Att skriva från ärr

Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.

Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.

Sora 100%

“I Annas atelier…”

Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.

 

 

 

Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.

Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…

Eller? Har du en annan erfarenhet?

Prioritera bort, inte ner!

Sist skrev jag om planering av vila och egen tid för inget-görande (klicka på länken för att komma till texten).

Vi har en ganska sund tendens att prioritera de viktigaste sakerna högst. Det som ofta slår fel i denna taktik är att vi sällan ser oss själva som viktigast och brukar ligga längst ner på listan.

Det har jag också skrivit om här. (Hur ska jag komma fram till poängen om jag skicka bort dig till andra texter hela tiden! ;)) Bäst att jag slänger ur mig det viktigaste direkt:
För att hitta egen tid kommer du behöva TA BORT saker från dina att-göra-listor.

Du kommer behöva acceptera att vissa saker helt enkelt inte blir av. Om ingen annan än du tar på sig dem.

Men det är möjligt först när du börjar se att DU är viktigare än….. (här får du lägga in egna arbetsuppgifter som du hittills brukade prioritera lågt men ändå valde att göra dem innan du satte dig med fötterna på bordet för att vila.)
I år blev det ute-blomkrukorna som fick NOLL uppmärksamhet från mig.

 

 

 

 

 

 

 

Det är en nyttig övning: Att se alla fina, färgsprakande nyplanterade växter på instagram och inte känna sig som en total looser. Så jag tänker: jag må vara en looser i någons ögon, men om jag är en lite utvilad looser så är jag nöjd iaf! Jag har inget behov av att identifieras med mina vissna blommor. Det vore ju ett rent galenskap att göra det ju!!

Så nästa gång du drunknar i grejer att göra (typ, när som helst på dygnet kanske!?) ställ dig denna fråga:

Vem är viktigast? (Och försök inte lura dig själv med svaren: men jag kan först njuta av vilan när…. för då lurar du dig själv och kommer aldrig bryta detta riktigt skadliga mönster. Och den dagen då orken på riktgt tar slut kommer du vara tvungen att prioritera bort allt. Jag menar det. Allt!)

Det är skitjobbigt. Det är fysiskt smärtsamt i början. Man vill krypa ur sin egen kropp första 352 gångerna man prioriterar sig själv lite högre än vilken jävla skitsak som helst. Men man ser resultat ganska snabbt. Och man blir bättre med tiden.
Ta inte mitt ord för det. Prova själv!

God söndag på dig! <3

p.s. Ett tips för dig som plågas av och strävar efter den perfektion som finns på bilder på instagram: Sluta kolla där! Amen! 😀

Att planera inget-görande

Skit! Skolan är slut! Jag fick lite ångest måste jag säga. Det är världens största maskineri att få ihop hela familjens sommar med vila och återhämtning, alla sommarprojekt och semesterdagar.
Skolan vill planera sommarbemanningen redan i mars, typ. Duktigt och smart med bra framförhållning! Och det är nog p.g.a. sådana familjer som vår om det skiter sig. Stora-viktiga-företag med stora-viktiga-kunders-supportavtal planerar sommarjourer på timnivå för sommarens alla dagar.  I know, I have been there.
Planering. Planering. Planering. Även om det är en dålig plan så är det iaf något att utgå ifrån, sägs det.
Jag har själv varit väldigt mycket PRO-planering och har jobbat med långa att-göra-listor. För länge sedan.

Med utmattningen blev jag väldigt allergisk mot planering. Man har liksom ändå inga resurser att fördela. Ingen kapacitet, ingen energi att hushålla med. Jag har visst försökt. Det blev lite bittert och skrattretande på samma gång. För det jag strök från mina att göra listor var saker som jag kom på att jag inte behövde göra idag/kunde göra senare/någon annan kunde göra. Så till slut gav jag upp…

Och nu är jag en aspirerande egenföretagare som aldrig blivit friskförklarad, fk bara slutade betala ut min försäkring. Och så fick jag veta att jag har ADHD. Och då är planering, struktur och rutiner ett måste.
Kul. Framför oss har jag en sönderhackad sommar med ledighet blandat med kurser, jobb, underhållningsarbete på landet, besök. Kanske kan vila till hösten…

***
Skojar bara! Vila behövs kontinuerligt. Det går inte att köra slut på sig själv vår, vinter och höst och sedan tro att 3-4 veckor på sommaren ska återställa ballansen i kroppen och huvudet. Det hjälper såklart lite men kroppen håller längre om återhämtningen är en del av vardagen.

