om ångest, del 2

När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv. 

Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.

Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här)
Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.

ALLTID. Så länge man lever.

Och att man inte är en sämre människa för det.

Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.

För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.

Det går ungefär såhär:

Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.

(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)

Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.

Fortsättning följer.

Att skriva från ärr

Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.

Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.

Sora 100%

“I Annas atelier…”

Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.

 

 

 

Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.

Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…

Eller? Har du en annan erfarenhet?