Inre ordning och oordning

Gu´vad jag har längtat!
Efter att få sitta och skriva. Som på gamla goda, utbrända tiden. Jag jobbar nog inte heltid nu men jag tänker på mitt jobb och mina uppdrag nästan hela tiden. Längtar till mitt skrivbord och till spisen när jag fixar alla saker som hör till att driva ett företag. Och gå en yogalärarutbildning. Och renovera hemma. Göra en adhd utredning. Och begrava en familjemedlem.

Livet är lite kaotiskt just nu. Men jag klagar inte ett dugg. Jag är tacksam för varje ny soluppgång jag får äran att bevittna och jag försöker göra det bästa av varenda dag. Det gör vi väl alla.
Och hur ofta känns det ändå otillräckligt? Not good enough? Hur ofta tror vi att andra klarar livet och motgångarna bättre än vi lyckas med det?

Kanske för att vi inte ser alla detaljer? Eller för att vi bara examinerar ytan?

Titta på denna bild:

Harmoni.

Min harmoni.

Och titta sedan på denna bild:

Mitt kaos.

Mitt kaos.

Båda är tagna på samma rum. Kanske till och med samma dag. Och det gör inget. För i mitt hjärta hade jag samma “ordning” oavsett kaoset som fanns på mitt skrivbord.

Mitt hjärta.

Mitt hjärta.

Men upplevelsen av det för den förbipasserande kan vara något olika.
Illusion.

Var rädd om ditt inre ordning och oordning. Jämför inte den med något annat du ser ute i världen. Var rädd om det du skapar och gör det med hela hjärtat.
Vad kan gå fel?

Love and peace within!
/Kasia

LEV eller DÖ – beslutet är ditt

En självklar sak, kan man tycka, men slog mig återigen imorse, precis när jag klappade kinderna med en billig dagkräm från apoteket.
Hur blev det att jag kunde ändra mig? Hur var det min resa ut från utmattningen började, egentligen?
Ett långsamt VARSEBLIVANDE. Som ett svagt ljus på långt håll som växer i styrka när man närmar sig det. Eller en ballong i magen som växer och växer tills den inte får plats längre och MÅSTE, bara måste smälla. En smärtsam plötslig NÄRVARO i det som livet blivit till:
En annan morgon. En främmande, tom blick i spegeln. En betydligt dyrare dagkräm, stark parfymdoft och en vältäckande concealer i blank förpackning. Än idag får jag tyngd över bröstet och små svettpärlor på nästippen när jag hör gällt ljud av en hårfön. Stresspåslag heter det. Kroppsminne.
Fejsbok är numera hjälpsam med att återkalla gamla minnen: mina stolta inlägg i stil med:

“Att göra egen äppelmos, egen jordnötssås och inlagda soltorkade tomater på en eftermiddag och ändå lägga sig vid tio. Med en sjuk unge. Det är inte illa det! :)” 

“Vaknade kl. 6 för att lyfta lite grus, fick se en underbar soluppgång. Nu mot Stockholm för en sista arbetssöndag.” 

Och så för nästan precis fyra år sedan… Inga fejsbokinlägg från den perioden inte! Det är svårt att säga att jag har TAGIT ett BESLUT. Snarare var ett ultimatum från självaste livet:

Gör något. Be om hjälp. Vänd om. Annars överlever du inte. Sluta lotsas att du har koll på livet. På dig själv. Är det såhär du vill ha det?
Och en kollaps. En helgmorgon. Ett frukostbord dukat med stekta ägg och färska frallor. Och ingen att äta med. För jag har skrämt bort dem alla.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Beslutet är ditt. Det är ditt eget liv. Du kan glida på ytan, lotsas leva fast du är halvdöd, känslomässigt förlamad och olycklig inombords. Göra som alla andra, lotsas att allt är tillräckligt bra, att andra har det värre och inte klagar. Eller så tar du kommandot och städar upp skiten. Börjar LEVA. Leva som FAN!* Ja. Beslutet är ditt.


*Ha inga illusioner. Träsket kan vara djupt och geggigt och kan ta tid och tålamod att ta sig igenom.  Folk kan bli sura, kommer inta fatta någonting. Men det finns ingen annan väg. Och målet är jävligt gött! Man börjar prutta glitter liksom och se saker i alla regnbågsfärger.

