när den inre rösten mjuknar

Jag älskar när den moderna forskningen kommer ikapp och bekräftar det som de gamla traditionerna visste sedan länge.
Som när man t.ex. gång på gång hittar bekräftelse på att självmedkänsla, som har sitt ursprung i den buddhistiska filosofin, stödjer psykiskt välmående och ökar livskvalité.

Det senaste halvåret har jag och Caroline Bergsten, en medstudent på psykologiska institutionen på Stockholms Universitet jobbat med en studie som undersöker självmedkänsla. Resultatet blev vår kandidatuppsats med titeln: “När den inre rösten mjuknar – en tematisk analys av självmedkänsla”.

Även i vår studie har vi fått det bekräftat, att när den inre rösten mjuknar och när vi slutar kritisera oss själva, så mår vi bättre; vi blir lugnare och mer trygga. Vilket i sin tur stärker oss för att vi ska orka och våga stå på vår egen sida igen och igen. Det är som en muskel som stärks av kontinuerlig användning.

Jag har upptäckt detta själv under utmattningsåren, innan jag ens visste att jag praktiserade självmedkänsla. Jag såg det som att jag behövde äntligen ställa mig på min egen sida. Att jag behövde lära mig att uppskatta det jag gör, och det att jag åtminstone försöker. Istället för att kritisera och känna mig otillräcklig. Hela jävla tiden. Jag blev ju inte bättre eller gladare av det. Så det kunde inte varit det rätta sättet att motivera mig till förändring.

Det är först när jag började öva på att ha en mjukare attityd mot mig själv och minska kraven som resultaten började komma. För vi kan inte piska oss till lycka och välmående. Det förstår ju sig själv om man tänker efter.
Min första 8-veckors kurs i självmedkänsla gick jag i början av pandemin, år 2020. Idag är jag själv utbildad lärare i självmedkänsla och i mitt hjärta vet jag att många problem vi brottas med idag skulle kunna minska eller helt försvinna om vi var mer kärleksfulla mot oss själva. Som t.ex. stress orsakad av:
* känslan av otillräcklighet
* perfektionism
* prokrastinering
* den inre kritikern
* relationsproblem
* tom. spänningshuvudverk eller ryggsmärtor.
Mycket av den psykologiska smärtan och otryggheten skulle kunna läkas.

Även om lösningen är enkel, så är den inte alltid lätt att införliva på egen hand. Men den kan modelleras och läras ut.
zebrazone.se kan du läsa om mitt erbjudande som gäller kursen med start i februari.
Dela gärna med vänner och bekanta. Denna kursomgång är kraftigt rabatterad.

Jag erbjuder även möjlighet till ett kortare samtal i fall du är osäker om denna kurs är rätt för dig just nu. Ibland behöver man bolla med någon annan och ställa frågor. Kontakta mig i så fall genom att klicka här.
Jag ser fram emot att möta dig där du är just nu.
Med värme,
/Kasia

När målet är större än rädslan…

TEXTEN TILLÄGNAD LENA

 

 

Å, jag hade vetat så länge att det är rätt sak att göra.
Och jag ville det så mycket!
Men jag vågade på något sätt inte. Det fanns så många ursäkter.

Och så hände det ofattbara.
En människa från min grupp på stressrehabiliteringen tog sitt liv.
Jag fick meddelandet flera månader senare. Den mest förlamande känslan var att jag märkte liksom inte att hon saknades… fast vi sågs många gånger efter rehaben.
Hon. Den mjuka, varma, roliga, känsliga tjejen. Med en cykel och ett kolonilott i stan.
Hon som gillade blåbärsglass och hade alltid på sig en vit tröja. Alltid.
Jag kan knappt andas, fortfarande, när jag försöker föreställa mig den känslan av ensamhet som finns hos en människa som inte längre hittar meningen med detta liv. Inte hittar hoppet. Inte ens en liten liten gnista…

Det var då, när jag fick veta att Hon dog, då fattade jag på fuckin´ RIKTIGT att tiden är inne! Att det är NU.
Jag vaknade en lördagmorgon och visste att jag måste berätta om min utmattning.
Och att jag ska skapa en kurs. Och att de som kommer ska få ta hem ett armband med ordet NU.

Och så blev det.
Och jag fick se med egna ögon att mitt egna lilla mod  skapar, och drar till sig ännu mer mod. Det goda i alla människor gör att vi svarar med sårbarhet på den andres sårbarhet. Halleluja!

Att prata inför folk anser många är lika läskigt som döden själv. Själv har jag gått i terapi för socialfobi och min hjärna fryser och alla tankar står stilla om jag ska säga något inför andra.
Men jag hade ju inget val. Jag var ju tvungen att göra detta NU.
Men jag tänkte mig cirka 10 personer, kanske, om jag har tur, och det kom fyrtio!
Bara det att en större lokal fanns att tillgå bara några dagar innan utsatt datum?!
Jag hade liksom universum på min sida, eller?
Och när alla satt i rummet var jag tyst långa stunder… avbrutna med några försök att säga något vettigt, det jag övat in, det jag haft nedskrivet på papper framför mig men kunde inte läsa.
Jag hörde hur jag gjorde bort mig mer och mer för varje tyst sekund… minut… – och vet du vad – jag dog inte av det! Och tydligen var inte MIN upplevelse samma som ANDRAS upplevelse. Och de som gick hem och inte sagt något – jag kan inte sitta och gissa vad de tyckte.
Jag använder tiden och orken för att förbereda nästa tillfälle istället. Nästa sårbarhetsfest och skamexponering.

Om du vill läsa några av deltagarkommentarer jag fick efter kursen – gå in på min hemsida. Du kanske själv skulle behöva gå en sådan kurs? Du kanske känner någon behövande? Snälla. Blunda inte för psykisk ohälsa. Det kan rädda någons liv.
Mår du själv psykiskt dåligt, snälla sök professionell hjälp på din närmaste vårdcentral eller ring 08-58584920 – OK? Vänta inte. ♥

Jag kommer resa bort på en tyst retreat i 10 dagar i början på mars.  Det är därför inga nya kursdatum är satta än. Men på våren bjuder jag på en ny omgång så håll utkik och läs nyhetsbreven.

Ha en underbar solig lördag och var rädd om dig själv och andra.
/Kasia