Utmattning, hur gör man?

I december 2014 skrev jag nedan lista.
Den kan mycket väl fungera som en Alla Kvinnors Dag – hälsning (från helvetet)

  • Lägg dig varje kväll så sent som du bara kan.
  • Se till att ditt kök är skinnande ren innan du lägger dig.
  • Väl i sängen försök komma på alla saker som du ska göra nästa dag. Fundera lite på eventuella konflikter eller problem som du måste ta itu med den kommande dagen.
  • På morgonen se till att du lämnar huset utan frukost. Ta med eller köp en stor mugg riktigt starkt kaffe. Det är du värd!
  • Ta inga pauser när du jobbar.
  • Var inte social på jobbet. Be helst inte om råd och aldrig om hjälp.
  • Se till dock att hjälpa alla i alla lägen. Stryk ordet nej från din ordlista.
  • Kom ihåg att du är i princip oersättlig och dina kollegor, chefen, hela firman räknar med dig.
  • Ät gärna vid skrivbordet medan du bläddrar genom senaste nyheter, hemma tillämpa stående måltider. Lägg inte något som helst märke till vad du stoppar i dig och bortse helt ifrån mättnadskänslan.
  • Planera hela din eftermiddag och kväll på vägen hem eller ring mamma om du kör.
  • Om du åker kommunalt läs alla reklamskyltar, du får inte missa något. Sedan uppdatera dig på allas facebookstatusar, twitter och instagram. Skulle din resväg vara längre än din tidslinje se till att du vidareutbildar dig.
  • Hämta på dagis och se till att du stänger av alla känslor av trötthet, spänning, hunger.
  • Väl hemma börja direkt med maten. Se till att allt är lagat från grunden och variera dig. Servera aldrig samma mat två kvällar i rad.
  • Gör läxor med barnen medan du hackar salladen.
  • Starta en tvätt medan du kokar pastan. Utom om du kokar en färsk, hemmagjord pasta, då hinner du förstås inte.
  • När barnen sover kolla gärna på lite jobbgrejer, något kursmaterial eller ring en vän som behöver stöd.
  • Baka småkakor till skolans drop-in fika.
  • Häng upp tvätten medan du borstar tänderna.
  • I fall du VAB-at på dagen använd den kommande natten till att komma ikapp med jobbet.
  • Undvik ögonkontakt med din partner. Kom ihåg att alla trevliga, snälla ord kan leda till romantik och du måste ju göra rent i köket…
/Kasia

Vad var det jag sa…

Jag fick det bekräftat!
Igen.
Igår på Stadsbiblioteket i Stockholm lyssnade jag på en forskare/psykolog/författare till boken “Vägen ur utmattningssyndrom”
Bitvis smärtsam återupplevelse av den gamla, hemska tiden.
Till stor del bekräftelse av det jag redan vet,
De frågor som ställdes från publiken hade jag precis samma svar på som författarn själv. Så där hade han tur ;)))
Men det var inte det jag vill understryka mest av allt.
Det är denna fina slajd med författarnas råd om hur man återskapar balansen i livet som gjorde mig så glad:

Zebra-dagar

RANDIGA DAGAR – ZEBRA DAGAR

Mitt hjärtebarn. Mitt svar på allt vad som har med utmattning att göra.
Vila – aktivitet – vila – aktivitet – vila – aktivitet – vila.
Randigt.
Lev randigt.
Det är så bra att det tom FÖREBYGGER utmattning,
Det är därför ZebraZone finns.
Så tack för den. Forskare.
Kan bekräfta detta med 7 års empiri.
Och nu – vila!
/Kasia

I huvudet… på mig själv.

Såhär är det.
Jag har fått en adhd diagnos i vuxenåldern.
Varför så sent?
För att med 1) min energi och 2) rädslan att göra fel har jag kunnat kompensera för det som varit svårt hela uppväxten.
Det kan även vara så att när livet blivit extra utmanande med bonusbarn med egna diagnoser, ansvarsfullt jobb där jag inte kunnat sätta gränser etc. så har mina strategier sedan tidigare inte riktigt räckt till.

Broken window

I och med utmattningen – som var bara en tidsfråga ser jag nu – har jag förlorat både energin men även rädslan att göra fel.

Så nu lär jag mig på nytt, sedan över ett år tillbaka, att återfå kontrollen över min energi.
Och till det – säger kloka arbetsterapeuter och psykologer – behövs det planering.

Så min plan är…
att skapa plan…
på hur jag ska lyckas…
att börja planera tid…
så att jag får tid att planera min vardag.