Regnbågens alla färger <3

Regnbågens alla färger <3

Puss och mod till alla!
/Kasia

en vacker genetisk svaghet

Jag har en genetisk svaghet. Jag kan verkligen inte ljuga. Men det är inte ens därför som jag aldrig säger något som inte är sant. Det är inte därför. Och jag menar inte att alla andra går och ljuger till höger och vänster. Faktum är att det som inte är fullt så smickrande behåller man kanske oftast för sig själv. Men inte här. Här säger jag det som andra kanske ibland tänker och känner. Tycker att det är sååå uppfriskande. Att höra lite då och då: känner igen mig i det du säger, förstår helt, känner du också som jag?

Och efter denna inledning tänkte jag berätta om en av de roligaste dagarna på länge.
Denna fina måndag! Den mediterande kockens premiär!

svampcannelloni och vegansk soppa

svampcannelloni och vegansk soppa

Jag har lagat mat på en restaurang! Och folk åt! Och berömde! Och klappade sig på magen! Och några vänner kom. Fast några fick åka långt. Jag är så tacksam och lycklig. Jag finner inga ord.
Jag. Finner. Verkligen. Inga. Ord! Mitt leende är så brett att jag börjar nästan tugga på min egen tofs!
Men det är inte det heller som jag vill berätta om.
Jag var lite pirrig inför dagens äventyr imorse.Inte nervös men förväntansfull, taggad, laddad, glad.

Jag gick av vid Gamla Stan och promenerade en station till restaurangen längs med Drottninggatan. Klockan var före 8 och folk var på väg mot sina jobb. Många små-sprang. Jag såg på dem och någon sorts mild ångestattack sköljde över mig. Jag försökte tänka att många är säkert jätteglada att gå till jobbet. Eller iaf inte helt olyckliga. Men deras sjunkna axlar, blanka blickar, smala läppar påminde mig om en tid då jag själv bara kunde skynda. Då jag flyttade framåt, till nästa punkt på min att-göra-lista, utan att reflektera kring hur jag mådde.
Det blev så tydligt som aldrig förr. Att jag aldrig vill leva så igen.
Och bara dessa bilder, dessa gamla minnen kunde få min kropp drabbas av panik! Jag fick jobba intensivt på att beundra Stadshuset, Operan, Riksdagshusets höga väggar för att flytta fokus från oron som byggdes upp i kroppen. Jag fick arbeta mig tillbaka till min glädje. När jag var framme vid jobbet fanns inget av dessa känslor kvar. Men jag förundras hur snabbt de kunde ta över kroppen. Och de var det jag ville berätta om.

Tack för mig! Nu ska jag sova :-*
/Kasia

p.s. Jag hade världens underbaraste dag i köket med jättefint folk och gudomligt god mat. Så är det bara! <3

Vad som är meningsfullt

Här sitter jag, njuter av en tidig morgon och tänker…
kanelte onepiece
Lustigt, jag kunde göra så mycket saker förr i tiden. Jag kunde sysselsätta mig med görandet morgon till kväll. Ofta sen natt. När alla måsten var klara fick jag ta hand om mig själv, för det ville jag ju hinna med också. Minns hur en vän försökte varna, uppmana till vila, när jag sprang mina löprundor efter kl. 22 på höstkvällarna. (Tack Kris! <3)
Sen tog det fyra (4!) år att komma över denna trötthet som jag dragit på mig. Och jag märker att fyra år räcker inte. Jag är inte klar. Eller så är jag inte den samma som förr… Kanske?
Jag är inte ute efter min form från förr. Den FINNS INTE längre. Att förlika sig med den tanken är en intressant resa (och med intressant menar jag ytterst IRRITERANDE!).
Tills man fattar att det inte är själva formen det är skillnad på. Det är MÄNNISKAN. Det är närvaron och MEDVETENHETEN.
Dvs. idag lyssnar jag. Idag känner jag efter. Det gjord jag inte när mitt enda bränsle var RÄDSLAN FÖR ATT MISSLYCKAS, ORON ATT INTE DUGA. Jag har hört det sååå jääävla måååånga gååånger nu. Man kan bli kräkfärdig.
Och sen börjar man lyssna och hör att ALLA brottas i stort sätt med samma sak.
Och hur ska man då VÅGA göra fantastiska saker i livet, lämna sin trygghetszon, kasta sig i det okända när den enda fokuset som finns är att inte göra bort sig?

Man slutar inte navigera i livet genom rädsla för att någon annan sa så. Det går bara genom att prova själv och se att inget hemskt händer när man misslyckas. Inget SÅ hemskt som ett liv som styrs av rädsla iaf.

Och sen, det spelar ingen roll hur sent eller tidigt i livet man fattar detta. Huvudsaken är att man gör. Det finns inget meningsfullt i att slösa sin tid på att vara bitter över bortkastad tid. Inget meningsfullt i det överhuvudtaget.

Ha en fin och meningsfull dag, Kära Du!
/Kasia