Hjärtats alla dagar

Jag skriver till dig idag, när bruset är över, när det är vanligt igen.
När luften har gått ur alla hjärtformade ballonger.
En dag räcker inte för att hylla kärleken.

luften har gått ur…

Jag vill uppmuntra dig att visa kärlek varje dag.
Det går lika bra utan ballonger eller bubbel.
Börja med dig själv.
Visa andra hur man gör.

Ha en fin, helt vanlig dag fylld med kärlek, medmänsklighet och ömhet.
Det vill jag också ha 🙂
/Kasia

Discipline of freedom

Happy days! Jag fick några timmar för mig själv i eftermiddags! Imorgon ses jag igen med familjen. Happy days det med! Det är så roligt att få vara själv när man vet att det är på begränsad tid.
Men det var inte det jag ville säga ikväll.
Jag ville snacka om mål och planer för 2017.
Men innan dess så ska jag berätta hur det gick för mig ikväll:
Jag har jobbat i flera timmar, kommit hem, lagat mumsig middag för en (bildbevis finns här på Instagram) och sedan skulle jag kolla på film. I samma sekund som jag skulle sätta mig i soffan kom jag på att det kanske vore bra att starta en tvätt. Den kan ju snurra samtidigt, inte sant?
Sedan var det kört!!!
Jag startade en maskin,
plockade torra kläder från torkställningen,
snubblade över dammsugaren,
kopplade in den,
innan jag fattade saken dammsög jag hela vårt TRE-våningshus,
tog av lakan i sovrummet,
gick ner till köket,
packade in disken i diskmaskinen,
diskade lite för hand,
torkade alla bänkar,
gjorde en kopp te,
och sen var jag klar för att se på filmen.

What the hell??? Så tänk nu alla som känner mig och umgås med mig till vardags!!! Att jag överhuvudtaget lyckas hålla tråden i våra samtal, ibland, för korta stunder!!! Det är ju en stor jäkla UNDER!!!

Jag vet liksom att det är så det kan lätt bli för mig. Så årets utmaning och förhoppning krätsar kring ordet disciplin. Men inte vilken disciplin som helst, förstås.
A discipline of freedom.
Och hur ska jag ens börja? Det är ganska klart att det inte blir enkelt.

Sedan några år tillbaka försöker jag jobba efter hur jag vill att det ska KÄNNAS varje dag, och inte vad jag ska åstadkomma under åren. Till det använder jag vackra planners with a soul av Danielle Laporte, (för mer info gå in på www.daniellelaporte.com och läs mer om The Desire Map, om du vill).

What I will do to feel the way I want to feel.

Även där har man lite plats för att krafsa ihop ett par, tre saker som man gärna vill arbeta mot under året. Och det kan man revidera varje månad. Skriva om, i fall det behövs. Jag har nu, – när filmen tog slut! – snabbt gått igenom förra årets anteckningar. Det gick fort. Det fanns några rader nerskrivna förra januari. I februari stod det bara ett ord i min planering “överleva”. Sedan var det blankt ganska länge. Men när jag tänker efter så har jag faktiskt lyckats med några saker på den listan. Med andra är jag på god väg. Och det är jag så himla nöjd med!!!

Hur går det för dig då?
Berätta gärna så vi andra också får skratta lite, eller blir lite snällare mot oss själva.

Massa kärlek till dig, alltid!
/Kasia

No deprivation, please!

Det är något magiskt i att få börja på nytt. På en ny kula. Ett oskrivet blad.
Att få börja ett alldeles nytt år. Oförstört, rent, fri från gamla synder.
Det ska ändras kostvanor, det ska motioneras mera, läsas mera och hinnas med ännu mer saker.
2017 bör vara lätt att göra till ett bra år, eller iaf bättre än 2016. För 2016 var ju lite sådär. Inte sant?
Näää, 2016 gav dig och mig det vi behövde för att kunna snickra ihop en bra bas för vårt 2017. Så säg tack och blicka framåt!
Och både du och jag vet att inget blir annorlunda efter 12-slaget imorgon. Det blir samma gamla vi. Och förstå mig rätt: vi är alla skapta till att göra underverk, glänsa och glittra, utföra stordåd varje dag. För oss själva och för hela mänskligheten. Men det har inget med en alldeles ny almanacka att göra.
Pressen blir plötsligt så jäkla stor när alla tomma sidor ska fyllas med hjälteinsatser och being better version of myself-bevis. Sådär DIREKT. Helst redan på nyårsdagen. Och alla vet vi att januari ÄR den tunna månaden. Skitmånaden. Kalla och mörka och ändå ska alla jävlar köpa sallad (helst utan dressing, för jag lagt på mig under julen!) till lunch fösta dagen de är tillbaka på jobbet.
Fortsätt gosa istället, vet jag! Fortsätt vara snäll mot dig. Det är bara i den atmosfären som man kan lyckas utföra stordåd. Som att överleva till den 25 i januari.
Deal?