Goals with soul 

För de flesta av oss kommer inte detta naturligt. Vi bokar in saker i våra kalendrar, håller dead lines och har koll på olika förfallodatum, och när oljan ska bytas i bilen. Varför blir det då så konstigt att planera in tid till sig själv? Boka en tid för INGET-GÖRANDE.
It´s no brainer:
Vi identifieras med och definieras av det vi gör. Det tror vi iaf. Och gör man inget så är man inget. Eller?

Sug på den vet jag!

 
Fortsättning följer. Trevlig söndag!

<3

Våra nöjen ÄR våra måsten

Att skriva är det bästa, det finaste jag vet.
Jag belönar mig med skrivande. Gör det till något heligt och speciellt. Det är det jag gör när skitsaker är överstökade. Eller det är så jag tänker att det ska bli.
Men det blir det inte. För att skitsakerna tar ALDRIG slut. Aldrig!
Det finns en oändlig mängd samtal att ringa, mail att skriva eller svara på. Tvättmaskiner att köra. Måltider att laga. Köksbänkar att olja in. Barnstrumpor att para ihop.
Konstigt. För nästan inget på denna lista ser jag som en skitsak egentligen. Det är betydelsefulla sysslor som kan ge och skapa glädje. Men de är inte det jag längtar efter att få göra. Så jag plöjer igenom dessa med otålighet och kanske kanske till och med en gnutta irritation. Kanske.
Och tror du att jag är på humör att skriva eller har någon som helst ork kvar när jag blivit klar?
Aldrig i livet.
Och jag faller i denna fälla KONSTANT. Det är så jag har blivit uppfostrad: måsten först, nöjen sen. Men våra nöjen ÄR våra måsten. Hur ska vi annars ÖVER-leva och tycka att livet är över huvudtaget VÄRT att leva.
Jag påstår att den långa helgen som kommer blir mycket bättre om vi börjar med att stanna längre i sängen på morgonen, läsa några sidor i favoritboken, bläddra i någon tidning. Älska. Prata med de vi gillar. Äta låååångfrukost. Plocka blommor. Vila i sysslolösheten…. och sedan börja pyssla med det som absolut måste göras. Men glädje och ro i kroppen. Så ska jag göra.

Lavendel

Testa du också vet jag! Och kom sedan tillbaka och berätta hur det gick!
Och ha en underbar långhelg :-*

/Kasia

Jag skiter i det!

Hur mycket ska man stå ut med här i livet? Hur länge ska man försöka att inte ge upp?
Det beror på vad det gäller, eller hur?
Men uttrycket “det som inte bryter ner dig gör dig starkare” har nog dragits lite för långt hos många och används lite (jag menar mycket!) för ofta.
Tänk om vi skulle byta ut det mot “jag skiter i det!”?

Jag behöver inte lösa alla världens problem, engagera mig i allt, finnas till för alla jämt.
Man kan, om man vill. Världen är full av vardagshjältar och martyrer som knarkar på bekräftelse. Det är fint, helt underbart, att vara engagerad och berörd, att försöka ännu en gång, att ge nya chanser. Visa att man är stark och ger sig inte. Det känns liksom bra i kroppen, eller hur?
Tills det faktiskt inte gör det längre.

Det är som med muskler: har man kört för hårt träning så bryts musklerna ner istället för att växa. Så du blir banne mig inte starkare av att ligga på din maxgräns hela tiden! Jag ser inte det längre som hjältemod att inte ta hand om sig själv i första hand.

Med detta vill jag absolut inte säga att det är fel att engagera sig och gå all in i saker i livet. Det finns tillfällen där all in är det enda som duger. Men det får inte bli ens vardag. Och lever du så så skulle jag föreslå att det är dags att titta närmare på dina val i livet. Och dina intentioner?

  • Det kanske finns mönster hos dig som leder till att du tar på dig för mycket? Konstant? På alla plan? På jobbet, hemma? I relationer?
  • Du kanske försöker leva någon annans liv åt dem? (Skulle de möjligen kunna må bra av att ha mer eget ansvar?)
  • Du kanske har förlikat dig med att du alltid står sist på tur?
  • Du kanske försöker distrahera dig med andras problem från saker som du bör ta tag i i ditt eget liv?

Man kan bara komma fram till nya insikter när man stannar upp och tittar närmare på saker. Reflekterar: Vad är viktigast? Hur ska jag skilja guldkorn från skit. Och det svåraste: Hur undviker jag guldpläterad skit?