Så jag skulle ha planerat ALLA AKTIVITETER för denna vecka i förväg – i söndags.
(Det är tisdag idag!)
Men eftersom den planerade planeringstiden gick åt till något annat så hann jag ju inte…

Så jag försöker igen:

1. Jag kollar snabbt på insta.
2. Där kommer jag på att jag skulle svara på sms/lunchinbjudan…
3. För att göra det går jag till datorn för att kolla sl-appen.
4. Då kommer kalendern upp och jag kommer på att jag skulle skriva ner att jag ska planera. 5. Och då kommer jag på att jag måste ju planera en kurs också.
6. När jag försöker planerar planeringstiden för det kommer jag på att jag ska ha besök på eftermiddagen idag. Men jag minns inte exakta tiden.
7. Så jag tar upp mobilen för att kolla på meddelandet från den som ska komma…
8. Och då ser jag lunch sms-et jag skulle svara på från första början…
9. Kommer på att jag kom av mig i min planering…
(10. Bestämmer att jag kan lika gärna återgå till insta igen då!)

-nä! Så var det inte!
Punkt 10 är faktiskt påhittad!
Men alla andra är tyvärr helt sant.

Gissa hur det känns i huvudet efter en sådan “resa”.
Gissa hur det påverkar självkänslan…

/K

 

Nyckeln ligger i Närvaron

‘Så…
Du vet. Dessa människor som är… liksom, …snälla mot sig själva?
Så EGO alltså!
Det är nästan lite provocerande.

De som rör på sig precis lagom-mycket varje dag och tom hoppar träningen ibland bara för att de känner sig LITE RISIGA.
De som typ dricker green juice varje dag. Utan att lägga ut det på insta!
Visst är det skumt!?

Och det värsta är att ha en sådan människa som kollega.
Hen går ALLTID hem i tid och lämnar ALLTID datorn på kontoret. Som om hen var för bra för att göra något extra jobb hemma på kvällen. När barnen somnat. Och så blir det förstås inget gjort när en sådan VAB-ar heller. Fast man kan ju svara på några mail när ens barn stupar i soffan av feber eller har kräkts färdigt, liksom.

Så gör jag iaf. För att man måste ta sitt ansvar. Ställa upp.
Själv stannar jag ALDRIG hemma bara för att jag har lite feber. Jag sätter mig lik förbannat på tunnelbanan och tar mig till jobbet. Och det är ingen som någonsin tackat mig för det…

…VAD KONSTIGT.’

Jag skrev just detta och ville vara lite rolig.
Sen kom jag på att jag själv kunde säga något liknande för 7-8 år sedan.
Med övertygelse.
Innan jag gick in i väggen.(It takes one to knowone, aint?)

bilden lånad från internet

 

Förr trodde jag att man kan ANTINGEN vara snäll mot andra ELLER så är man en självupptagen EGO. Det tog ett tag innan jag fattade att man kan vara snäll mot andra bara genom att vara snäll mot sig själv. Annars håller man inte i längden och till slut blir inte till någon nytta alls. Tvärtom!

 

 

 

Det är ambitiösa, engagerade människor, do-ers som brinner för det de gör som bränner ut sig.

– Det var det första jag hörde i samband med min egen utmattning. Blev lite glad. Fick en liten klapp på axeln, en liten bekräftelse även där.
Men om jag skulle få skriva min egen definition idag:

Det är prestationsbaserad självkänsla som får människor att gå in i väggen. Och avsaknad av självmedkänsla.

Det har jag accepterat nu. Jag har tagit till mig detta mentalt och försöker att inte vara bitter eller besviken.
Jag duger som jag är. Jag vet. MEN jag faller in i mina egna fällor flera gånger om dagen, varje dag. Jag tappar bort mig konstant. Men försöker igen. Och igen. Och igen.

Nyckeln ligger i närvaron. I det medvetna andetaget. I att mjukt och varsamt försöka igen och igen.
Kom igen!
Vi ger oss inte. Vi försöker igen.
Och igen.
Och igen.

God söndag på dig <3
/Kasia

När målet är större än rädslan…

TEXTEN TILLÄGNAD LENA

 

 

Å, jag hade vetat så länge att det är rätt sak att göra.
Och jag ville det så mycket!
Men jag vågade på något sätt inte. Det fanns så många ursäkter.