Ge inte upp dina drömmar och mål. Ha dem! Please! Men låt dem bli sådana som varar längre än till kl 11.35 den andra januari.
Dvs. REA-LIS-TIS-KA och snälla, så du slipper känna dig som en nolla år 2017.

What is hiding down the road?

What is hiding down the road?

Det är det jag önskar dig med hela mitt hjärta <3
/Kasia

Änglavakt

Kära vänner, julafton har passerat, juldagen lider mot sitt slut. Imorgon kommer vi börja sukta efter något italienskt kanske, pad thai eller falafel. Underligt hur snabbt man kan bli trött på julmaten.
Hoppas vi aldrig blir trötta på varandra. Och på ljuset.

Må vi allla ha änglavakt över oss varje dag.
God fortsättning! <3

/Kasia

Änglavakt

Änglavakt

Det finns inget som man inte kan göra värre…

…har jag fått lära mig idag.
Här följer en skräckstory som jag varit med om idag, som lärde mig om mänsklig godhet, vänskap och min egen styrka.
Jag jobbade hemma idag större delar av dagen och skulle precis iväg med bilen strax efter kl. 14. Sextio meter utanför garaget, ute på bilvägen förstod jag att jag hade punka på bilen så jag körde åt sidan och ställde mig på gångvägen. M svarade inte i telefonen så jag ringde vår vän. Snällaste människa som mitt i arbetsdagen drog iväg från stan för att hjälpa mig. Reservdäcket visade sig inte passa på något vis så jag gick tillbax till garaget och rullade fram ett sommardäck tillfälligt. Skönt att det var så nära hemma! Va?! Jag var tom glad att jag lärt mig hur en domkraft funkar och hur enkelt det är att byta däck.
Och så var det precis dags att hämta på skolan. Vännen åkte hem och jag droppade in på bilverkstaden som ligger i Segeltorps-rondellen och bad de kolla på mitt platta däck. Därifrån är det ju en stenkast till skolan så jag svängde in försiktigt för jag tyckte att det liksom ryckte i ratten lite.
En stund senare, PÅ VÄGEN HEM, I RONDELLEN, NÄR JAG SKA PRECIS BLINKA UT TILL VÅR GATA LOSSNAR MITT SOMMARDÄCK!!!  Jag ser gnistor, sedan ett däck som rullar ut mot mitten av rondellen. Trots det har jag vakenhet nog att glida med bilen åt sidan fast jag hör hur det skrapar och rispar mot underlaget. Klockan är 16.30 rusningstid i förorten, billysen förblindar, händerna skakar. Jag försöker fatta vad som hände, varför, och hur jag ska ta mig därifrån snabbast möjligt. Har min son i bilen. Stoppar trafiken och går ut på vägen för att plocka bort hindret – mitt vilsna däck. En tanke slår mig: mina bultar rullar runt hela j****la Segeltorpscentrum. So what!
Min modiga pojke går hem själv fast hans mamma just plogat asfalt med plåt. Jag ringer M, får ett nummer, 2 minuter senare är assistansen på väg.  Tacksam, tacksam. Nu är jag mer tacksam än rädd. Flera bilar har hunnit stanna och erbjudit hjälp. Jag ser en granne knalla mot mig. Han vill också hjälpa. Vännen är tillbaka hos mig och ser till att barnen har det bra hemma medan jag väntar på bärgarn. Samtidigt ringer verkstadskillen för att snacka om mitt punkterade däck. Jag säger: det är bara kika ut från ditt kontor, så får du se hur nära dig jag har parkerat. Sådär mitt i rondellen, typ.
Två sekunder senare springer hans anställda mot mig. Innan jag hinner blinka har den ena hunnit ge sig ut på vägen och hittat ALLA MINA BULTAR! Vi konstaterar ganska snabbt att jag försökte fästa sommardäcket med vinter-bultar. Och så gör man ju inte…
Lite chockad, lite dum känner jag mig. Vad onödigt allting, va?
Och så kommer det en ängel med långt skägg och en fet blinkande bärgarmirakel. Jag hittar rätt bultar i bilen. Han pumpar upp en kudde, lyfter bilen, skruvar på rätt saker på rätt plats och 10 minuter senare plockar jag ner min varningstriangel och så rullar vi därifrån.

