everything flows

jag hade illusioner, när jag var ung

en föreställning om att jag med tiden kommer förstå vad som är bäst för mig och att jag kommer leva efter det tills jag dör

jag satte till och med deadline på det

tills jag blev fyrtio skulle jag ha koll på mig själv, mina behov och mina rutiner

mitt livs régime så att säga

kroppsligt, emotionellt, mentalt

med stor förvåning och besvikelse kom jag in i fyrtioårsåldern utan varken facit eller plan

(jag är snart 44 och fortfarande inte haft min stora 40-årsfest, för jag har tänkt att jag inte är redo att fylla 40 riktigt än)

det finns fortfarande inget facit eller rutin som jag lutar mig mot och upprepar varje dag

men jag har förstått att vad jag gör för mig själv har inte alls varit slumpmässigt, inte på länge, även om min själv-vård kan skilja sig otroligt från dag till dag

jag anpassar efter behov, omständigheter och humör, för alla dessa ändras konstant

everything flows (panta thei), och så måste även mitt självomhändertagande anpassas till det och vara flexibelt

idag ser jag att jag har visst kommit dit jag ville, men ack hur annorlunda och så mycket bättre det är än vad jag hade trott

tar hand om mig själv <3

tack för det till min inre visdom och alla som har hjälpt mig på vägen att upptäcka den och lära mig att lyssna på den

och tack som fan för själv-medkänslan som har lärt mig att förlåta mig själv för snedsteg

nu kan jag fylla fyrtio på riktigt!!

<3

kroppen vet

Featured

Jag brukar upprepa det ofta under mina yogaklasser.
Påminna, att svaren finns i kroppen.

Du kan testa det nu: Stå på ett ben i en minut och sedan lyssna efter vad kroppen behöver för att slappna av i de musklerna som har jobbat för att hålla din i balans. Du KOMMER att få information tillbaka – en impuls: att skaka ut, eller sparka av spänningen som uppstått i musklerna. DU kommer veta vad DU behöver göra. Bara lyssna.

Kände du något? Fick du någon feedback?
Den kanske var för subtil? Eller var det för mycket brus och oreda i huvudet för att urskilja kroppens signaler?
Så kan det vara. Prova igen när allt är lugnare. Jag lovar att kroppen kommer svara.

Jag har inte läst mig till detta i en bok. Jag har blivit vägledd i den känslan av människor som har upptäckt den i sig själva innan mig. Idag står det i böcker.
För mig tog det tid.
En lång tid av lyssnande och uppgivna suckar. Av myror i brallan, av tvivel.

Till sist hörde även jag kroppens tysta viskningar genom bruset i min adhd-hjärna.
Sedan tog det ytterligare ett halvår att LÅTA kroppen bestämma.

En hel termin av arbete på mattan för att våga göra det kroppen bestämde själv istället för att lyssna på en kompetent person längst fram i rummet.

Att ligga ner när alla stod upp. Att våga ligga kvar i barnet halva lektionen. Att vara den mest kompetenta personen när det gällde MIN KROPP.

Det fick effekt även utanför mattan – mycket senare, när jag fick biverkningar av adhd-medicin. Jag fattade inte direkt, för bruset var högt och längtan efter en lösning likaså.

Och kroppen – den är inte långsint. Den tar emot uppmärksamheten med tacksamhet och gör så gott den kan även när vi tar den för givet.

Ta inte din kropp för givet. Se den som den finaste gåvan du har fått i detta liv.
För så är det. <3

Om du vill yoga in i din kropp tillsammans med mig så startar en kurs i april i Huddinge med ABF. Välkommen. <3


upptagen med att inget göra

Vi måste ta vårt mående på största allvar.

Och jag vet, att så länge man klarar sig skapligt genom dagarna så finns det inga andra tankar i huvudet än att fortsätta. Vad ska man annars göra? Lägga sig liksom utan anledning mitt i den blanka dagen? Man är ju för fan inte sjuk, eller?
Nä.

Eller?!