Och så hände det ofattbara.
En människa från min grupp på stressrehabiliteringen tog sitt liv.
Jag fick meddelandet flera månader senare. Den mest förlamande känslan var att jag märkte liksom inte att hon saknades… fast vi sågs många gånger efter rehaben.
Hon. Den mjuka, varma, roliga, känsliga tjejen. Med en cykel och ett kolonilott i stan.
Hon som gillade blåbärsglass och hade alltid på sig en vit tröja. Alltid.
Jag kan knappt andas, fortfarande, när jag försöker föreställa mig den känslan av ensamhet som finns hos en människa som inte längre hittar meningen med detta liv. Inte hittar hoppet. Inte ens en liten liten gnista…

Det var då, när jag fick veta att Hon dog, då fattade jag på fuckin´ RIKTIGT att tiden är inne! Att det är NU.
Jag vaknade en lördagmorgon och visste att jag måste berätta om min utmattning.
Och att jag ska skapa en kurs. Och att de som kommer ska få ta hem ett armband med ordet NU.

Och så blev det.
Och jag fick se med egna ögon att mitt egna lilla mod  skapar, och drar till sig ännu mer mod. Det goda i alla människor gör att vi svarar med sårbarhet på den andres sårbarhet. Halleluja!

Att prata inför folk anser många är lika läskigt som döden själv. Själv har jag gått i terapi för socialfobi och min hjärna fryser och alla tankar står stilla om jag ska säga något inför andra.
Men jag hade ju inget val. Jag var ju tvungen att göra detta NU.
Men jag tänkte mig cirka 10 personer, kanske, om jag har tur, och det kom fyrtio!
Bara det att en större lokal fanns att tillgå bara några dagar innan utsatt datum?!
Jag hade liksom universum på min sida, eller?
Och när alla satt i rummet var jag tyst långa stunder… avbrutna med några försök att säga något vettigt, det jag övat in, det jag haft nedskrivet på papper framför mig men kunde inte läsa.
Jag hörde hur jag gjorde bort mig mer och mer för varje tyst sekund… minut… – och vet du vad – jag dog inte av det! Och tydligen var inte MIN upplevelse samma som ANDRAS upplevelse. Och de som gick hem och inte sagt något – jag kan inte sitta och gissa vad de tyckte.
Jag använder tiden och orken för att förbereda nästa tillfälle istället. Nästa sårbarhetsfest och skamexponering.

Om du vill läsa några av deltagarkommentarer jag fick efter kursen – gå in på min hemsida. Du kanske själv skulle behöva gå en sådan kurs? Du kanske känner någon behövande? Snälla. Blunda inte för psykisk ohälsa. Det kan rädda någons liv.
Mår du själv psykiskt dåligt, snälla sök professionell hjälp på din närmaste vårdcentral eller ring 08-58584920 – OK? Vänta inte. ♥

Jag kommer resa bort på en tyst retreat i 10 dagar i början på mars.  Det är därför inga nya kursdatum är satta än. Men på våren bjuder jag på en ny omgång så håll utkik och läs nyhetsbreven.

Ha en underbar solig lördag och var rädd om dig själv och andra.
/Kasia

Mörkertalet – sk*ttalet!

God söndag!
Krispigt och vitt ute. Hoppas du kan njuta av naturen och/eller värmen inomhus.
Jag googlade ordet mörkertal idag. Eftersom svenska är inte mitt första språk så behöver jag ibland dubbelkolla betydelsen av vissa ord. Och tydligen så används ordet mörkertal mest i samband med de dolda brotten som inte anmäls.
Av olika anledningar. Men mest av rädsla och skam. Of course!

Imorse, i samtal med en vän, blev jag åter påmind om det gigantiska mörkertalet bland människor som mår psykiskt dåligt. Och det är ett brott mot hela samhället, i det långa loppet. För att även om man inte döljer sitt tillstånd så är det kanske inte det första man säger till omvärlden:

Jovars! Jag mår skitdåligt just nu.

Men förutom det så är allt toppen!

Tackar som frågar!

Man har all rätt att behålla sitt känslo- och hälsotillstånd för sig själv. Alla gånger! Men… av erfarenhet vet jag, att helt reflexmässigt försöker de flesta av oss bete sig “som vanligt” framför andra.
Oavsett hur det känns inombords.
Och det KOSTAR. Kära nå´n, vad det kostar! I energi och mental styrka.
Ingen värdering i det. Vilket man än väljer så tjänar det säkert något syfte.
Man vill inte oroa. Man vill undvika den obekväma tystnaden. Man vill inte att det ska vara pinsamt för den andre som inte vet hur man ens ska svara. Hur den ska göra. OM den ska göra något alls? Kanske bäst att inte störa?