Ingen har kört i mig. Min son är hel. Mitt rullande däck har inte skadat någon. Jag har blivit överöst med mänsklig godhet och vilja att hjälpa. Jag har inte fått panik, jag har trots allt inte stoppat HELA trafiken i Segeltorp. Och jag har med mig alla mina bultar (samt en och annan lös skruv!)

Visst kan vissa händelser kännas rätt så onödiga. Men jag kan inte hjälpa att leta efter någon mening även i den värsta skiten.
Jag klarade det här! Fast jag var så himla rädd.
Och jag fick ett så tydligt bevis på hur mycket vänlighet och välvilja det finns omkring mig.
En tydlig läxa. TACK FÖR DEN!

<3

Inre ordning och oordning

Gu´vad jag har längtat!
Efter att få sitta och skriva. Som på gamla goda, utbrända tiden. Jag jobbar nog inte heltid nu men jag tänker på mitt jobb och mina uppdrag nästan hela tiden. Längtar till mitt skrivbord och till spisen när jag fixar alla saker som hör till att driva ett företag. Och gå en yogalärarutbildning. Och renovera hemma. Göra en adhd utredning. Och begrava en familjemedlem.

Livet är lite kaotiskt just nu. Men jag klagar inte ett dugg. Jag är tacksam för varje ny soluppgång jag får äran att bevittna och jag försöker göra det bästa av varenda dag. Det gör vi väl alla.
Och hur ofta känns det ändå otillräckligt? Not good enough? Hur ofta tror vi att andra klarar livet och motgångarna bättre än vi lyckas med det?

Kanske för att vi inte ser alla detaljer? Eller för att vi bara examinerar ytan?

Titta på denna bild:

Harmoni.

Min harmoni.

Och titta sedan på denna bild:

Mitt kaos.

Mitt kaos.

Båda är tagna på samma rum. Kanske till och med samma dag. Och det gör inget. För i mitt hjärta hade jag samma “ordning” oavsett kaoset som fanns på mitt skrivbord.

Mitt hjärta.

Mitt hjärta.

Men upplevelsen av det för den förbipasserande kan vara något olika.
Illusion.

Var rädd om ditt inre ordning och oordning. Jämför inte den med något annat du ser ute i världen. Var rädd om det du skapar och gör det med hela hjärtat.
Vad kan gå fel?

Love and peace within!
/Kasia

en vacker genetisk svaghet

Jag har en genetisk svaghet. Jag kan verkligen inte ljuga. Men det är inte ens därför som jag aldrig säger något som inte är sant. Det är inte därför. Och jag menar inte att alla andra går och ljuger till höger och vänster. Faktum är att det som inte är fullt så smickrande behåller man kanske oftast för sig själv. Men inte här. Här säger jag det som andra kanske ibland tänker och känner. Tycker att det är sååå uppfriskande. Att höra lite då och då: känner igen mig i det du säger, förstår helt, känner du också som jag?

Och efter denna inledning tänkte jag berätta om en av de roligaste dagarna på länge.
Denna fina måndag! Den mediterande kockens premiär!

svampcannelloni och vegansk soppa

svampcannelloni och vegansk soppa

Jag har lagat mat på en restaurang! Och folk åt! Och berömde! Och klappade sig på magen! Och några vänner kom. Fast några fick åka långt. Jag är så tacksam och lycklig. Jag finner inga ord.
Jag. Finner. Verkligen. Inga. Ord! Mitt leende är så brett att jag börjar nästan tugga på min egen tofs!
Men det är inte det heller som jag vill berätta om.
Jag var lite pirrig inför dagens äventyr imorse.Inte nervös men förväntansfull, taggad, laddad, glad.