Det är sjukt att man måste LÄRA SIG att göra mindre. Att sakta ner.
Hur kan det inte vara vårt högsta prio att MÅ VÄL.
Hur kan det vara så att vi prioriterar att leverera?
(Jo, för det får oss också att må bra. I stunden. Vi gillar beröm och att känna oss kompetenta.)

Så jag har varit TVUNGEN att ta ledigt från vardagslivet en stund. Tre dygn allt som allt. Inklusive resa och lite vandring. Bara jag och den stora hunden. När vi kom fram kändes det som at mina ögon höll på att hoppa ut skallen. Systemet var så överstimulerat så jag höll på att gå i bitar. Kändes att huvudet skulle när som helst explodera. Jag skojar inte. Det var bara brasa, ögonkudde och tystnad. Brasa, ögonkudde, yoga, tystnad, kallt bad, lite mat och ännu mer tystnad och meditation. Och sakta sakta började systemet anpassa sig till denna långsamma rytm. Jag började höra min egen andning. Jag kunde följa den och jag kunde till slut röra mig i dess takt. Jag kunde känna lugnet.

Jag har gjort ingenting hela dagen, och jag har fortfarande inte blivit klar.

Detta är nästan exakt tio år (10!!!) efter att jag blivit utmattad, och fem år (5!!!) efter att jag fått diagnosen adhd. Och det är därför som jag inte längre tar mitt mående för givet. Eller jo, till en vis grad. Men jag har lärt mig var gränsen går. Och jag vet hur långt jag kan tänja på den. Och vilka konsekvenser det kommer att få. Både för mig och mina närmaste.
Så att flytta på mig en stund är en god gärning mot hela familjen, när det har kommit så längt att huvudet håller på att säga BOOOOM!
Och nu har jag lappat ihop mig för stunden.
Men jag vet att detta är ett evigt arbete. Att hålla handen på pulsådran och kolla av, känna efter. Reglera. Stimuli utifrån och den egna aktivitetsnivån.
Måendet är en färskvara.
Varför berättar man inte detta för våra barn i skolan? Ännu bättre – varför gör inte vi det själva hemma.
Varför föregår vi inte med gott exempel.
Ha en god helg.

/Kasia

allt får plats i hjärtat

Hjärtat är oändligt stort

Det rymmer både största sorger och mycket mycket glädje på samma gång.
I hjärtat bor uppslitande längtan sida vid sida med svällande tacksamheten för att man har någon att längta efter.
Ett konstant oro för den man håller kär flätas samman med lättnaden att återigen höra varandras röster i telefonen.
I det lilla utrymmet i bröstet samsas ovissheten om morgondagen och hoppet om att livet blir som vanligt igen.

Människans förmåga att resa sig, att böja sig innan hon brister fyller mitt hjärta med öm kärlek och stolthet.

osminkat varande

Jag minns en lång youtube klipp för drygt elva år sedan. En äldre man i en ostruken, pösig, laxfärgad skjorta instoppad i byxorna.
Han var fängslande. Han berättade om saker som var revolutionerande för mig.
Ändå kunde jag bara tänka på den där ljusrosa, pösiga skjortan.
Så jag fick sem om, och se om. Och så såg jag det några gånger till.

Han hette Jon Kabat-Zinn och han pratade om mindfulness och meditation. På Google.
En professor minsann. Som öppnade en första stress-klinik samma år som jag var född.
Senare skulle jag själv hamna på en stress klinik.
Det visste jag inte då.
Men jag börja ana att det fanns saker inom mig som jag inte skulle klara av själv.

Han kallar meditation för radical act of being som jag tycker översätts bra till osminkat varande.
Och det är det där osminkade som var så svårt att bevittna på egen hand.
Det var som att stoppa huvudet genom en portal och se KAOS.
Jag blev rädd för det. Det var för mycket.

Instinktivt kände jag att jag behövde en lärare.
Nu elva år senare har jag hittat flera som har varit mina vägledare och otroligt stöd under åren.
Min tacksamhet har inga gränser.

Idag läser jag själv för att bli lärare i mindfull self-compassion (självmedkänsla på svenska).
För kaoset finns alltid där.
Både inombords
och utanför.

Idag kan jag observera den utan att värdera.
Jag kan ge mig själv vänligt stöd när jag lider,
och jag vet att jag inte är ensam.