Jag vill bara säga att det är så synd att så mycket energi slösas på att behålla en fasad. Medan den energin skulle göra så mycket mer nytta om den lades på att tillfriskna.
Och vet du vad? Du som märker eller får förtroendet att faktiskt få höra att någon i din närhet brottas med depression eller utmattning, eller vad som helst annat, kanske cancer… Du behöver inte fixa något. Du behöver inte lösa problemet. Det du däremot kan göra är att finnas till. Bara finnas kvar. Bara sitta bredvid. Brygga en kopp kaffe kanske…

Kaffe & Kärlek  – det räcker långt!

Så – Vännen – du som kämpar: Fokusera på att bli bättre istället för att mörka hur du egentligen mår.
Jag vet att det är svårt, men nu skiter vi i det!
Jag har tänkt visa dig hur man gör!
Om du inte hört om det än: Jag ska berätta om min utmattning. Nu på onsdag, den 24:e januari, i ABF-huset i Huddinge. Kl. 18.30 till 20.00. Läs mer här och anmäl dig direkt till kasia@zebrazone.se
Sedan håller jag även en kurs. Men vi tar en sak i taget. Det mår vi alla bäst av.
Ha en fortsatt fin söndag! <3
/Kasia

När hjärnan säger Over & Out

Du vet väl att jag startade ZebraZone efter att jag varit utbränd i över ett år?
Det var våren 2013. Jag skrev under pseudonym och på engelska. Jag skämdes.
Länge.
Jag upplevde att jag kom med dåliga nyheter som ingen ville ta till sig.
Idag drabbar utmattningen rekordmånga. Det är vanligt.
Samtidigt blir det svårare och svårare att få den hjälp som behövs.
Den hjälp som jag själv fått. En riktig rehabilitering.
Jag har pratat med fler som får starka mediciner utskrivna vid första besöket på vårdcentralen, för att kunna fortsätta jobba. Vården hinner inte följa upp patienter som börjar må dåligt. Och många HINNER helt enkelt INTE att bli sjuka. Eller har inte råd.

Tänk om vi skulle FÖREBYGGA??
Istället för att plåstra om folk
och skicka dem tillbaka dit de blev sjuka?

Jag har försökt föra min egen kamp mot olika myndigheter och deras felaktiga, kortsiktiga beslut. Jag har diskuterat med ombud, specialister, jurister och chefer till robot-människor på myndigheter.
Det förändrade ingenting.
Det är en politisk fråga. Människor gör det de blir tillsagda att göra. Utifrån sin budget.

Jo, men vänta. Visst förändrades någonting under dessa samtal. De förstärkte min övertygelse om att det är fel fokus där ute. Och visade att den lilla ork jag har gör ingen nytta i en strid mot jätten.
Så istället för att jobba MOT vill jag jobba FÖR.

Jag har hyrt en lokal i Huddinge (ABF-huset, Kommunalvägen 26) och kommer berätta om min utmattning. Den som jag drabbades av för fem år sedan, och den som jag snuddat vid nu i höstas. Det är gratis. Jag bjuder på min skamexponering.
Den 24:e januari, en onsdag, kl. 18.30 till 20.00.
Varför?

  • Så att du som är utmattad känner dig mindre ensam.
  • Eller så kanske får jag dig att må bättre, för du är klokare än jag varit.
  • Du som anhörig till en utmattad människa kan få höra hur det är från någon annan.

Här kan du se inbjudan till eventet.

Sedan, 31:a januari och 7:e februari, samma klockslag, blir det kurs. Jag delar med mig av det viktigaste som hjälpt mig på vägen tillbaka och som jag använder än idag. Här kan du läsa hur du anmäler dig, mm.

Hoppas vi ses, för att tillsammans göra något FÖR oss själva. Och andra.

God söndag.
/Kasia

Att skriva från ärr

Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.

Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.

Sora 100%

“I Annas atelier…”

Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.

 

 

 

Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.

Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…

Eller? Har du en annan erfarenhet?

Prioritera bort, inte ner!

Sist skrev jag om planering av vila och egen tid för inget-görande (klicka på länken för att komma till texten).

Vi har en ganska sund tendens att prioritera de viktigaste sakerna högst. Det som ofta slår fel i denna taktik är att vi sällan ser oss själva som viktigast och brukar ligga längst ner på listan.

Det har jag också skrivit om här. (Hur ska jag komma fram till poängen om jag skicka bort dig till andra texter hela tiden! ;)) Bäst att jag slänger ur mig det viktigaste direkt:
För att hitta egen tid kommer du behöva TA BORT saker från dina att-göra-listor.

