prata om skam

Nej. Det gör vi helst inte.
Det är det som är grejen med skam.
Den överlever bara om vi håller tyst om den.
Så den vill att vi ska hålla den hemlig. Att vi ska sitta med den ensamma i ett mörkt hörn.

Det är när vi i vår fantasi tvivlar om vi förtjänar kärlek som skammen smyger sig på.
Den får oss att bryta kontakten med andra. Så att ingen motbevisar att jag (faktiskt!) är den fulaste, dummaste personen på jorden.
Det är en fantasi som jag själv skapar och som jag är jätteduktig på att förstärka i mitt eget huvud.

Men skammen överlever inte i dagsljus.
Den överlever inte omringad av kärlek och förståelse.
Den dör omedelbart av en varm kram. En mjuk blick.
Närhet är motgift mot skam. Lika så självmedkänsla.

Att lägga en hand på hjärtat och påminna sig själv att alla känner sig dumma och misslyckade ibland, att våga berätta om skammen, att be om närhet. Wow. Det gör underverk. Testa!

Det gäller att fatta att man är i en loop av skam.
Att det är mina egna tankar som förstärker känslan av isolering.
Och att jag inte behöver tro på dem.

Tänk om vi alla vågade tala om vår längtan efter närhet?
Till en endaste person.
Skammens kyliga grepp skulle lossna.
Det skulle genast bli vår i våra hjärtan.


gränser

Varför har vi svårt att sätta dem?
För vi vill vara andra till lags.
Vi är rädda att bli ensamma.
Det är så vi tror relationer fungerar (och blandar ihop gränssättning och kompromiss).
Vi vet inte hur vi ska göra och hamnar istället i försvarsläge.

Inte konstigt, för utan gränser blir man ofta provocerad, sårad och triggad.
Det är det svåraste jag vet och jag har otaliga gånger låtit människor köra över mig för det var för jobbigt att säga stopp, att säga nej, att vända på klacken och lämna rummet, skydda mig.
Jag var rädd att de inte skulle tycka om mig längre.
Men det gjorde de ju ändå inte.
Jag var rädd att jag skulle förlora något dyrbart.
Och det gjorde jag – jag förlorade mig själv.

Så hur kan självmedkänsla hjälpa dig med gränssättning?
Den hjäper med att förstå ditt “varför”.
Den påminner att du, precis lika mycket som alla andra förtjänar att bli behandlad mer respekt och varsamhet. Att dina behov ska tas på allvar.
Den påminner att det är du själv som ansvarar för att sätta gränserna och att det är också du som behöver agera när andra har svårt att respektera dem.
Det är yin och yang av självmedkänsla. Å ena sida varsamhet, å andra kraft, mod och agentskap, när det är befogat.
Att vara självmedkännande kan ibland innebära försvar och en kraftfull STOP-hand.
Frågor på det?
Med kärlek,
/Kasia

när den inre rösten mjuknar

Jag älskar när den moderna forskningen kommer ikapp och bekräftar det som de gamla traditionerna visste sedan länge.
Som när man t.ex. gång på gång hittar bekräftelse på att självmedkänsla, som har sitt ursprung i den buddhistiska filosofin, stödjer psykiskt välmående och ökar livskvalité.

Det senaste halvåret har jag och Caroline Bergsten, en medstudent på psykologiska institutionen på Stockholms Universitet jobbat med en studie som undersöker självmedkänsla. Resultatet blev vår kandidatuppsats med titeln: “När den inre rösten mjuknar – en tematisk analys av självmedkänsla”.

Även i vår studie har vi fått det bekräftat, att när den inre rösten mjuknar och när vi slutar kritisera oss själva, så mår vi bättre; vi blir lugnare och mer trygga. Vilket i sin tur stärker oss för att vi ska orka och våga stå på vår egen sida igen och igen. Det är som en muskel som stärks av kontinuerlig användning.

Jag har upptäckt detta själv under utmattningsåren, innan jag ens visste att jag praktiserade självmedkänsla. Jag såg det som att jag behövde äntligen ställa mig på min egen sida. Att jag behövde lära mig att uppskatta det jag gör, och det att jag åtminstone försöker. Istället för att kritisera och känna mig otillräcklig. Hela jävla tiden. Jag blev ju inte bättre eller gladare av det. Så det kunde inte varit det rätta sättet att motivera mig till förändring.

