Nyckeln ligger i Närvaron

‘Så…
Du vet. Dessa människor som är… liksom, …snälla mot sig själva?
Så EGO alltså!
Det är nästan lite provocerande.

De som rör på sig precis lagom-mycket varje dag och tom hoppar träningen ibland bara för att de känner sig LITE RISIGA.
De som typ dricker green juice varje dag. Utan att lägga ut det på insta!
Visst är det skumt!?

Och det värsta är att ha en sådan människa som kollega.
Hen går ALLTID hem i tid och lämnar ALLTID datorn på kontoret. Som om hen var för bra för att göra något extra jobb hemma på kvällen. När barnen somnat. Och så blir det förstås inget gjort när en sådan VAB-ar heller. Fast man kan ju svara på några mail när ens barn stupar i soffan av feber eller har kräkts färdigt, liksom.

Så gör jag iaf. För att man måste ta sitt ansvar. Ställa upp.
Själv stannar jag ALDRIG hemma bara för att jag har lite feber. Jag sätter mig lik förbannat på tunnelbanan och tar mig till jobbet. Och det är ingen som någonsin tackat mig för det…

…VAD KONSTIGT.’

Jag skrev just detta och ville vara lite rolig.
Sen kom jag på att jag själv kunde säga något liknande för 7-8 år sedan.
Med övertygelse.
Innan jag gick in i väggen.(It takes one to knowone, aint?)

bilden lånad från internet

 

Förr trodde jag att man kan ANTINGEN vara snäll mot andra ELLER så är man en självupptagen EGO. Det tog ett tag innan jag fattade att man kan vara snäll mot andra bara genom att vara snäll mot sig själv. Annars håller man inte i längden och till slut blir inte till någon nytta alls. Tvärtom!

 

 

 

Det är ambitiösa, engagerade människor, do-ers som brinner för det de gör som bränner ut sig.

– Det var det första jag hörde i samband med min egen utmattning. Blev lite glad. Fick en liten klapp på axeln, en liten bekräftelse även där.
Men om jag skulle få skriva min egen definition idag:

Det är prestationsbaserad självkänsla som får människor att gå in i väggen. Och avsaknad av självmedkänsla.

Det har jag accepterat nu. Jag har tagit till mig detta mentalt och försöker att inte vara bitter eller besviken.
Jag duger som jag är. Jag vet. MEN jag faller in i mina egna fällor flera gånger om dagen, varje dag. Jag tappar bort mig konstant. Men försöker igen. Och igen. Och igen.

Nyckeln ligger i närvaron. I det medvetna andetaget. I att mjukt och varsamt försöka igen och igen.
Kom igen!
Vi ger oss inte. Vi försöker igen.
Och igen.
Och igen.

God söndag på dig <3
/Kasia

Vad jag lärt mig idag

Så.
Var det värt det?
Alltihop: Alla förberedelser. Allt stressande. Allt slit under året, för att ha råd med de rätta klapparna?
För mig har mycket kretsat runt traditioner och förväntningar inför denna jul.
Det började redan vid granen som ingen ville pynta. Först.
Nu är den hur glittrig som helst. Det har bara tagit barnen mer tid än vad jag hade tänkt.

God jul, va?

Sedan blev det en del annat som tog kraften och uppmärksamheten bort från de ju(v)liga traditionerna.
Men några klappar och ett pepparkakshus har det  i alla fall blivit igår.
Jag har knappt lagat någon julmat. Bortsett från en quorn-blobb från frysdisken som jag griljerat med samma smet som övriga familjens julskinka smetades med.
Och så imorse fick vi lite annat att tänka på när köksgardiner började brinna.
Det är inte det att jag är förvånad. Det ÄR nästan en sorts tradition att saker skiter sig för oss runt jul. Men där och då, när det lilla av en sorts dag-struktur som vi skapat genom åren började glida isär… då fanns det bara en sak att göra för mig.
Backa undan och låta allt bli som det blir…
***
Jag har under de senaste åren varit duktig på att sänka kraven och det mår jag bra av. Jag har numera lägre förväntningar på saker och ting och det är toppen. Men jag har banne mig inte förstått hur jag ska vara mer FLEXIBEL och ACCEPTERANDE.

…i spillror men smakar lika gott!

Och jag tror att det var det jag lyckats med idag när jag lämnade slagfältet (köket) och låste in mig i badrummet.
Medan familjen fick fixa klart lunchen var jag upptagen med djupandning och röda strumpbyxor.
Vad fanns det kvar att försöka bevisa? För vem? Och varför?
Vad hade min bild av denna dag med verkligheten att göra?
***
Jag spricker inte när livet trycker på. Jag kan ändra form. Om jag vill.
Om.
Jag.
Vill.

Kan du vissla? Vissla då!

Och det att jag har lyckats idag betyder inte att jag kommer att lyckats med samma sak imorgon.
Men en sak vet jag säkert:
Kan jag en gång – kan jag flera gånger!
Och en sak till vet jag också:
det kommer finnas fler tillfällen att öva.
Det ser livet till all det blir! Får jag hoppas.

 

***
Det var många fler tankar som for genom huvudet i mitt lilla o-renoverade badrum idag.
De får inte plats här.

 

Men om exakt en månad, onsdagen den 24:e januari, kommer jag berätta om fler av mina misslyckanden och uppenbarelser om livet som utbränd.
Live. Under en berättarkväll på ABF i Huddinge. Därefter blir det en kurs.
Mer info kommer inom kort.
Ha nu en fortsatt god jul, ok?
Det tänker jag ha i alla fall.
Vi hörs!
/Kasia

p.s. Är du sugen på att yoga med mig sista gången detta år?
Annandag jul, kl. 11, FitnessWorld i Segeltorp. Länk till eventet finns här.