Jag önskar det för alla. <3

Inspelningen på Google gjordes år 2007 och du kan se den här.

innan knopparna brister

Precis en sekund innan de gröna knopparna brister…
I det gråa, vintertrötta landskapet, finns det pärlor som denna.

Små saker som berör.
Men det kräver övning, finkalibrering av sinnen för att kunna märka det som inte skriker efter vår uppmärksamhet, inte blinkar eller plingar. Ligger där bara så oerhört vackert för allmän åskådan.
Ta för dig av livets enkla. En poäng för naturen! <3

handla eller icke handla

Jag brukar sova som en stock.
Så när jag vaknar på morgonen stressad av min drömmar – som imorse – då vet jag att det är någonting som inte stämmer i mitt vakna liv.
Oftast handlar det om att jag försöker göra för mycket, styra livet för hårt.
Jag mår verkligen inte bra av det.
Jag har fått kvitto på det tidigare.
Suck, jag har en hel låda fylld med dessa kvitton i garderoben.
Men huvudet har lätt att glömma.
Men inte kroppen.

Så jag tackar ödmjukast och försöker vara stilla.
Trött efter jobbveckan. Lägger mig med hundarna i soffan och stöter bort varje impuls att göra påsksaker.
Det fyller mig med ängslighet, är fysiskt obehagligt.

Jag håller emot.
Slumrar till några minuter.
Yrvaken tar några klunkar kallt te.
Skannar igenom ännu en gång i huvudet – är det VERKLIGEN ingenting som jag MÅSTE göra?
Nu nu nu.

Nä.
Bara att skriva.

Jag känner redan hur pulsen börjat sjunka.
Med fingrarna vilandes mjukt på tangenterna.

Det blir som det blir.
Och det är som det är.
Tack för det.

systerskap

Hur många gånger har du hört orden:

Du är unik. Du är verkligen speciell och det finns ingen som du. Och: Vi är alla olika.

Jo. Förvisso.
Men detta är också sant:

Vi är precis likadana. Det finns mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.
Vi är mer lika än olika.

Jag har suttit bredvid så många kvinnor under de senaste tio åren och hört samma samma sak, oavsett hur framgångsrika, mogna, erfarna, vackra , kapabla, roliga de var:

Jag räcker inte till. Jag längtar efter mer. Jag önskar att saker var annorlunda. Jag är en dålig mamma. Jag är inte lycklig i min relation. Jag känner inte mig tillräcklig på jobbet. Jag har en usel relation till mina föräldrar eller syskon.

Förstå mig rätt. Alla vi kan vara mycket kapabla och nöjda med olika delar av våra liv. Lyckliga.
Men när det skiter sig så blir det ofta på ungefär samma ställe. Och gör ont på samma sätt.
Det är liksom… universellt.

Ändå har vi flesta trott att vårt lidande och sökande var på något sätt unikt.
Eget.
Ensamt.

Tills vi möttes OCH följdes åt på vägen. När vi såg oss själva i varandras ögon. När vi hörde att vi alla talar med samma röst.
Är samma.
Lika.

Vi kan bära varandra genom svårigheter. Och framgångar. Vi kan dansa, vagga, gråta, hålla, skratta och lyssna med högsta närvaro och allvar. Skapa och hålla plats för varandra. Utan dömande och goda råd.

Det är det dyrbaraste i en kvinnas liv.
Systerskap.
Villkorslöst hållande.
Ren kärlek.
Så enkelt. Och så mirakulöst.

Det är en mänsklig rättighet. Vacker. Nödvändig för ens överlevnad. Och ändå fortfarande så få förunnad.

Jag har så lätt att beskriva det.
För jag har upplevt det.
Jag har stått, gråtit och skrattat omsluten av den tryggheten som bara systrar kan ge.
Och jag vill skicka den vidare.
För jag vet att vi ALLA behöver den. Och vi alla har den i oss.

Kom och sitt i cirkeln. Anmälan finns här.

