redan vid granen som ingen ville pynta. Först.
Nu är den hur glittrig som helst. Det har bara tagit barnen mer tid än vad jag hade tänkt.

God jul, va?

Sedan blev det en del annat som tog kraften och uppmärksamheten bort från de ju(v)liga traditionerna.
Men några klappar och ett pepparkakshus har det  i alla fall blivit igår.
Jag har knappt lagat någon julmat. Bortsett från en quorn-blobb från frysdisken som jag griljerat med samma smet som övriga familjens julskinka smetades med.
Och så imorse fick vi lite annat att tänka på när köksgardiner började brinna.
Det är inte det att jag är förvånad. Det ÄR nästan en sorts tradition att saker skiter sig för oss runt jul. Men där och då, när det lilla av en sorts dag-struktur som vi skapat genom åren började glida isär… då fanns det bara en sak att göra för mig.
Backa undan och låta allt bli som det blir…
***
Jag har under de senaste åren varit duktig på att sänka kraven och det mår jag bra av. Jag har numera lägre förväntningar på saker och ting och det är toppen. Men jag har banne mig inte förstått hur jag ska vara mer FLEXIBEL och ACCEPTERANDE.

…i spillror men smakar lika gott!

Och jag tror att det var det jag lyckats med idag när jag lämnade slagfältet (köket) och låste in mig i badrummet.
Medan familjen fick fixa klart lunchen var jag upptagen med djupandning och röda strumpbyxor.
Vad fanns det kvar att försöka bevisa? För vem? Och varför?
Vad hade min bild av denna dag med verkligheten att göra?
***
Jag spricker inte när livet trycker på. Jag kan ändra form. Om jag vill.
Om.
Jag.
Vill.

Kan du vissla? Vissla då!

Och det att jag har lyckats idag betyder inte att jag kommer att lyckats med samma sak imorgon.
Men en sak vet jag säkert:
Kan jag en gång – kan jag flera gånger!
Och en sak till vet jag också:
det kommer finnas fler tillfällen att öva.
Det ser livet till all det blir! Får jag hoppas.

 

***
Det var många fler tankar som for genom huvudet i mitt lilla o-renoverade badrum idag.
De får inte plats här.

 

Men om exakt en månad, onsdagen den 24:e januari, kommer jag berätta om fler av mina misslyckanden och uppenbarelser om livet som utbränd.
Live. Under en berättarkväll på ABF i Huddinge. Därefter blir det en kurs.
Mer info kommer inom kort.
Ha nu en fortsatt god jul, ok?
Det tänker jag ha i alla fall.
Vi hörs!
/Kasia

p.s. Är du sugen på att yoga med mig sista gången detta år?
Annandag jul, kl. 11, FitnessWorld i Segeltorp. Länk till eventet finns här.

Den avklädda granen

Vänta nu! Vem är julen till för egentligen?
Barnen!
Ja! Barnen. De ska få minnen för livet. Så att våra fina jultraditioner inte försvinner. Så att de får känna det vi kände när vi var små!
Skitsnack.
Vad är det för traditioner vi försöker bevara?
Utslitna vuxna som under årets sista, mörkaste dagar försöker ge lite lite till, pressa ut den sista orken. För att det ska vara fint. Festligt. Juligt.
Med glitter! Och mörka ringar runt ögonen…
Jo, julen var speciell. Förr. För den var så mycket bättre än alla andra dagar på året. Men idag, när vi och våra barn överkonsumerar det mesta till vardags???

Men vintern är ju så lång och trist. Och december är så mörk. Man behöver se fram emot någonting speciellt… Va?

Men för gudsskull! Gå och lägg dig människa, om det är trist och mörkt! Tänd ETT ljus och låt det brinna för f*n! Och sitt och glo på det och njut av att göra ingenting. Och då kanske hinner du ta dig en funderare.

Att julen är numera till för storhandlarna och slaktare.

Den avklädda granen

Den är varken till för naturen och de hexiliarder granar som förbrukas och slängs under bara några veckor, eller presentpappret och milliontals mil presentsnöre som krullas (jag vet, du trodde jag stavade fel, vad snuskig du är!) runt klappar som ingen vill ha. Den är inte heller till för alla de grisar som hamnar i bästa fall på tallriken, och i sämsta fall i soporna. Den är inte till för vår mänskliga hälsa eller relationer. För ingen säger ändå som det är, att farbror Bengt tafsar på kusinflickorna under granen, och att tant Berit dricker i smyg i köket mellan julrätterna, för man vill ju inte förstöra stämningen.