Kom ihåg, ingen kommer tacka dig när du kört slut på dig själv. Du bär ditt eget ansvar för dig själv. Låt andra bära deras. Välj med omsorg.

Love,
/Kasia

Honour the Dead by living

So it happened again. Heartless violence among innocent people. After gas attacks in Syria last Tuesday, a maniac drove into crowds on the most busy street of Stockholm yesterday afternoon (Friday).
Overload of feelings: Fear. Injustice. Maybe hatred. Powerlessness. Bottomless sadness.
I felt all of them in a suffocating mixture as I was reading the news and keeping it together in front of my child.
To feel is a human condition.
Let´s never stop feeling.
But let´s never stop thinking clear either. Us drowning in feelings and worrying will not bring anyone their life back.

To best way to honour the Dead and the Injured is by living.

It is hard to feel safe in places where blood was shed, and when it so obviously could have been ours.
Safety is no longer a matter of external conditions. You can get sick living most healthy life, hit by a car where there should not be cars, shot having a dinner in a fancy restaurant… We have seen it all.
Feelings of SAFETY, TRUST AND MEANING is something we need to learn to develop and nourish within our inner selves.
How?
By living the shit out of every single day!
By doing meaningful things with our precious time on this planet.
By humbly embracing the thought that we are all very, very freakin´ mortal.

This sounds like cliché to you? Than wake up! Read the news!
Any of us may freakin´ die before the Sun rises again. Today and any other day. In any corner of the world. But please, please, do not get all emotional about it. This has been true for every single one of us. At all times.

Fear will never make us live the lives we are meant to live. So please, be thankful that you are still around. And live TODAY in stead of trying to create illusions of safety and control.

Over and out to celebrate life and eat a freshly baked cookie.

Vegan oat cookies to celebrate life

<3

Bränn bara inte ut dig när du eldar i trädgården!

Wow! Våren är här! Så mysigt! Det är inte bara inne som man ska prestera, nu är det också ute. Grannarna klädda i arbetskläder springer fram och tillbaka med diverse redskap utanför mitt fönster. Eller jagar sina barn på mini-cyklar. Jag fick vara jättenoga med hur jag reagerade på detta under dagen när jag stod i köket och lekte med mat. Har tidigare i livet dömt mig själv till en total odugling pga. att jag inte hade ork att ta mig an stora ute-projekt under helgerna.
Och nu har jag börjat förstå att det fanns flera helt giltiga anledningar till detta:
* att jag har slitit så in i helsike på jobbet under långa perioder och verkligen verkligen behövd återhämta mig under helgerna.
* att jag inte tycker det är särskilt roligt med trädgårdsarbete och jag vet inte hur man gör en massa trädgårdssaker. Jag står hellre och gör en vegansk “cheddar-ost” sås på sötpotatis än klipper buskar.
* att jobba med kroppen, kratta, kliva ved, det är en annan sak. Det kan jag göra. Det är också sysslor som har en början och ett slut. Man ser hur långt man har kommit under tiden. Det är rogivande. Allt det andra som jag inte har koll på… det stressar mig och då undviker jag det så mkt jag kan.

Visst, det är ett jättefint sätt att spendera tid med familjen ute, nere på knäna i den fuktiga jorden. Man kan känna sig nyttig också, och det vill man ju, eller hur?!

Jag hoppas du förstår att jag är ironisk. Allt det där pulande i trädgården passar inte alla. Och även om det passar dig men du inget orkar. It is fine too! Bränn bara inte ut dig för påskliljornas skull. Gör det du tycker är roligt nu när det äntligen blivit lite varmt och soligt. Gör det du har längtat efter under den hela långa vintern. Arbetet, det kommer vänta på dig. Den saken är klar.
Du hinner. Eller inte. Och om världen går under eller om jag får stroke imorgon då har jag hellre yogat idag ute på altanen, eller läst, än att jag tvingat mig till saker som gör mig förtvivlad.

Söndagsfrukost <3

Bokläsning i solstolen <3

Tack för mig!
Ha en fin kväll och spara energi för imorgon är det en ny vecka och det ska man också orka med. Inte sant?

Puss!

/Kasia

Ett badkar utan propp.