Det är först när jag började öva på att ha en mjukare attityd mot mig själv och minska kraven som resultaten började komma. För vi kan inte piska oss till lycka och välmående. Det förstår ju sig själv om man tänker efter.
Min första 8-veckors kurs i självmedkänsla gick jag i början av pandemin, år 2020. Idag är jag själv utbildad lärare i självmedkänsla och i mitt hjärta vet jag att många problem vi brottas med idag skulle kunna minska eller helt försvinna om vi var mer kärleksfulla mot oss själva. Som t.ex. stress orsakad av:
* känslan av otillräcklighet
* perfektionism
* prokrastinering
* den inre kritikern
* relationsproblem
* tom. spänningshuvudverk eller ryggsmärtor.
Mycket av den psykologiska smärtan och otryggheten skulle kunna läkas.

Även om lösningen är enkel, så är den inte alltid lätt att införliva på egen hand. Men den kan modelleras och läras ut.
zebrazone.se kan du läsa om mitt erbjudande som gäller kursen med start i februari.
Dela gärna med vänner och bekanta. Denna kursomgång är kraftigt rabatterad.

Jag erbjuder även möjlighet till ett kortare samtal i fall du är osäker om denna kurs är rätt för dig just nu. Ibland behöver man bolla med någon annan och ställa frågor. Kontakta mig i så fall genom att klicka här.
Jag ser fram emot att möta dig där du är just nu.
Med värme,
/Kasia

om hoppet

Jag har lite problem med hur vi tar oss an hoppet.
Jag tycker nämligen inte att det funkar särskilt bra, det där med att hoppas på att saker ska vända snart, eller att det blir bättre sen.

Det funkar fint som en varm önskan till någon annan som brottas med bekymmer.
Men hoppet utan action i våra egna liv funkar ungefär lika bra som affirmationer som inte är underbyggda med insikt och handling.
Man kan nämligen hoppas på en förändring i all oändlighet.
Men det kommer inta ha någon som helst effekt om inget annat i tillvaron skiftar.

Det är skitsamma hur mycket vi hoppas på att saker ska bli annorlunda efter tolvslaget den 31 december.
“Hoppas att 2024 ska bli bättre än 2023.”
Jo, klart som f*n att man hoppas på det. Som sist. Alltså året innan.
Hur bra blev det då? Inte för mig och min familj i alla fall inte.

Så jag väljer att blicka framåt med en tillförsikt istället. En tillit att vi kommer alla klara av de utmaningar som 2024 kommer kasta framför oss. För varför skulle saker plötsligt vända? Motgångar ingår i livet.

Det finns däremot en liten nyans. En liten sak som vi ALLA har tillgång till, här och nu, som kan förändra ALLT.
Nämligen hur vi tar hand om oss själva i stunder av motgång och lidande.

Så istället för att hoppas att saker förändras snart av sig själva börja DU på egen hand att förändra ditt sätt att möta dig själv. Till exempel genom att prata mjukare med dig själv när det är jobbigt.
Det är det som kan bli den förändring du hoppats på.

***
Det jag pratar om kallas självmedkänsla.
De senaste tjugo åren har man sett mer och mer i forskning hur självmedkänsla positivt påverkar livskvalitet och välmående.

Jag är utbildad lärare i självmedkänsla på Center for Mindful Self-Compassion som grundats av Kristin Neff. Hon har forskat kring självmedkänsla i 20 år. Läs mer.
Jag har nu under höstterminen 2023, tillsammans med en kollega, skrivit en kandidatuppsats i psykologi i ämnet.
Till våren kommer jag äntligen att erbjuda kurser i självmedkänsla där målet är att förstå hur vi kan lära oss att bli vänligare mot oss själva och öva på det tillsammans.
Alla kan vara med och är hjärtligt välkomna <3

vi är varandras livlinor

Det där med att vara en medmänniska. Hur gör man egentligen?

Att vi vandrar bredvid varandra på livets väg. Och även om våra enskilda livsvägar kan se helt olika ut så finns det ett osynligt band mellan oss som säger: We are all in this together.

Vi har kollektivt glömt bort att vi hör ihop med varandra. Gömda bakom skärmar, stressade med våra egna liv har vi lätt att glömma att våra medsystrar och medbröder där ute står inför samma utmaningar som vi.

Men vi kan ha olika mycket av den s.k. resilience, motståndskraften som gör att vi klarar oss bättre i svåra tider. Resilience ökar när man lever i en övertygelse om att man inte är ensam och att det alltid finns någon därute som man kan luta sig mot. Och det vackra i medmänskliga relationer är att vi kan fånga varandra och turas om att vara starka.