Och julen är definitivt inte till för de fattiga och hemlösa. Så istället för att trängas och svettas i köpcentra idag, gå in på: https://www.stadsmissionen.se/gavoshop och spendera dina pengar där. Kanske?
***
I vårt hem har vi vuxna ställt in granen i vardagsrummet förra helgen. Vi satte upp elbelysningen själva och julgranspynten ställdes bredvid.
Sedan dess har ingen! jag säger INGEN annan (dvs. barnen) brytt sig om att pynta.
Mig gör det inget. För jag tycker att granen – såsom sanningen – är vackrast när den är avklädd.

Ha det bra så länge så hörs vi!
/Kasia

Att skriva från ärr

Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.

Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.

Sora 100%

“I Annas atelier…”

Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.

 

 

 

Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.

Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…

Eller? Har du en annan erfarenhet?

Prioritera bort, inte ner!

Sist skrev jag om planering av vila och egen tid för inget-görande (klicka på länken för att komma till texten).

Vi har en ganska sund tendens att prioritera de viktigaste sakerna högst. Det som ofta slår fel i denna taktik är att vi sällan ser oss själva som viktigast och brukar ligga längst ner på listan.

Det har jag också skrivit om här. (Hur ska jag komma fram till poängen om jag skicka bort dig till andra texter hela tiden! ;)) Bäst att jag slänger ur mig det viktigaste direkt:
För att hitta egen tid kommer du behöva TA BORT saker från dina att-göra-listor.

Du kommer behöva acceptera att vissa saker helt enkelt inte blir av. Om ingen annan än du tar på sig dem.

Men det är möjligt först när du börjar se att DU är viktigare än….. (här får du lägga in egna arbetsuppgifter som du hittills brukade prioritera lågt men ändå valde att göra dem innan du satte dig med fötterna på bordet för att vila.)
I år blev det ute-blomkrukorna som fick NOLL uppmärksamhet från mig.

 

 

 

 

 

 

 

Det är en nyttig övning: Att se alla fina, färgsprakande nyplanterade växter på instagram och inte känna sig som en total looser. Så jag tänker: jag må vara en looser i någons ögon, men om jag är en lite utvilad looser så är jag nöjd iaf! Jag har inget behov av att identifieras med mina vissna blommor. Det vore ju ett rent galenskap att göra det ju!!

Så nästa gång du drunknar i grejer att göra (typ, när som helst på dygnet kanske!?) ställ dig denna fråga:

Vem är viktigast? (Och försök inte lura dig själv med svaren: men jag kan först njuta av vilan när…. för då lurar du dig själv och kommer aldrig bryta detta riktigt skadliga mönster. Och den dagen då orken på riktgt tar slut kommer du vara tvungen att prioritera bort allt. Jag menar det. Allt!)

Det är skitjobbigt. Det är fysiskt smärtsamt i början. Man vill krypa ur sin egen kropp första 352 gångerna man prioriterar sig själv lite högre än vilken jävla skitsak som helst. Men man ser resultat ganska snabbt. Och man blir bättre med tiden.
Ta inte mitt ord för det. Prova själv!

God söndag på dig! <3

p.s. Ett tips för dig som plågas av och strävar efter den perfektion som finns på bilder på instagram: Sluta kolla där! Amen! 😀

Att planera inget-görande

Skit! Skolan är slut! Jag fick lite ångest måste jag säga. Det är världens största maskineri att få ihop hela familjens sommar med vila och återhämtning, alla sommarprojekt och semesterdagar.
Skolan vill planera sommarbemanningen redan i mars, typ. Duktigt och smart med bra framförhållning! Och det är nog p.g.a. sådana familjer som vår om det skiter sig. Stora-viktiga-företag med stora-viktiga-kunders-supportavtal planerar sommarjourer på timnivå för sommarens alla dagar.  I know, I have been there.
Planering. Planering. Planering. Även om det är en dålig plan så är det iaf något att utgå ifrån, sägs det.
Jag har själv varit väldigt mycket PRO-planering och har jobbat med långa att-göra-listor. För länge sedan.

Med utmattningen blev jag väldigt allergisk mot planering. Man har liksom ändå inga resurser att fördela. Ingen kapacitet, ingen energi att hushålla med. Jag har visst försökt. Det blev lite bittert och skrattretande på samma gång. För det jag strök från mina att göra listor var saker som jag kom på att jag inte behövde göra idag/kunde göra senare/någon annan kunde göra. Så till slut gav jag upp…

Och nu är jag en aspirerande egenföretagare som aldrig blivit friskförklarad, fk bara slutade betala ut min försäkring. Och så fick jag veta att jag har ADHD. Och då är planering, struktur och rutiner ett måste.
Kul. Framför oss har jag en sönderhackad sommar med ledighet blandat med kurser, jobb, underhållningsarbete på landet, besök. Kanske kan vila till hösten…

***
Skojar bara! Vila behövs kontinuerligt. Det går inte att köra slut på sig själv vår, vinter och höst och sedan tro att 3-4 veckor på sommaren ska återställa ballansen i kroppen och huvudet. Det hjälper såklart lite men kroppen håller längre om återhämtningen är en del av vardagen.

