Sån e ja – 6 jan. 2019

SÅN E JA:
Glad och trevlig.
Rädd för mörker.
Dryg.
Osäker.
Givmild.
Lättstressad.
Försiktig.
Och så kommer det alltid vara.
Eller?
Det är tryggt. För en SNÄLL människa kommer aldrig på den obehagliga tanken att säga ifrån eller skälla ut någon. En FÖRSIKTIG kommer alltid stanna på den säkra sidan av alla utmaningar.
Beslutet är taget. För alltid. Man ÄR den man ÄR och det är ristat i sten.
Eller?

Nä.
För fan!
Allt är föränderligt.
Årstider. Regeringar. Busstabeller.
Allt flyter.
Som bekant.
Vatten i floder. Blodet i dina egna ådror byter plats hela tiden. Kroppens inre är i ständig rörelse även när du är stilla. Inte minst hjärnan som har en förmåga att skapa nya nervbanor, återuppbygga sig själv efter skador etc.
Du är en human being, inte en human doing, det har man sagt länge. Men i det där stilla varandet finns det även en fälla. Att man ÄR på ett visst sätt. Färdig och klar. Definierad. Oföränderlig.

Men en förändring ligger bara ett beslut bort. Inte för att plötsligt bli någon annan. Men att göra på ett nytt sätt.

Och har du någonsin försökt lära om eller börja med ett nytt beteende, som t.ex. att börja morgonmeditera, så vet du, att även om det börjar med ETT beslut, så kräver det många nya beslut på vägen.
Är det verkligen så viktigt för mig?
Spelar det verkligen så stor roll hur jag börjar min dag?
Är det verkligen värt det att lägga mig tidigare så jag orkar gå upp och sätta mig för min meditation?
Behöver jag verkligen köpa en analog väckarklocka och skippa mobilen i sovrummet?
Om jag inte lägger ut meditationen på insta-story, räknas det ändå? 😉

Det finns altid ett litet fönster mellan impuls och handling. I det fönstret kan vi glimta möjligheten till att omvandla vårt liv, sakta sakta, till det vi vill. Så vi kan bli den vi önskar att vara.
/K

Reorganise your stripes as you like.

drafts

Det finns många namn på det jag har upplevt länge nu…
Writers block. Kris av tro.
Smärtsamt självmedveten och generad.
Jag fattar väl inte bättre än nån annan.
Vem är jag för att sitta här och tycka.
Det finns nog med folk som gillar höra sin egna röst.
Jag är inte säker på någonting längre.
Jag vet INGENTING.

Det finns en drös med utkast av texter som ligger här och blockar. Blockerar mig.
Blockerar tillförsel av den friska luften i mitt skapande, mitt tänkande.
De flesta är skrivna före corona och på sitt sätt känns barnsligt oskyldiga. “Om jag bara visste då det vi vet nu.”
Här kommer de alltså, något omskrivna, med det ursprungliga datumet då de blev skapade i rubriken.

Ett sätt för mig att visa mig sårbar och öppna upp för det nya.
/K

Fot. Theresie De Gosson

Vi har – så att säga – större problem nu.

Låt oss fortsätta på samma tema.
Ett dedikerat försök att göra ingenting kommer garanterat göra människor besvikna.
De du bor med, hjälper på olika sätt eller de du brukar bjuda på middag.

Sitter och tänker igen att covid har gjort precis det. Klippt många band och ställt in många fester.
För en erfaren NON-DOER var detta ingen stor förändring. För de flesta andra var det dags att rensa skåpen eller renovera. Och jag förstår det. Det är smart. Att passa på göra det man annars aldrig hinner. Hålla sig upptagen med det som inte rekommenderats bort.

Med risk för en otrolig förenkling vill jag leka med tanken här:
Man har vetat länge att vi mår bra av att koppla bort omvärlden ibland, stoppa nyhetsflödet, bli stilla.
Pre-corona har man till och med myntat ett begrepp: FOMO – Fear of Missing Out (rädslan att missa något roligt) när du går offline, när du vänder bort blicken – Insta stories visas ju bara under ett dygn och sedan är de borta FOR EVER! Och under corona har det digitala varit vårt enda sätt att hålla kontakten med omvärlden. Med våra närmaste.

Har man då under corona lärt sig att uppskatta de enkla sakerna? Sitt egna sällskap? Eller utvecklat JOMO – Joy of Missing Out – (Glädjen i att utebli)? Jag vet inte men för de flesta har det varit en lång period av ökad inre stress och osäkerhet. Överlevnadsinstinkter har kickat in. Längtan. Känslan av orättvisa och irritation. Desinformation. Ekonomiska problem. Med andra ord ingen optimal miljö att växa och utvecklas i.
Vi har – så att säga – större problem nu.

