Man blir aldrig klar.
Färdig.
Med alla punkter på att-göra-listan.
Det finns väl alltid något mer.
Lite till.
Kvar.
Att leva för.
Se fram emot.
En inandning
till.
Oändliga möjligheter.
Bokstavligen!
Även döden.
Möjlig.
Precis som livet.
Ändå står den inte med på att-göra-listan.
Det är inte lätt att göra ingenting.
Lika utmanande för oss människor som att sluta tänka, eller blinka, eller producera saliv.
Min hund har inte det mista svårt att göra ingenting. Min hund är supernöjd när hon ligger i mitt knä och susar lugnt medans jag skriver detta.
Men gör hon verkligen ingenting?
Jo. Hon värmer mig, lugnar ner mitt nervsystem och viktigast av allt laddar hon för att kunna skälla ut grannens tik imorgon bitti. Gärna innan kl. 7.
På samma sätt skapar i n g e t g ö r a n d e utrymme för återhämtning hos oss människor.
Det finns alltså en gigantisk skillnad mellan att inte göra något och att göra ingenting.
Att göra ingenting är en aktiv handling. En kärlekshandling. Mot sig själv och sin omgivning.
För mig har det länge handlat om att berättiga min existens genom att göra saker.
Och det har i mina ögon varit okultiverat och tråkigt att inte ha något inplanerat hela tiden.
Det krävde mycket disciplin och självbehärskning för att sakta sakta låta bli att göra saker. I en värld där man uppmanas att sätta mätbara mål för att kunna utvärdera resultat och framgång.
Då var jag tvungen att definiera om vad framgång betyder för mig för att inte känna mig värdelös.
Idag, när corona härjar och människor känner sig rastlösa och instängda har jag skitmycket glädje av att jag kan på riktigt ROA mig med att göra ingenting.
Sitta i soffan med hund i knät, titta ut genom fönstret och vänta på att det ska bli mörk så att jag kan gå och lägga mig.
God natt. <3
/K
Disciplin ger frihet.
En strukturerad plan erbjuder ramar att luta sig mot.
Tydliga mål är också bra att ha.
Men jag har alltid varit en periodare
och jag har alltid känt mig sämre för det.
Svag på något sätt.
Idag tänker jag annorlunda.
Generösare.
Mjukare.
Jag har behövt olika saker i olika perioder.
Inte minst pga årstider, cykler eller livsvändningar.
Bara för att jag har agerat intuitivt och inte strukturerat och planerat så betyder det inte att det har varit sämre eller svagare beslut.
Att ta hand om en människa – sig själv – tar hela livet att lära sig.
Eller…? Vad känner du? <3
/K
“Acceptans handlar inte om
att må bättre
utan om
att
få bättre kontakt
med sina
känslor.
Öppenhet och acceptans
är
att ha
en kärleksfull och medkännande
hållning till dig själv,
din historia
och dina invanda mönster,
så att du
med odelad uppmärksamhet
kan vila i dig själv,
ungefär som om du
höll
ett dyrbart och ömtåligt föremål
i dina händer
och betraktade
det
uppmärksamt och koncentrerat….”
*Jag hittade denna text antecknat med min egna handstil på en pappersbit hemma.
Undrar om någon känner igen det?
Tyckte att det blev mer talande när jag delade upp raderna som en dikt.
/K
Det är mycket som ar svårt nu.
Vi utmanas på nya sätt som människor och som samhället i stort.
Ändå vill jag prata om vädret.
Eller kanske just därför…
En sådan vacker november vi har. Milt väder och sol.
Det bjuder till att fortsätta yoga ute. Bada.
Dra in den friska luften enda ner till naveln. Njuta.
Jag har nu under några år försökt förlänga badsäsongen en aning.
På grund av dessa milda vintrar har jag kunnat bada året runt.
Det har blivit en grej som är trendy.
För någon kanske handlar det om att utmana sig själv.
För mig personligen är det en näst intill en religiös upplevelse.
Mötet mellan vattnet och den nakna kroppen har något heligt i sig.
När jag inte kan bada.
Då yogar jag i det friska.
Det har i princip samma effekt på mig som höst- och vinterbad.
Fokus. Inlevelse. Närvaro.
Den tystnad och lugn som finns i naturen när den energiska sommaren är slut är magisk. Det är mycket speciellt att skippa de prassliga vind- och regnkläderna en stund.
Att känna sig lätt och smidig.
Men det funkar inte för alla.
Jag har en väldigt varm kropp. En hel del underhudsfett och en eld som värmer mig inifrån. Jag njuter av att bli svalkad. Behöver inte ens bastu efteråt. Men jag ser till att jag håller mig varm både innan och efter. Och tränat kroppen genom att duscha kallt året om.
