gränser

Varför har vi svårt att sätta dem?
För vi vill vara andra till lags.
Vi är rädda att bli ensamma.
Det är så vi tror relationer fungerar (och blandar ihop gränssättning och kompromiss).
Vi vet inte hur vi ska göra och hamnar istället i försvarsläge.

Inte konstigt, för utan gränser blir man ofta provocerad, sårad och triggad.
Det är det svåraste jag vet och jag har otaliga gånger låtit människor köra över mig för det var för jobbigt att säga stopp, att säga nej, att vända på klacken och lämna rummet, skydda mig.
Jag var rädd att de inte skulle tycka om mig längre.
Men det gjorde de ju ändå inte.
Jag var rädd att jag skulle förlora något dyrbart.
Och det gjorde jag – jag förlorade mig själv.

Så hur kan självmedkänsla hjälpa dig med gränssättning?
Den hjäper med att förstå ditt “varför”.
Den påminner att du, precis lika mycket som alla andra förtjänar att bli behandlad mer respekt och varsamhet. Att dina behov ska tas på allvar.
Den påminner att det är du själv som ansvarar för att sätta gränserna och att det är också du som behöver agera när andra har svårt att respektera dem.
Det är yin och yang av självmedkänsla. Å ena sida varsamhet, å andra kraft, mod och agentskap, när det är befogat.
Att vara självmedkännande kan ibland innebära försvar och en kraftfull STOP-hand.
Frågor på det?
Med kärlek,
/Kasia

när den inre rösten mjuknar

Jag älskar när den moderna forskningen kommer ikapp och bekräftar det som de gamla traditionerna visste sedan länge.
Som när man t.ex. gång på gång hittar bekräftelse på att självmedkänsla, som har sitt ursprung i den buddhistiska filosofin, stödjer psykiskt välmående och ökar livskvalité.

Det senaste halvåret har jag och Caroline Bergsten, en medstudent på psykologiska institutionen på Stockholms Universitet jobbat med en studie som undersöker självmedkänsla. Resultatet blev vår kandidatuppsats med titeln: “När den inre rösten mjuknar – en tematisk analys av självmedkänsla”.

Även i vår studie har vi fått det bekräftat, att när den inre rösten mjuknar och när vi slutar kritisera oss själva, så mår vi bättre; vi blir lugnare och mer trygga. Vilket i sin tur stärker oss för att vi ska orka och våga stå på vår egen sida igen och igen. Det är som en muskel som stärks av kontinuerlig användning.

Jag har upptäckt detta själv under utmattningsåren, innan jag ens visste att jag praktiserade självmedkänsla. Jag såg det som att jag behövde äntligen ställa mig på min egen sida. Att jag behövde lära mig att uppskatta det jag gör, och det att jag åtminstone försöker. Istället för att kritisera och känna mig otillräcklig. Hela jävla tiden. Jag blev ju inte bättre eller gladare av det. Så det kunde inte varit det rätta sättet att motivera mig till förändring.

Det är först när jag började öva på att ha en mjukare attityd mot mig själv och minska kraven som resultaten började komma. För vi kan inte piska oss till lycka och välmående. Det förstår ju sig själv om man tänker efter.
Min första 8-veckors kurs i självmedkänsla gick jag i början av pandemin, år 2020. Idag är jag själv utbildad lärare i självmedkänsla och i mitt hjärta vet jag att många problem vi brottas med idag skulle kunna minska eller helt försvinna om vi var mer kärleksfulla mot oss själva. Som t.ex. stress orsakad av:
* känslan av otillräcklighet
* perfektionism
* prokrastinering
* den inre kritikern
* relationsproblem
* tom. spänningshuvudverk eller ryggsmärtor.
Mycket av den psykologiska smärtan och otryggheten skulle kunna läkas.

Även om lösningen är enkel, så är den inte alltid lätt att införliva på egen hand. Men den kan modelleras och läras ut.
zebrazone.se kan du läsa om mitt erbjudande som gäller kursen med start i februari.
Dela gärna med vänner och bekanta. Denna kursomgång är kraftigt rabatterad.

Jag erbjuder även möjlighet till ett kortare samtal i fall du är osäker om denna kurs är rätt för dig just nu. Ibland behöver man bolla med någon annan och ställa frågor. Kontakta mig i så fall genom att klicka här.
Jag ser fram emot att möta dig där du är just nu.
Med värme,
/Kasia

om hoppet

Jag har lite problem med hur vi tar oss an hoppet.
Jag tycker nämligen inte att det funkar särskilt bra, det där med att hoppas på att saker ska vända snart, eller att det blir bättre sen.

Det funkar fint som en varm önskan till någon annan som brottas med bekymmer.
Men hoppet utan action i våra egna liv funkar ungefär lika bra som affirmationer som inte är underbyggda med insikt och handling.
Man kan nämligen hoppas på en förändring i all oändlighet.
Men det kommer inta ha någon som helst effekt om inget annat i tillvaron skiftar.

Det är skitsamma hur mycket vi hoppas på att saker ska bli annorlunda efter tolvslaget den 31 december.
“Hoppas att 2024 ska bli bättre än 2023.”
Jo, klart som f*n att man hoppas på det. Som sist. Alltså året innan.
Hur bra blev det då? Inte för mig och min familj i alla fall inte.

Så jag väljer att blicka framåt med en tillförsikt istället. En tillit att vi kommer alla klara av de utmaningar som 2024 kommer kasta framför oss. För varför skulle saker plötsligt vända? Motgångar ingår i livet.