Men detta är långt från över och det är det som är vår läxa som samhälle, som medmänniskor. En våldsam påminnelse om vad som är viktigt på riktigt. Och när jag försöker föreställa mig framtiden – den dagen då restriktionerna lättar och gränserna öppnas helt. Alltså jag tror inte att det blir en vacker syn. Lite som Black Friday vansinne. Och jag tror att vi behöver seriöst förberedda oss för detta. Ta denna “dötid” för att istället reflektera och bestämma oss i våra hjärtan hur vi vill göra, hur vill vi vara som människor. Hur vill vi konsumera? Uppleva omvärlden. Nyttja resurserna?

Och hur ska vi då få utrymme för detta om inte genom att sluta GÖRA saker för en stund. Stanna upp och lyssna inåt. NU.
Det är därför i n g e t g ö r a n d e är så viktigt för vår överlevnad.
/K

Det finns bara NU.

Konsten att göra ingenting

Det är inte lätt att göra ingenting.
Lika utmanande för oss människor som att sluta tänka, eller blinka, eller producera saliv.
Min hund har inte det mista svårt att göra ingenting. Min hund är supernöjd när hon ligger i mitt knä och susar lugnt medans jag skriver detta.
Men gör hon verkligen ingenting?
Jo. Hon värmer mig, lugnar ner mitt nervsystem och viktigast av allt laddar hon för att kunna skälla ut grannens tik imorgon bitti. Gärna innan kl. 7.
På samma sätt skapar i n g e t g ö r a n d e utrymme för återhämtning hos oss människor.
Det finns alltså en gigantisk skillnad mellan att inte göra något och att göra ingenting.
Att göra ingenting är en aktiv handling. En kärlekshandling. Mot sig själv och sin omgivning.
För mig har det länge handlat om att berättiga min existens genom att göra saker.
Och det har i mina ögon varit okultiverat och tråkigt att inte ha något inplanerat hela tiden.
Det krävde mycket disciplin och självbehärskning för att sakta sakta låta bli att göra saker. I en värld där man uppmanas att sätta mätbara mål för att kunna utvärdera resultat och framgång.

Då var jag tvungen att definiera om vad framgång betyder för mig för att inte känna mig värdelös.
Idag, när corona härjar och människor känner sig rastlösa och instängda har jag skitmycket glädje av att jag kan på riktigt ROA mig med att göra ingenting.
Sitta i soffan med hund i knät, titta ut genom fönstret och vänta på att det ska bli mörk så att jag kan gå och lägga mig.
God natt. <3
/K

Nothing doing.

om acceptans

“Acceptans handlar inte om
att må bättre
utan om
att
få bättre kontakt
med sina
känslor.

Öppenhet och acceptans
är
att ha
en kärleksfull och medkännande
hållning till dig själv,
din historia
och dina invanda mönster,
så att du
med odelad uppmärksamhet
kan vila i dig själv,
ungefär som om du
höll
ett dyrbart och ömtåligt föremål
i dina händer
och betraktade
det
uppmärksamt och koncentrerat….”

*Jag hittade denna text antecknat med min egna handstil på en pappersbit hemma.
Undrar om någon känner igen det?
Tyckte att det blev mer talande när jag delade upp raderna som en dikt.

/K

njutning i kolerans tid

Det är mycket som ar svårt nu.
Vi utmanas på nya sätt som människor och som samhället i stort.

Ändå vill jag prata om vädret.
Eller kanske just därför…

En sådan vacker november vi har. Milt väder och sol.
Det bjuder till att fortsätta yoga ute. Bada.
Dra in den friska luften enda ner till naveln. Njuta.

Jag har nu under några år försökt förlänga badsäsongen en aning.
På grund av dessa milda vintrar har jag kunnat bada året runt.

Bada året runt

Det har blivit en grej som är trendy.
För någon kanske handlar det om att utmana sig själv.
För mig personligen är det en näst intill en religiös upplevelse.
Mötet mellan vattnet och den nakna kroppen har något heligt i sig.

När jag inte kan bada.
Då yogar jag i det friska.

Yoga i det kalla

Det har i princip samma effekt på mig som höst- och vinterbad.
Fokus. Inlevelse. Närvaro.

Den tystnad och lugn som finns i naturen när den energiska sommaren är slut är magisk. Det är mycket speciellt att skippa de prassliga vind- och regnkläderna en stund.
Att känna sig lätt och smidig.

Men det funkar inte för alla.
Jag har en väldigt varm kropp. En hel del underhudsfett och en eld som värmer mig inifrån. Jag njuter av att bli svalkad. Behöver inte ens bastu efteråt. Men jag ser till att jag håller mig varm både innan och efter. Och tränat kroppen genom att duscha kallt året om.

Vad jag vill säga med det är: var nyfiken, prova smått.
Innan du går efter några trender se till att du förbereder dig och din kropp, och att du lyssnar till det just din kropp behöver och njuter av.

