Att skriva från ärr

Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.

Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.

Sora 100%

“I Annas atelier…”

Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.

 

 

 

Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.

Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…

Eller? Har du en annan erfarenhet?

Honour the Dead by living

So it happened again. Heartless violence among innocent people. After gas attacks in Syria last Tuesday, a maniac drove into crowds on the most busy street of Stockholm yesterday afternoon (Friday).
Overload of feelings: Fear. Injustice. Maybe hatred. Powerlessness. Bottomless sadness.
I felt all of them in a suffocating mixture as I was reading the news and keeping it together in front of my child.
To feel is a human condition.
Let´s never stop feeling.
But let´s never stop thinking clear either. Us drowning in feelings and worrying will not bring anyone their life back.

To best way to honour the Dead and the Injured is by living.

It is hard to feel safe in places where blood was shed, and when it so obviously could have been ours.
Safety is no longer a matter of external conditions. You can get sick living most healthy life, hit by a car where there should not be cars, shot having a dinner in a fancy restaurant… We have seen it all.
Feelings of SAFETY, TRUST AND MEANING is something we need to learn to develop and nourish within our inner selves.
How?
By living the shit out of every single day!
By doing meaningful things with our precious time on this planet.
By humbly embracing the thought that we are all very, very freakin´ mortal.

This sounds like cliché to you? Than wake up! Read the news!
Any of us may freakin´ die before the Sun rises again. Today and any other day. In any corner of the world. But please, please, do not get all emotional about it. This has been true for every single one of us. At all times.

Fear will never make us live the lives we are meant to live. So please, be thankful that you are still around. And live TODAY in stead of trying to create illusions of safety and control.

Over and out to celebrate life and eat a freshly baked cookie.

Vegan oat cookies to celebrate life

<3

Dear Diary,

I missed you.
I know that you are me and I am you.
There is no separation.
I know that my thoughts exist even if I do not write them down.
I know they are valid even if they are not posten on facebook. Or a blog.
BUT… (and as always – it is a BiG BUT)
…Letters, when they form words on paper, or a screen, they become MAGIC.
They are all magnetised with meaning and longing for connection.
Oh yes! You can sense it if they are merely empty shining shells. Or if they burn through your skin and straight into your heart.
You know the taste of Honey.
These unspoken, unwritten  words pulled me to my desk this morning.
My veins literally bursting with energy.
My eyes and ears wide open before the alarm went off.
An energy impossible to deny.
A Spring crush.
On Life.

It´s been idle for a long while now. I was patient. I was curious. I was quiet.
I was listening.
Waiting for the seed to crack open.
So maybe it is it.
We´ll see.
Either way, Dear Diary, I wanted you to know.
Because when You know, I know.

Love.
/Kasia