Inte för att vi ska kunna lösa andras problem, men för att minska känslan av ensamhet.

Psykisk öhälsa och depression är starkt kopplade till ensamhet, speciellt hos unga (men även män och de allra äldsta) som är överrepresenterade i suicid.

Idag, på suicidpreventiva dagen är det viktigt att påminna att det finns hjälp att få, både för dig som mår dåligt och dig som lever nära den som mår dåligt.

Varje liv är värt att rädda. För den som går i självmordstankar kan intresse och värme från en medmänniska göra gigantisk skillnad. Självmord är ALDRIG ett val. Man väljer inte att ta sitt liv. Det är just när inga val eller möjligheter verkar finnas som människor tar sina liv. När de tror att de är ensammast i världen.
Vi är varandras livlinor. På riktigt.

/Kasia <3

Jourhavande medmänniska finns för samtal nattetid. Man kan även bli volontär.

kroppen vet

Featured

Jag brukar upprepa det ofta under mina yogaklasser.
Påminna, att svaren finns i kroppen.

Du kan testa det nu: Stå på ett ben i en minut och sedan lyssna efter vad kroppen behöver för att slappna av i de musklerna som har jobbat för att hålla din i balans. Du KOMMER att få information tillbaka – en impuls: att skaka ut, eller sparka av spänningen som uppstått i musklerna. DU kommer veta vad DU behöver göra. Bara lyssna.

Kände du något? Fick du någon feedback?
Den kanske var för subtil? Eller var det för mycket brus och oreda i huvudet för att urskilja kroppens signaler?
Så kan det vara. Prova igen när allt är lugnare. Jag lovar att kroppen kommer svara.

Jag har inte läst mig till detta i en bok. Jag har blivit vägledd i den känslan av människor som har upptäckt den i sig själva innan mig. Idag står det i böcker.
För mig tog det tid.
En lång tid av lyssnande och uppgivna suckar. Av myror i brallan, av tvivel.

Till sist hörde även jag kroppens tysta viskningar genom bruset i min adhd-hjärna.
Sedan tog det ytterligare ett halvår att LÅTA kroppen bestämma.

En hel termin av arbete på mattan för att våga göra det kroppen bestämde själv istället för att lyssna på en kompetent person längst fram i rummet.

Att ligga ner när alla stod upp. Att våga ligga kvar i barnet halva lektionen. Att vara den mest kompetenta personen när det gällde MIN KROPP.

Det fick effekt även utanför mattan – mycket senare, när jag fick biverkningar av adhd-medicin. Jag fattade inte direkt, för bruset var högt och längtan efter en lösning likaså.

Och kroppen – den är inte långsint. Den tar emot uppmärksamheten med tacksamhet och gör så gott den kan även när vi tar den för givet.

Ta inte din kropp för givet. Se den som den finaste gåvan du har fått i detta liv.
För så är det. <3

Om du vill yoga in i din kropp tillsammans med mig så startar en kurs i april i Huddinge med ABF. Välkommen. <3


upptagen med att inget göra

Vi måste ta vårt mående på största allvar.

Och jag vet, att så länge man klarar sig skapligt genom dagarna så finns det inga andra tankar i huvudet än att fortsätta. Vad ska man annars göra? Lägga sig liksom utan anledning mitt i den blanka dagen? Man är ju för fan inte sjuk, eller?
Nä.

Eller?!

Det är sjukt att man måste LÄRA SIG att göra mindre. Att sakta ner.
Hur kan det inte vara vårt högsta prio att MÅ VÄL.
Hur kan det vara så att vi prioriterar att leverera?
(Jo, för det får oss också att må bra. I stunden. Vi gillar beröm och att känna oss kompetenta.)

Så jag har varit TVUNGEN att ta ledigt från vardagslivet en stund. Tre dygn allt som allt. Inklusive resa och lite vandring. Bara jag och den stora hunden. När vi kom fram kändes det som at mina ögon höll på att hoppa ut skallen. Systemet var så överstimulerat så jag höll på att gå i bitar. Kändes att huvudet skulle när som helst explodera. Jag skojar inte. Det var bara brasa, ögonkudde och tystnad. Brasa, ögonkudde, yoga, tystnad, kallt bad, lite mat och ännu mer tystnad och meditation. Och sakta sakta började systemet anpassa sig till denna långsamma rytm. Jag började höra min egen andning. Jag kunde följa den och jag kunde till slut röra mig i dess takt. Jag kunde känna lugnet.