Goals with soul 

För de flesta av oss kommer inte detta naturligt. Vi bokar in saker i våra kalendrar, håller dead lines och har koll på olika förfallodatum, och när oljan ska bytas i bilen. Varför blir det då så konstigt att planera in tid till sig själv? Boka en tid för INGET-GÖRANDE.
It´s no brainer:
Vi identifieras med och definieras av det vi gör. Det tror vi iaf. Och gör man inget så är man inget. Eller?

Sug på den vet jag!

 
Fortsättning följer. Trevlig söndag!

<3

Våra nöjen ÄR våra måsten

Att skriva är det bästa, det finaste jag vet.
Jag belönar mig med skrivande. Gör det till något heligt och speciellt. Det är det jag gör när skitsaker är överstökade. Eller det är så jag tänker att det ska bli.
Men det blir det inte. För att skitsakerna tar ALDRIG slut. Aldrig!
Det finns en oändlig mängd samtal att ringa, mail att skriva eller svara på. Tvättmaskiner att köra. Måltider att laga. Köksbänkar att olja in. Barnstrumpor att para ihop.
Konstigt. För nästan inget på denna lista ser jag som en skitsak egentligen. Det är betydelsefulla sysslor som kan ge och skapa glädje. Men de är inte det jag längtar efter att få göra. Så jag plöjer igenom dessa med otålighet och kanske kanske till och med en gnutta irritation. Kanske.
Och tror du att jag är på humör att skriva eller har någon som helst ork kvar när jag blivit klar?
Aldrig i livet.
Och jag faller i denna fälla KONSTANT. Det är så jag har blivit uppfostrad: måsten först, nöjen sen. Men våra nöjen ÄR våra måsten. Hur ska vi annars ÖVER-leva och tycka att livet är över huvudtaget VÄRT att leva.
Jag påstår att den långa helgen som kommer blir mycket bättre om vi börjar med att stanna längre i sängen på morgonen, läsa några sidor i favoritboken, bläddra i någon tidning. Älska. Prata med de vi gillar. Äta låååångfrukost. Plocka blommor. Vila i sysslolösheten…. och sedan börja pyssla med det som absolut måste göras. Men glädje och ro i kroppen. Så ska jag göra.

Lavendel

Testa du också vet jag! Och kom sedan tillbaka och berätta hur det gick!
Och ha en underbar långhelg :-*

/Kasia

Jag skiter i det!

Hur mycket ska man stå ut med här i livet? Hur länge ska man försöka att inte ge upp?
Det beror på vad det gäller, eller hur?
Men uttrycket “det som inte bryter ner dig gör dig starkare” har nog dragits lite för långt hos många och används lite (jag menar mycket!) för ofta.
Tänk om vi skulle byta ut det mot “jag skiter i det!”?

Jag behöver inte lösa alla världens problem, engagera mig i allt, finnas till för alla jämt.
Man kan, om man vill. Världen är full av vardagshjältar och martyrer som knarkar på bekräftelse. Det är fint, helt underbart, att vara engagerad och berörd, att försöka ännu en gång, att ge nya chanser. Visa att man är stark och ger sig inte. Det känns liksom bra i kroppen, eller hur?
Tills det faktiskt inte gör det längre.

Det är som med muskler: har man kört för hårt träning så bryts musklerna ner istället för att växa. Så du blir banne mig inte starkare av att ligga på din maxgräns hela tiden! Jag ser inte det längre som hjältemod att inte ta hand om sig själv i första hand.

Med detta vill jag absolut inte säga att det är fel att engagera sig och gå all in i saker i livet. Det finns tillfällen där all in är det enda som duger. Men det får inte bli ens vardag. Och lever du så så skulle jag föreslå att det är dags att titta närmare på dina val i livet. Och dina intentioner?

  • Det kanske finns mönster hos dig som leder till att du tar på dig för mycket? Konstant? På alla plan? På jobbet, hemma? I relationer?
  • Du kanske försöker leva någon annans liv åt dem? (Skulle de möjligen kunna må bra av att ha mer eget ansvar?)
  • Du kanske har förlikat dig med att du alltid står sist på tur?
  • Du kanske försöker distrahera dig med andras problem från saker som du bör ta tag i i ditt eget liv?

Man kan bara komma fram till nya insikter när man stannar upp och tittar närmare på saker. Reflekterar: Vad är viktigast? Hur ska jag skilja guldkorn från skit. Och det svåraste: Hur undviker jag guldpläterad skit?

Kom ihåg, ingen kommer tacka dig när du kört slut på dig själv. Du bär ditt eget ansvar för dig själv. Låt andra bära deras. Välj med omsorg.

Love,
/Kasia