Vad jag vill säga med det är: var nyfiken, prova smått.
Innan du går efter några trender se till att du förbereder dig och din kropp, och att du lyssnar till det just din kropp behöver och njuter av.
För när man tänker efter, vad är det som är viktigare?
I tider då man behöver hitta behållning i det lilla, det nära, det “isolerade”, det egna och ensamma för flera av oss, där finns det en ocean av upplevelser att utforska.
Så njut av det som är tillgängligt. Sätt inte ditt liv på paus.
För det är det som är livet. Pandemi eller ej.
/K <3
“Gratitude is the new black”
Den sökningen ger 162 miljoner träffar på nätet. Ja, det snackas mycket om att man ska vara tacksam för vad man har. Att övningar i tacksamhet kan förändra hjärnan, höja serotonin-nivåerna och få oss att känna mer lycka. Utan att vi har förändrat våra yttre omständigheter. Man behöver alltså inte ens lyfta ett finger.
Jag köpte idéen för länge sedan. Har tackat fint för allt det goda sedan dess. En buss som väntat in mig på busshållplatsen. Sista paketet ikaffe på hyllan i mataffären. Att min hund klarat sin första flygresa. Lätt som en plätt. Ja! Det där kan jag! – tänkte jag och blev riktigt nöjd och faktiskt lite lyckligare varje gång jag svalde ett litet tacksamhetspiller.
Men så enkelt kan det väl inte vara!?
Jo! Precis så enkelt är det!
Men… man kan avancera i sin tacksamhet.
I steg två kan man vara tacksam för det mindre uppenbara:
En gigantisk tvätthög betyder att du faktiskt haft råd att köpa kläder. Check!
En punka betyder att du har en bil! Check!
Några extrakilon på vågen betyder att du njutit av god mat! Check!
Det funkar kanske inte varje gång men man kan öva upp att vara tacksam i dessa lägen relativt enkelt.
Gärna med hjälp av en app i mobilen.
Att man blir ständigt påmind av sin partner fungerar i regel mindre bra. (Bråkar du med din fru igen? Du har i alla fall en fru, så var tacksam för det! Eller?)
Level tre – i folkmun kallad även TACKSAMHETSNINJA – kräver att kunna vara tacksam för livshändelser som saknar en uppenbar uppsida.
Dåliga besked som man klarar av att hantera.
En sjukdom som påmint en om livets dyrbarhet.
En förlorad kärlek som lärt en att älska och känna sig älskad.
I mina egna öron låter det som dyrbar livserfarenhet.
Att leva med värdighet.
Eller varför inte – Elegant acceptans av livets fula fejs.
Om du ska ändra en enda sak 2020 – leta efter det ljusa i det mörka.
Du kommer ALLTID hitta det. Jag lovar.
/K
När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv.
Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.
Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här)
Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.
ALLTID. Så länge man lever.
Och att man inte är en sämre människa för det.
Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.
För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.
Det går ungefär såhär:
Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.
(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)
Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.
Fortsättning följer.
Lärde mig ordet ÅNGEST relativt tidigt på svenska. Från Kerstin Thorwall, som var den första svenska vuxen-författaren jag har läst.
Ändå visste jag inte vad det var eller hur det kändes.
Trodde det hade något med menopausen att göra. Fremst. Året var 2003-2004.
Sedan blev året 20015 och tonåringarna började prata om ångest.
Jag visste fortfarande inte vad det var. Jo, jag hörde om ångestspiralen och den där jag-tror-jag-dör-nu känslan.
Tråkigt, tänkte jag, man vill ju helst dö i lugn och ro.
Sen en dag, kanske var det tidig vår 2018. På knäna i hallen. Med blicken mycket nära den grusiga hallmattan, förstod jag plötsligt att jag hade ångest.
Om det var mycket eller lite ångest går det ju inte att säga objektivt.
Det är som att försöka jämföra vem som är hungrigast.
Plus, att det är för fan ingen tävling.
Tankarna gick iaf ungefär såhär:
Mattan är jävligt grusig. Det är så smutsigt överallt. Det är mitt fel. Jag är dålig på att sköta mitt hem. Jag är så jävla misslyckad i allt. Måste dammsuga nu nu nu!!! Men jag har ingen ooooork!!!
Och DÄR någonstans, med blicken fastspänd på en grå-glittrig liten vass jävla sten, fattade jag vad som pågick.
Hur känslan av självförakt skruvades upp ihop med berättelsen jag skapade i mitt huvud.
Hur rädslan växte sig stor, stark och bördig.
