När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv.
Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.
Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här) Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.
ALLTID. Så länge man lever.
Och att man inte är en sämre människa för det.
Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.
För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.
Det går ungefär såhär:
Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.
(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)
Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.
Lärde mig ordet ÅNGEST relativt tidigt på svenska. Från Kerstin Thorwall, som var den första svenska vuxen-författaren jag har läst.
Ändå visste jag inte vad det var eller hur det kändes.
Trodde det hade något med menopausen att göra. Fremst. Året var 2003-2004.
Sedan blev året 20015 och tonåringarna började prata om ångest.
Jag visste fortfarande inte vad det var. Jo, jag hörde om ångestspiralen och den där jag-tror-jag-dör-nu känslan.
Tråkigt, tänkte jag, man vill ju helst dö i lugn och ro.
Sen en dag, kanske var det tidig vår 2018. På knäna i hallen. Med blicken mycket nära den grusiga hallmattan, förstod jag plötsligt att jag hade ångest.
Om det var mycket eller lite ångest går det ju inte att säga objektivt.
Det är som att försöka jämföra vem som är hungrigast.
Plus, att det är för fan ingen tävling.
Tankarna gick iaf ungefär såhär:
Mattan är jävligt grusig. Det är så smutsigt överallt. Det är mitt fel. Jag är dålig på att sköta mitt hem. Jag är så jävla misslyckad i allt. Måste dammsuga nu nu nu!!! Men jag har ingen ooooork!!!
in pieces
Och DÄR någonstans, med blicken fastspänd på en grå-glittrig liten vass jävla sten, fattade jag vad som pågick.
Hur känslan av självförakt skruvades upp ihop med berättelsen jag skapade i mitt huvud.
Hur rädslan växte sig stor, stark och bördig.
Och hur jag snart skulle skörda stora mängder panik om jag följde dessa tankar som jag brukade göra.
När jag kände inte att jag hade någon utväg. Någon lösning att ta till.
För att jag trodde på högsta allvar att mitt mänskliga värde låg bl. a. i att min hallmatta var ren.
Och någon annan sanning FANNS helt enkelt INTE.
DEAD END.
Och det, kära barn, kallas ÅNGEST.
Men eftersom jag under den perioden gick hos en väldigt, väldigt duktig arbetsterapeut som försökte lära mig att planera, så hann jag tänka denna blissfulla tanke: jag kan ju planera bort detta!!!
Alltså bryta ner min rädsla i vardagliga sysslor som skulle lugna ner mig. Ge mig en känsla av kontroll, kanske?
Den som varit med ett tag kommer klokt märka: “men sen skiter sig planen och då sitter man där ännu mer förstörd och misslyckad och ångestfull.”
Sant! Så himla, himla sant. Men planerar du även för detta, så är du i princip ostoppbar.