Det där hur lycka och relationer hänger ihop. Det är verkligen ofta som vi missuppfattar det hela. Jag är ledsen, men jag menar verkligen det. Har du inte reflekterat ordentligt kring vad lycka ÄR för dig och var den finns på riktigt, så är det ganska troligt att du ödslar väldigt mycket energi på att upprätthålla en illusion om ett lyckligt liv tillsammans med någon.
Det är som att hälla vatten i ett badkar utan propp.

Det finns en så vacker sång som jag har gått och nynnat på i några dagar nu. Tänkt tom sjunga den till min man på vår tioårsdag i år. Den där sången sjungen med len kvinnlig röst; någonting om den vackraste människan jag någonsin mött.
Det lät ju så bra, så vackert. Så passande. Min man har verkligen det vackraste, generösaste, mest anspråkslösa hjärta jag sett hos en människa.
Så jag googlade låten, läste igenom hela texten, och så sjönk jag ihop. Återigen, att det är den bild av kärlek och lycka i relationer som vi matas med så fort vi klarar av att skapa ett gratiskonto på spotify. Det finns flera mycket mer uppenbara exempel, jag vet. Och flickor och pojkar i mellanstadiet kanske snarare nynnar “shake that ass bitch!” men alla dessa you belong to me, you make my dreams come true, I´m nothing without you… det är dessa till synes oskyldiga texter som skapar vår världsbild. Den har jag försökt införliva själv.
Till den dagen då jag – i vuxen ålder – fått det så tydligt förklarat, att det är ingen, på riktigt INGEN som kan NÅGONSIN göra mig lycklig om jag inte är det själv, från min egen sida.
En annan människa kan visst distrahera mig bort från mitt elände och sorg, kan få mig att skratta, känna mig vacker och behövd.

Men lycka, den föds inombords. Inom var och en av oss. Och vi kan bjuda på den, dela den med andra. Men det går inte för en människa att leva hela sitt liv PÅ någon annans lycka. Och ingen ska behöva bära en börda av att GÖRA en annan människa lycklig.

Så numera vänder det sig i magen på mig när jag hör att hon har letat efter honom “sorgsen och trött” (mest kanske för att det skulle rimma med ordet “mött”, men vad f*n!) och blivit botad så fort han dök upp.
Och till sist denna pärla: “Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig/Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig.”
En sann kärleksförklaring, inte sant? Från sjuttonhundratalet, då en kvinna (eller vilken människa som helst) hade svårt att klara sig på egen hand! Och låten är skriven 2001.

Vad vill jag säga med det?
Lyssna kritiskt.
Odla lycka inom dig och sluta leta efter den utanför dig.
Och så njut av våren!

/Kasia

Det stora i det lilla

What a feeling. Very refreshing. To do all these things long forgotten.

Djupa samtal om livets lust och olust med nya vänner. Skratta så magen krampar. Åka nattbuss. Prata en stund med en främling utan att spela upptagen eller VARA helt självupptagen. Höra morgonfågelsång för första gången på lääänge. Sova med uppdragna rullgardiner och låta solstrålarna berätta när det är dags att vakna. Sitta med dator och kaffe och macka i sängen. Känna livsenergin pirra i hela kroppen. Längta efter flottiga, salta pommes och en puss eller två från De jag älskar och saknar…


Det är de små sakerna som gör livet. Och som blir till ett ankare i nuet när stora saker sker.

Att skära i långa ihåliga salladslöksstjälkar och se på hur små gröna ringar rullar iväg åt alla håll som de behagar… Det är oxå livet, det.

Njut av det lilla. Låt det stora bre ut sig och ta tid. Säger jag till mig själv. Och till dig, om det är just det du behöver höra. <3

/K

Dear Diary,

I missed you.
I know that you are me and I am you.
There is no separation.
I know that my thoughts exist even if I do not write them down.
I know they are valid even if they are not posten on facebook. Or a blog.
BUT… (and as always – it is a BiG BUT)
…Letters, when they form words on paper, or a screen, they become MAGIC.
They are all magnetised with meaning and longing for connection.
Oh yes! You can sense it if they are merely empty shining shells. Or if they burn through your skin and straight into your heart.
You know the taste of Honey.
These unspoken, unwritten  words pulled me to my desk this morning.
My veins literally bursting with energy.
My eyes and ears wide open before the alarm went off.
An energy impossible to deny.
A Spring crush.
On Life.

It´s been idle for a long while now. I was patient. I was curious. I was quiet.
I was listening.
Waiting for the seed to crack open.
So maybe it is it.
We´ll see.
Either way, Dear Diary, I wanted you to know.
Because when You know, I know.

Love.
/Kasia