Nu är yogan äntligen ute.
Ute i det friska.
Med leriga hundtassar på mattan.
Med bollar som ska kastas i krigare II och pälsbollar som ska aktas när man tar ett kliv bakåt.
Har räknat igår att nu är det sex månader av detta goda framför oss. Njuter.
Nu på onsdag börjar det en inomhusyoga på abf med mig. En plats kvar om du vill ha den. Länk finns här. <3
Hur många gånger har du hört orden:
Du är unik. Du är verkligen speciell och det finns ingen som du. Och: Vi är alla olika.
Jo. Förvisso.
Men detta är också sant:
Vi är precis likadana. Det finns mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.
Vi är mer lika än olika.
Jag har suttit bredvid så många kvinnor under de senaste tio åren och hört samma samma sak, oavsett hur framgångsrika, mogna, erfarna, vackra , kapabla, roliga de var:
Jag räcker inte till. Jag längtar efter mer. Jag önskar att saker var annorlunda. Jag är en dålig mamma. Jag är inte lycklig i min relation. Jag känner inte mig tillräcklig på jobbet. Jag har en usel relation till mina föräldrar eller syskon.
Förstå mig rätt. Alla vi kan vara mycket kapabla och nöjda med olika delar av våra liv. Lyckliga.
Men när det skiter sig så blir det ofta på ungefär samma ställe. Och gör ont på samma sätt.
Det är liksom… universellt.
Ändå har vi flesta trott att vårt lidande och sökande var på något sätt unikt.
Eget.
Ensamt.
Tills vi möttes OCH följdes åt på vägen. När vi såg oss själva i varandras ögon. När vi hörde att vi alla talar med samma röst.
Är samma.
Lika.
Vi kan bära varandra genom svårigheter. Och framgångar. Vi kan dansa, vagga, gråta, hålla, skratta och lyssna med högsta närvaro och allvar. Skapa och hålla plats för varandra. Utan dömande och goda råd.
Det är det dyrbaraste i en kvinnas liv.
Systerskap.
Villkorslöst hållande.
Ren kärlek.
Så enkelt. Och så mirakulöst.
Det är en mänsklig rättighet. Vacker. Nödvändig för ens överlevnad. Och ändå fortfarande så få förunnad.
Jag har så lätt att beskriva det.
För jag har upplevt det.
Jag har stått, gråtit och skrattat omsluten av den tryggheten som bara systrar kan ge.
Och jag vill skicka den vidare.
För jag vet att vi ALLA behöver den. Och vi alla har den i oss.
Kom och sitt i cirkeln. Anmälan finns här.
<3
Känslan att inte behöva bära någon mask.
Att slappna av i smile-muskeln och vissa hur man egentligen mår och prata ärligt om det som är.
Det finns två ställen man kan göra det på – terapi eller en bra samtalscirkel.
Själv har jag suttit en hel del i gruppterapi, både för utmattning och adhd. Det har givit mit liv en ny riktning när jag var som mest vilsen.
För att behålla känslan av balans i livet har jag hittat en grupp kvinnor där jag kan känna mig hållen och förstådd. Det har gått flera år nu och vi ses regelbundet, år efter år och ser efter varandra. Lyssnar.
Nu vill jag skicka denna gåva vidare, till en ny cirkel av kvinnor. Här på hemmaplan i Huddinge.
I inbjudan står det bland annat:
“Du förväntas ingenting mer än ärlighet och respekt mot dig själv och andra.
För varje cirkel/träff finns det ett tema eller en frågeställning som utgångspunkt för egen reflektion.I cirkeln förväntas du inte att uppnå några särskilda resultat. Mer än att du förhoppningsvis får större acceptans – från dig själv – att vara den du är på riktigt.
Eller den du vill vara när du får bestämma alldeles själv.
Ju större mångfald och åldersspann desto rikare och vackrare blir cirkeln.”
Vi kommer ses sex gånger á en timme på onsdagar med början den 15:e september, kl. 18.
Se alla detaljer här på ABF’s sida.
Jag hoppas innerligt att den som behöver denna inbjudan kommer att få den och är modig nog att svara på den. Skicka gärna vidare till dina medsystrar som kan behöva detta. Vi kan bara bli åtta stycken så vänta inte med att boka.
Har du några praktiska frågor – kontakta ABF.
Vill du fråga om cirkeln – kontakta mig här eller maila till kasia@zebrazone.se
Hoppas vi ses <3