Jag gick av vid Gamla Stan och promenerade en station till restaurangen längs med Drottninggatan. Klockan var före 8 och folk var på väg mot sina jobb. Många små-sprang. Jag såg på dem och någon sorts mild ångestattack sköljde över mig. Jag försökte tänka att många är säkert jätteglada att gå till jobbet. Eller iaf inte helt olyckliga. Men deras sjunkna axlar, blanka blickar, smala läppar påminde mig om en tid då jag själv bara kunde skynda. Då jag flyttade framåt, till nästa punkt på min att-göra-lista, utan att reflektera kring hur jag mådde.
Det blev så tydligt som aldrig förr. Att jag aldrig vill leva så igen.
Och bara dessa bilder, dessa gamla minnen kunde få min kropp drabbas av panik! Jag fick jobba intensivt på att beundra Stadshuset, Operan, Riksdagshusets höga väggar för att flytta fokus från oron som byggdes upp i kroppen. Jag fick arbeta mig tillbaka till min glädje. När jag var framme vid jobbet fanns inget av dessa känslor kvar. Men jag förundras hur snabbt de kunde ta över kroppen. Och de var det jag ville berätta om.

Tack för mig! Nu ska jag sova :-*
/Kasia

p.s. Jag hade världens underbaraste dag i köket med jättefint folk och gudomligt god mat. Så är det bara! <3

Roligaste grejen!

Vet du vad som hände? Roligaste grejen! En viss statlig myndighet vände ryggen mot mig utan förvarning för några veckor sen. Bara sådär. Jag blev lite ledsen, det är klart. Lite panikslagen, typ livrädd om jag ska vara helt ärlig. En stund. Roligaste grejen alltså!
Nä men… – tänkte jag – pannkaka! En riktig jävla pannkaka!
Och sen:
Tänk om jag kunde byta komjölk till havremjölk i den pannkakan och istället för ägg ta lite öl? Och så fyller jag pannkakan med en ljuvlig blandning av frukter och låt säga… kokos!! Och så bjuder jag hela världen på den!
Ja, f*n! Let´s do it!!

* * *
Ja. Så gick mina tankar för några veckor sen. Jag hann inte ens tycka synd om mig själv. Jag började förverkliga en dröm istället. En dröm som jag har nästan omedvetet lagt grunden till under flera år. Så ju mer jag tänker på det desto mer vill jag till och med tacka en viss statlig myndighet som storsint pushat mig till några viktiga beslut!
Don´t take me wrong. Jag har klagat. Jag har sagt vad jag tycker. Men jag vägrar att ge upp i alla fall!
Och jag hoppas att du inte gör det heller. Ok? Va? Vad säger du? Om en dörr stängs öppnas en annan. Det står på fejsbok så det måste vara sant!
Ja, du vet, bara för att det känns bajsigt idag betyder det inte att det måste kännas bajsigt imorgon, och varje dag. Den visdomen hittar du inte på fejsbok. Den kommer verkligen direkt från mig. Från mitt hjärta till ditt.

Sitter och tänker. Liksom.

Sitter och tänker. Liksom.

Ha en underbar dag nu. Och du! Lyft blicken och leta efter en guldkant i varje skitsak som du får i knät idag. OK?
Puss,
/Kasia

Slut mjukt ögonen och leta efter dig själv.

Darling! Om du läser detta så är du förmodligen en “gammal” vän som jag övergivit ett tag för att vända mig till en annan, mer behövande målgrupp. Den gruppen protesterar idag för sina grundläggande rättigheter på Polens gator och har fokus på något helt annat.
Annars är du kanske en alldeles “ny” vän. Jag ser fram emot att få skriva till dig. Förhoppningsvis beröra dig. Hjärtligt välkommen, precis som du är. <3

Zatrzymaj się.

Stanna upp.

Utforskandet av det som finns inom oss tar aldrig slut. Så är det bara. Bäst att sätta igång och börja observera. Söka. Slut mjukt ögonen och leta efter dig själv.
Jag finns här och hoppas få ta del av din resa.
Ta väl hand om dig.

Vi hörs!
/Kasia