Det finns däremot en liten nyans. En liten sak som vi ALLA har tillgång till, här och nu, som kan förändra ALLT.
Nämligen hur vi tar hand om oss själva i stunder av motgång och lidande.

Så istället för att hoppas att saker förändras snart av sig själva börja DU på egen hand att förändra ditt sätt att möta dig själv. Till exempel genom att prata mjukare med dig själv när det är jobbigt.
Det är det som kan bli den förändring du hoppats på.

***
Det jag pratar om kallas självmedkänsla.
De senaste tjugo åren har man sett mer och mer i forskning hur självmedkänsla positivt påverkar livskvalitet och välmående.

Jag är utbildad lärare i självmedkänsla på Center for Mindful Self-Compassion som grundats av Kristin Neff. Hon har forskat kring självmedkänsla i 20 år. Läs mer.
Jag har nu under höstterminen 2023, tillsammans med en kollega, skrivit en kandidatuppsats i psykologi i ämnet.
Till våren kommer jag äntligen att erbjuda kurser i självmedkänsla där målet är att förstå hur vi kan lära oss att bli vänligare mot oss själva och öva på det tillsammans.
Alla kan vara med och är hjärtligt välkomna <3

“Du som mediterar och allt…”

Att leva ett gott, balanserat och lyckligt liv är inte enkelt. Inte för mig iaf.
Även om jag mediterar, och allt.
Jag har fått höra många gånger: Du som mediterar och allt, hur kan du vara så stressad, irriterad/(och irriterande!), så obalanserad?!
Jo, jag mediterar just för att jag är alla dessa saker och vill bli bättre. Snällare, mer balanserad, mindre irritabel och mindre irriterande.

Men det är ingen quick fix.
Det tar tiiiiiiiid.
Det kräver disciplin.
Och sedan gör man fel iaf.
Får bakslag.
Glömmer bort…
Saker kommer i vägen.

Jag har adhd, eller så är jag bara stresskänlig efter utmattningen och allmänt överkänslig. Ganska snurrig också.
Ändå gör jag mitt bästa varje dag.
Precis som du. Med ditt bagage.
Ändå blir folk missnöjda.

Fan!
Det räcker nu med all people pleasing!
Älska alla, respektera alla, men glöm inte dig själv, va?!

Jag ska nu lägga extra fokus på self-compassion i meditationen.
Du kanske kan också tänka dig det.
Om du är osäker testa din själv-medkänsla här (på engelska) och bestäm därefter.

Hälsningar från en liten privat retreat i vardagen.

8 grader i vattnet, 5 i luften
Stanna kvar…

Jag ser dig.

Nyckeln ligger i Närvaron

‘Så…
Du vet. Dessa människor som är… liksom, …snälla mot sig själva?
Så EGO alltså!
Det är nästan lite provocerande.

De som rör på sig precis lagom-mycket varje dag och tom hoppar träningen ibland bara för att de känner sig LITE RISIGA.
De som typ dricker green juice varje dag. Utan att lägga ut det på insta!
Visst är det skumt!?

Och det värsta är att ha en sådan människa som kollega.
Hen går ALLTID hem i tid och lämnar ALLTID datorn på kontoret. Som om hen var för bra för att göra något extra jobb hemma på kvällen. När barnen somnat. Och så blir det förstås inget gjort när en sådan VAB-ar heller. Fast man kan ju svara på några mail när ens barn stupar i soffan av feber eller har kräkts färdigt, liksom.

Så gör jag iaf. För att man måste ta sitt ansvar. Ställa upp.
Själv stannar jag ALDRIG hemma bara för att jag har lite feber. Jag sätter mig lik förbannat på tunnelbanan och tar mig till jobbet. Och det är ingen som någonsin tackat mig för det…

…VAD KONSTIGT.’

Jag skrev just detta och ville vara lite rolig.
Sen kom jag på att jag själv kunde säga något liknande för 7-8 år sedan.
Med övertygelse.
Innan jag gick in i väggen.(It takes one to knowone, aint?)

bilden lånad från internet

 

Förr trodde jag att man kan ANTINGEN vara snäll mot andra ELLER så är man en självupptagen EGO. Det tog ett tag innan jag fattade att man kan vara snäll mot andra bara genom att vara snäll mot sig själv. Annars håller man inte i längden och till slut blir inte till någon nytta alls. Tvärtom!

 

 

 

Det är ambitiösa, engagerade människor, do-ers som brinner för det de gör som bränner ut sig.

– Det var det första jag hörde i samband med min egen utmattning. Blev lite glad. Fick en liten klapp på axeln, en liten bekräftelse även där.
Men om jag skulle få skriva min egen definition idag:

Det är prestationsbaserad självkänsla som får människor att gå in i väggen. Och avsaknad av självmedkänsla.

Det har jag accepterat nu. Jag har tagit till mig detta mentalt och försöker att inte vara bitter eller besviken.
Jag duger som jag är. Jag vet. MEN jag faller in i mina egna fällor flera gånger om dagen, varje dag. Jag tappar bort mig konstant. Men försöker igen. Och igen. Och igen.

Nyckeln ligger i närvaron. I det medvetna andetaget. I att mjukt och varsamt försöka igen och igen.
Kom igen!
Vi ger oss inte. Vi försöker igen.
Och igen.
Och igen.

God söndag på dig <3
/Kasia