…har jag fått lära mig idag.
Här följer en skräckstory som jag varit med om idag, som lärde mig om mänsklig godhet, vänskap och min egen styrka.
Jag jobbade hemma idag större delar av dagen och skulle precis iväg med bilen strax efter kl. 14. Sextio meter utanför garaget, ute på bilvägen förstod jag att jag hade punka på bilen så jag körde åt sidan och ställde mig på gångvägen. M svarade inte i telefonen så jag ringde vår vän. Snällaste människa som mitt i arbetsdagen drog iväg från stan för att hjälpa mig. Reservdäcket visade sig inte passa på något vis så jag gick tillbax till garaget och rullade fram ett sommardäck tillfälligt. Skönt att det var så nära hemma! Va?! Jag var tom glad att jag lärt mig hur en domkraft funkar och hur enkelt det är att byta däck.
Och så var det precis dags att hämta på skolan. Vännen åkte hem och jag droppade in på bilverkstaden som ligger i Segeltorps-rondellen och bad de kolla på mitt platta däck. Därifrån är det ju en stenkast till skolan så jag svängde in försiktigt för jag tyckte att det liksom ryckte i ratten lite.
En stund senare, PÅ VÄGEN HEM, I RONDELLEN, NÄR JAG SKA PRECIS BLINKA UT TILL VÅR GATA LOSSNAR MITT SOMMARDÄCK!!!  Jag ser gnistor, sedan ett däck som rullar ut mot mitten av rondellen. Trots det har jag vakenhet nog att glida med bilen åt sidan fast jag hör hur det skrapar och rispar mot underlaget. Klockan är 16.30 rusningstid i förorten, billysen förblindar, händerna skakar. Jag försöker fatta vad som hände, varför, och hur jag ska ta mig därifrån snabbast möjligt. Har min son i bilen. Stoppar trafiken och går ut på vägen för att plocka bort hindret – mitt vilsna däck. En tanke slår mig: mina bultar rullar runt hela j****la Segeltorpscentrum. So what!
Min modiga pojke går hem själv fast hans mamma just plogat asfalt med plåt. Jag ringer M, får ett nummer, 2 minuter senare är assistansen på väg.  Tacksam, tacksam. Nu är jag mer tacksam än rädd. Flera bilar har hunnit stanna och erbjudit hjälp. Jag ser en granne knalla mot mig. Han vill också hjälpa. Vännen är tillbaka hos mig och ser till att barnen har det bra hemma medan jag väntar på bärgarn. Samtidigt ringer verkstadskillen för att snacka om mitt punkterade däck. Jag säger: det är bara kika ut från ditt kontor, så får du se hur nära dig jag har parkerat. Sådär mitt i rondellen, typ.
Två sekunder senare springer hans anställda mot mig. Innan jag hinner blinka har den ena hunnit ge sig ut på vägen och hittat ALLA MINA BULTAR! Vi konstaterar ganska snabbt att jag försökte fästa sommardäcket med vinter-bultar. Och så gör man ju inte…
Lite chockad, lite dum känner jag mig. Vad onödigt allting, va?
Och så kommer det en ängel med långt skägg och en fet blinkande bärgarmirakel. Jag hittar rätt bultar i bilen. Han pumpar upp en kudde, lyfter bilen, skruvar på rätt saker på rätt plats och 10 minuter senare plockar jag ner min varningstriangel och så rullar vi därifrån.

Ingen har kört i mig. Min son är hel. Mitt rullande däck har inte skadat någon. Jag har blivit överöst med mänsklig godhet och vilja att hjälpa. Jag har inte fått panik, jag har trots allt inte stoppat HELA trafiken i Segeltorp. Och jag har med mig alla mina bultar (samt en och annan lös skruv!)

Visst kan vissa händelser kännas rätt så onödiga. Men jag kan inte hjälpa att leta efter någon mening även i den värsta skiten.
Jag klarade det här! Fast jag var så himla rädd.
Och jag fick ett så tydligt bevis på hur mycket vänlighet och välvilja det finns omkring mig.
En tydlig läxa. TACK FÖR DEN!

<3