<3

happy life 0.1

Till dig som tänker någon variant av följande tanke:

“Om jag bara lyckas med x, y och/eller z* så kommer inget i världen rubba min lycka.
Då har jag åstadkommit det liv jag kan både vara nöjd med OCH stolt över.
Då kommer jag aldrig igen tvivla på mig själv eller uppleva obehag.
Jag kommer även sluta tycka att andras liv verkar så mycket bättre och lättare än mitt.”
* X, Y, Z kan vara vad som helst: karriär, partner, perfekt vikt, perfekt hem, hälsa, covid-vaccin. Vad som helst.

Sluta drömma! Du lurar bara dig själv.
Det finns ju för fan inga garantier i livet…
Den perfekta världen där du kan vara helt lycklig finns inte ens.
Jobbet tar slut, maken blir fet, hunden bajsar i den vita soffan, du får finnar eller blir sjuk på riktigt.

Glimtar av glädje, tillfredställelse och kontroll över livet försvinner. Förr eller senare.
Och då är det bara ut och fixa nästa grej. Jaga nästa mål.
För att jaga lycka. Lite mer lycka
Eller – ännu värre – för att bedöva känslan av meningslöshet som uppstår när du är vid målet och lyckan fanns inte där.


Självklart. För bestående lycka går inte att fånga i förgängliga ting.

Det tog mig allt för många år att fatta.
Först trodde jag att ingen var riktigt lycklig. För när jag själv öppnade för att prata om det som inte var perfekt i mitt liv började folk från alla håll berätta om sina egna motgångar.

Till sist fattade jag att lycka var ett sinnestillstånd. Som kräver medveten närvaro.
Jag kan alltså i varje stund välja att vara lycklig och tacksam över det liv jag har nu. Eller snarare välja att inte bli olycklig när de yttre lyckliga omständigheterna tar slut.

Tänk om lyckan finns i att vara närvarande i stunden och medveten om sitt egna liv. Det liv som finns i detta nu. För inga fler andra, framtida stunder vet vi någonting om…

/K


om tacksamhet

“Gratitude is the new black”
Den sökningen ger 162 miljoner träffar på nätet. Ja, det snackas mycket om att man ska vara tacksam för vad man har. Att övningar i tacksamhet kan förändra hjärnan, höja serotonin-nivåerna och få oss att känna mer lycka. Utan att vi har förändrat våra yttre omständigheter. Man behöver alltså inte ens lyfta ett finger.

Jag köpte idéen för länge sedan. Har tackat fint för allt det goda sedan dess. En buss som väntat in mig på busshållplatsen. Sista paketet ikaffe på hyllan i mataffären. Att min hund klarat sin första flygresa. Lätt som en plätt. Ja! Det där kan jag! – tänkte jag och blev riktigt nöjd och faktiskt lite lyckligare varje gång jag svalde ett litet tacksamhetspiller.

Men så enkelt kan det väl inte vara!?
Jo! Precis så enkelt är det!
Men… man kan avancera i sin tacksamhet.

I steg två kan man vara tacksam för det mindre uppenbara:
En gigantisk tvätthög betyder att du faktiskt haft råd att köpa kläder. Check!
En punka betyder att du har en bil! Check!
Några extrakilon på vågen betyder att du njutit av god mat! Check!
Det funkar kanske inte varje gång men man kan öva upp att vara tacksam i dessa lägen relativt enkelt.
Gärna med hjälp av en app i mobilen.
Att man blir ständigt påmind av sin partner fungerar i regel mindre bra. (Bråkar du med din fru igen? Du har i alla fall en fru, så var tacksam för det! Eller?)

Level tre – i folkmun kallad även TACKSAMHETSNINJA – kräver att kunna vara tacksam för livshändelser som saknar en uppenbar uppsida.
Dåliga besked som man klarar av att hantera.
En sjukdom som påmint en om livets dyrbarhet.
En förlorad kärlek som lärt en att älska och känna sig älskad.

I mina egna öron låter det som dyrbar livserfarenhet.
Att leva med värdighet.
Eller varför inte – Elegant acceptans av livets fula fejs.

Om du ska ändra en enda sak 2020 – leta efter det ljusa i det mörka.
Du kommer ALLTID hitta det. Jag lovar.

tacksamhetsninja

/K