Jag har gjort ingenting hela dagen, och jag har fortfarande inte blivit klar.

Detta är nästan exakt tio år (10!!!) efter att jag blivit utmattad, och fem år (5!!!) efter att jag fått diagnosen adhd. Och det är därför som jag inte längre tar mitt mående för givet. Eller jo, till en vis grad. Men jag har lärt mig var gränsen går. Och jag vet hur långt jag kan tänja på den. Och vilka konsekvenser det kommer att få. Både för mig och mina närmaste.
Så att flytta på mig en stund är en god gärning mot hela familjen, när det har kommit så längt att huvudet håller på att säga BOOOOM!
Och nu har jag lappat ihop mig för stunden.
Men jag vet att detta är ett evigt arbete. Att hålla handen på pulsådran och kolla av, känna efter. Reglera. Stimuli utifrån och den egna aktivitetsnivån.
Måendet är en färskvara.
Varför berättar man inte detta för våra barn i skolan? Ännu bättre – varför gör inte vi det själva hemma.
Varför föregår vi inte med gott exempel.
Ha en god helg.

/Kasia

Att plugga med ADHD

Det första ordet efter ett långt uppehåll. Det är jävligt svårt att skriva.
Vad blir det d e n n a g å n g ?

“ADEHÅDE”

Nu står det här. Klart och tydligt.
Jag har inte skrivit så mycket om den diagnos jag har fått år 2017. Som vuxen och kvinna.

Med jämna mellanrum blir jag så uppriktigt ledsen av att ha den diagnosen.

Kalla det inte SUPER POWER nu snälla.
Det är inte min erfarenhet.

Det blir svårast när saker förändras och jag förväntas vara flexibel.
Ett nytt sammanhang. Nya människor. Puff, så är livet upp och ner.
Rutiner i ruiner. I g e n.

Det är inte så att jag inte vet VAD man gör. Jag har bara svårt att göra rätt sak vid rätt tid.

“Ad(h)d is not a problem of knowing what to do. It is a problem of doing what you know.” Gabor Mate

Mitt vardagskaos.

Det går att navigera i kaos.

Det är inte så att jag inte gör saker. Jorå. Som imorse, när jag plötsligt ser mig själv ute i tvågraderskyla, i den tunna morgonrocken, och städar grillen förre söndagsfrukosten…
Istället för att djupandas, yoga, meditera.
Jag pluggar psykologi nu på heltid. Uppfyller en dröm. Agerar kaospilot utan licens. Blir smärtsamt påmind om mina begränsningar. Använder all min kraft för att skrapa ihop tillräckligt med själv-medkänsla to get by. Inte skuldbelägga mig själv. Inte jämföra mig med dem som är yngre, snabbare, effektivare. Inte tappa fokus och göra så gott jag bara kan. Som vi alla gör. <3

/K

det är mycket nu

Du kanske använder dessa ord för att beskriva din stressiga vardag.
Jag är bokstavligen allergisk mot detta uttryck.

Vad jag tror händer när folk säger så, är att de med all välmening lurar sig själva med att tro att det kommer bli mindre sen. Men det där “sen”, då “det är mindre nu”, kommer aldrig.
Och råkar det bli mindre i perioder, så blir man stressad för att försäljningssiffrorna går ner, man får färre uppdrag, eller liknande.

Så “det är mycket nu” är ett val, en livsstil. För gör man inget aktivt för att minska den belastning man lever i så kommer folk/arbetsgivare/vänner/föreningar krama ur dig som en mogen citron. Och det är bara du som vet var din gräns går.
Du kanske har beklagat dig “det är mycket nu” i månader eller tom. år och inte gjort något åt att ha en mer balanserad tillvaro. Du kanske vill säga att det inte går att hoppa av projekt och prioritera bort saker.

Men skapar du inte tid och utrymme för kroppen att vila, så kommer kroppen skapa det utrymmet själv. Oftast i form av sjukdom eller smärta. Du har alltid val i livet. Alltid.

God lördag. Behöver du en paus? Ta en paus för f*n! <3

survival of the kindest

Det starkaste du kan göra är att vara snäll.
Snäll mot andra med också mot dig själv.

Zebrazone

att säga nej till andra kan vara det snällaste du gör i det långa perspektivet,
även om det är jobbigt att göra det här och nu