Och hur jag snart skulle skörda stora mängder panik om jag följde dessa tankar som jag brukade göra.
När jag kände inte att jag hade någon utväg. Någon lösning att ta till.
För att jag trodde på högsta allvar att mitt mänskliga värde låg bl. a. i att min hallmatta var ren.
Och någon annan sanning FANNS helt enkelt INTE.
DEAD END.
Och det, kära barn, kallas ÅNGEST.
Men eftersom jag under den perioden gick hos en väldigt, väldigt duktig arbetsterapeut som försökte lära mig att planera, så hann jag tänka denna blissfulla tanke: jag kan ju planera bort detta!!!
Alltså bryta ner min rädsla i vardagliga sysslor som skulle lugna ner mig.
Ge mig en känsla av kontroll, kanske?
Den som varit med ett tag kommer klokt märka: “men sen skiter sig planen och då sitter man där ännu mer förstörd och misslyckad och ångestfull.”
Sant! Så himla, himla sant. Men planerar du även för detta, så är du i princip ostoppbar.
Fortsättning följer.
Kruxet ligger i att inte döma
Grubblar över en sak:
Att vara nöjd med det som är…
Att acceptera verkligheten…
Andra människor och deras beteende…
Kan det övergå till konformism och/eller apati?
Jag låter dig vara och du låter mig vara.
Vi lever bredvid varandra.
Utan krav och önskemål om MER.
Jag VET att bilden är så mycket mer nyanserad än vad jag beskriver.
Jag VET att såhär blir det när hjärnan tar över.
Ändå kan jag inte sluta undra.
Ändå kan jag inte bestämma en gång för alla, att JA, SÅHÄR är det. Nu kan du vila i det. Detta är sant. På riktigt.
Nu går jag och letar svar i skogen…
God helg!
Hur vet du vad du ska välja?
Hur gör du?
Hur klarar du av det?
Att lägga din DYRBARA tid och energi på rätt saker. Av RÄTT anledningar.
Det senaste halvåret har jag surfat på #UNSUBSCRIBE vågen.
Har avslutat en massa mail-prenumerationer, reklamutskick. Sitter kvar med några få guldkorn. Och inte ens dem blir alltid lästa.
Inga aviseringar från facebook på den (inte längre så) nya mobilen. Det finns dagar då jag inte ens öppnar den appen. (Det kanske är helt vanligt för de flesta andra mogna vuxna, men har inte varit självklart för mig alltid.)
Och så har jag sagt NEJ till att gå på Skäringers #nomorefuckstogive när en Vänlig Vän ville köpa en biljett till mig redan typ i januari.
Och så BAM!
Nu i helgen!
Sitter hemma helt sänkt av en förkylning. Igen.
Öppnar facebook.
Ser att jag har missat en kära väns 40-årsdag!!!! Med rosa heliumballonger och bubbel. Vi har inte setts på länge. Jag saknar henne. Och jag saknar mig själv på bilder av hennes överraskningsfest.
Jag har glidit ur konstellationen. Igen.
Ser även att så gott som ALLA starka, fantastiska, kloka kvinnor jag känner ÄR i Globen och smälter av förtjusning över den nofucks-fest som Skäringer bjudit på.
Sjunker ihop.
Låter kanske en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Kanske.
Och så på söndagskvällen råkar jag läsa detta:
I am at place in my life where peace is a priority. I make deliberate life choices to protect my mental, emotional and spiritual state.
En bild från yogastudio ganska nära mig som jag vill så gärna besöka sedan kanske ett par år tillbaka. Men inte lyckats än.
Och på måndagmorgon står detta på instagram:
Jag släppte… (…) Avstod… (…)Det var ingen medveten strategi. (…) Handlade mest om överlevnad. Och rädslan för att tappa bort sig själv. (…) Ett behov att få vara ifred…
Mia Skäringer
Jag sitter och tänker en stund.
Låter definitivt en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Definitivt!
Många tankar. Och sedan ett lugn…
Jag får hoppas att hon älskar mig ändå. Min vän. Som jag saknar så mycket. <3
Jag skulle snorat ner halva Globen om jag varit där. Och det hade varit synd.
Lugn och ro ÄR vad jag behöver nu. Kanske för alltid.
Jag väljer det när jag agerar intuitivt.
Men försummar mig själv när jag låter huvudet styra.
Tack att jag fick syn på det.
I fortsättningen vill jag säga NEJ av kärlek till mig själv och inte brist på ork.
Because. You know. I have #nomorefuckstogive
Punkt.
Jag läger mig ner med hunden nära och lyssnar på hur vi andas i takt.
