konsten att inte ge upp

Pelargoner från I.

En avslutningsgåva från en av mina yogaelever långt innan pandemin.

Om du känner mig så kanske du vet att jag har svårt att hålla blommor vid liv.
Det faller sig liksom inte helt naturligt för mig att vattna dem.
Det kräver noggrann planering, multipla påminnelser och en hel del skuldkänslor.
Och jag har många gånger stått där och tittat på en naken, torr pinne och ändå sagt vi ska få liv i dig och puff så blommar det igen, sådär ett år senare.

Det är precis så det är med goda vanor. Som t.ex. yogapraktik eller vilket fysiskt utövande som helst.
Man kan glömma bort det ett tag. Lägga fokus på annat. Det tar ingen tid alls att tappa sin rutin. Och puff så har det gått en månad. Eller ett år.

Så det kräver noggrann panering.
Väntar man tillräckligt länge börjar kroppen skicka smärtsamma påminnelser till oss.
Och då gissar jag att en del skuldkänslor kan smyga sig på.

Så jag tänka ibland att en fungerande kropp är som en gåva. Välmåendet i en levande organism behöver näring.
Och man kan motivera sig med skuldkänslor eller med vänlighet.
Det är inte så svårt att fatta vilket man mår bättre av i längden.
Tydligen ger vänligheten mot sig själv bättre resultat än alla piskor i världen. Det är vetenskapligt bevisat.

Fortsättning följer.

yogan är ute

Nu är yogan äntligen ute.

Ute i det friska.

Med leriga hundtassar på mattan.
Med bollar som ska kastas i krigare II och pälsbollar som ska aktas när man tar ett kliv bakåt.
Har räknat igår att nu är det sex månader av detta goda framför oss. Njuter.

Nu på onsdag börjar det en inomhusyoga på abf med mig. En plats kvar om du vill ha den. Länk finns här. <3