För när man tänker efter, vad är det som är viktigare?
I tider då man behöver hitta behållning i det lilla, det nära, det “isolerade”, det egna och ensamma för flera av oss, där finns det en ocean av upplevelser att utforska.
Så njut av det som är tillgängligt. Sätt inte ditt liv på paus.
För det är det som är livet. Pandemi eller ej.

/K <3

why do I step on my yogamat

Jag har haft perioder då den enda yogan som blev av var att landa i mina fötter på det kalla tvättstugegolvet när jag hängde tvätt.
Eller att lägga en hand på hjärtat och ta ett par grundande andetag när allt runtom gungade för fort.
Jag klarade inte av att kliva på eller att stanna kvar på mattan.

Idag har den blivit till min lilla fristad.
180x66cm av min egna space.
Där det inte finns några regler eller måsten.
Där hela kroppen får ta plats. Precis som den är.
Där tiden stannar ibland eller bara flyger förbi.
Den tiden är MIN.
Ibland fem minuter, ibland en timme.
Den tiden är till för mig.

Jag har slutat klaga eller döma.
Jag tar den tid jag behöver eller får.
För det går inte alltid att välja själv.
Jag möter kroppen såsom den är.
Ny varje dag.
Jag skalar av mig förklädnader.
Masker.
Jag slappnar av i smilemusklerna.
Mjuknar i blicken.

Mattan är min spegel. Ett förstoringsglas kanske.
Den visar mig det jag gör med maxad styrka.
Mina mönster.
Mina rädslor.
Numera även min nyfikenhet på mig själv.
Min förmåga till förändring.
Min förmåga att hålla ut.
Vänta in mig själv.
I kroppen.

Tack. Tack. Tack.

Sweet

Kroppen gav mig en present.

En ledig dag.
En dag då jag inte orkade mycket mer än att bara vara.
Plocka några höstlöv under morgonpromenaden med hunden.
Pyssla lite smått med jobbet, hemma i soffan.
Dricka några koppar örtte.
Ta en till hundpromenad. Strax före skymning.

Långsamt.
Riktigt riktigt långsamt.
I kroppens takt. Efter dagsformen.
En fot fram. Sen den andra.
Paus.
En buske att nosa på (hunden).
En doft av fuktig tall att drunkna i (jag).

Att få uppleva världen på detta vis.
Att uppleva tiden.
Som rinner långsamt.
Ljuvlig.
Len.
Söt.
Smälter långsamt på tungan.

Sweet.

om tacksamhet

“Gratitude is the new black”
Den sökningen ger 162 miljoner träffar på nätet. Ja, det snackas mycket om att man ska vara tacksam för vad man har. Att övningar i tacksamhet kan förändra hjärnan, höja serotonin-nivåerna och få oss att känna mer lycka. Utan att vi har förändrat våra yttre omständigheter. Man behöver alltså inte ens lyfta ett finger.

Jag köpte idéen för länge sedan. Har tackat fint för allt det goda sedan dess. En buss som väntat in mig på busshållplatsen. Sista paketet ikaffe på hyllan i mataffären. Att min hund klarat sin första flygresa. Lätt som en plätt. Ja! Det där kan jag! – tänkte jag och blev riktigt nöjd och faktiskt lite lyckligare varje gång jag svalde ett litet tacksamhetspiller.

Men så enkelt kan det väl inte vara!?
Jo! Precis så enkelt är det!
Men… man kan avancera i sin tacksamhet.

I steg två kan man vara tacksam för det mindre uppenbara:
En gigantisk tvätthög betyder att du faktiskt haft råd att köpa kläder. Check!
En punka betyder att du har en bil! Check!
Några extrakilon på vågen betyder att du njutit av god mat! Check!
Det funkar kanske inte varje gång men man kan öva upp att vara tacksam i dessa lägen relativt enkelt.
Gärna med hjälp av en app i mobilen.
Att man blir ständigt påmind av sin partner fungerar i regel mindre bra. (Bråkar du med din fru igen? Du har i alla fall en fru, så var tacksam för det! Eller?)

Level tre – i folkmun kallad även TACKSAMHETSNINJA – kräver att kunna vara tacksam för livshändelser som saknar en uppenbar uppsida.
Dåliga besked som man klarar av att hantera.
En sjukdom som påmint en om livets dyrbarhet.
En förlorad kärlek som lärt en att älska och känna sig älskad.

I mina egna öron låter det som dyrbar livserfarenhet.
Att leva med värdighet.
Eller varför inte – Elegant acceptans av livets fula fejs.

Om du ska ändra en enda sak 2020 – leta efter det ljusa i det mörka.
Du kommer ALLTID hitta det. Jag lovar.

tacksamhetsninja

/K

om ångest, del 2

När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv. 

Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.

Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här)
Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.

ALLTID. Så länge man lever.

Och att man inte är en sämre människa för det.

Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.

För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.

Det går ungefär såhär:

Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.

(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)

Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.

Fortsättning följer.