Du kommer behöva acceptera att vissa saker helt enkelt inte blir av. Om ingen annan än du tar på sig dem.

Men det är möjligt först när du börjar se att DU är viktigare än….. (här får du lägga in egna arbetsuppgifter som du hittills brukade prioritera lågt men ändå valde att göra dem innan du satte dig med fötterna på bordet för att vila.)
I år blev det ute-blomkrukorna som fick NOLL uppmärksamhet från mig.

 

 

 

 

 

 

 

Det är en nyttig övning: Att se alla fina, färgsprakande nyplanterade växter på instagram och inte känna sig som en total looser. Så jag tänker: jag må vara en looser i någons ögon, men om jag är en lite utvilad looser så är jag nöjd iaf! Jag har inget behov av att identifieras med mina vissna blommor. Det vore ju ett rent galenskap att göra det ju!!

Så nästa gång du drunknar i grejer att göra (typ, när som helst på dygnet kanske!?) ställ dig denna fråga:

Vem är viktigast? (Och försök inte lura dig själv med svaren: men jag kan först njuta av vilan när…. för då lurar du dig själv och kommer aldrig bryta detta riktigt skadliga mönster. Och den dagen då orken på riktgt tar slut kommer du vara tvungen att prioritera bort allt. Jag menar det. Allt!)

Det är skitjobbigt. Det är fysiskt smärtsamt i början. Man vill krypa ur sin egen kropp första 352 gångerna man prioriterar sig själv lite högre än vilken jävla skitsak som helst. Men man ser resultat ganska snabbt. Och man blir bättre med tiden.
Ta inte mitt ord för det. Prova själv!

God söndag på dig! <3

p.s. Ett tips för dig som plågas av och strävar efter den perfektion som finns på bilder på instagram: Sluta kolla där! Amen! 😀

LEV eller DÖ – beslutet är ditt

En självklar sak, kan man tycka, men slog mig återigen imorse, precis när jag klappade kinderna med en billig dagkräm från apoteket.
Hur blev det att jag kunde ändra mig? Hur var det min resa ut från utmattningen började, egentligen?
Ett långsamt VARSEBLIVANDE. Som ett svagt ljus på långt håll som växer i styrka när man närmar sig det. Eller en ballong i magen som växer och växer tills den inte får plats längre och MÅSTE, bara måste smälla. En smärtsam plötslig NÄRVARO i det som livet blivit till:
En annan morgon. En främmande, tom blick i spegeln. En betydligt dyrare dagkräm, stark parfymdoft och en vältäckande concealer i blank förpackning. Än idag får jag tyngd över bröstet och små svettpärlor på nästippen när jag hör gällt ljud av en hårfön. Stresspåslag heter det. Kroppsminne.
Fejsbok är numera hjälpsam med att återkalla gamla minnen: mina stolta inlägg i stil med:

“Att göra egen äppelmos, egen jordnötssås och inlagda soltorkade tomater på en eftermiddag och ändå lägga sig vid tio. Med en sjuk unge. Det är inte illa det! :)” 

“Vaknade kl. 6 för att lyfta lite grus, fick se en underbar soluppgång. Nu mot Stockholm för en sista arbetssöndag.” 

Och så för nästan precis fyra år sedan… Inga fejsbokinlägg från den perioden inte! Det är svårt att säga att jag har TAGIT ett BESLUT. Snarare var ett ultimatum från självaste livet:

Gör något. Be om hjälp. Vänd om. Annars överlever du inte. Sluta lotsas att du har koll på livet. På dig själv. Är det såhär du vill ha det?
Och en kollaps. En helgmorgon. Ett frukostbord dukat med stekta ägg och färska frallor. Och ingen att äta med. För jag har skrämt bort dem alla.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Beslutet är ditt. Det är ditt eget liv. Du kan glida på ytan, lotsas leva fast du är halvdöd, känslomässigt förlamad och olycklig inombords. Göra som alla andra, lotsas att allt är tillräckligt bra, att andra har det värre och inte klagar. Eller så tar du kommandot och städar upp skiten. Börjar LEVA. Leva som FAN!* Ja. Beslutet är ditt.


*Ha inga illusioner. Träsket kan vara djupt och geggigt och kan ta tid och tålamod att ta sig igenom.  Folk kan bli sura, kommer inta fatta någonting. Men det finns ingen annan väg. Och målet är jävligt gött! Man börjar prutta glitter liksom och se saker i alla regnbågsfärger.

Regnbågens alla färger <3

Regnbågens alla färger <3

Puss och mod till alla!
/Kasia