Det började bra, kl. 14.30 satte jag mig med en skön känsla i kroppen. Jag hade en idé om vad som skulle delas. Jag kände in, reflekterade, sen kollapsade min plan mitt i alltihopa.
Jag vet varför. Jag ska inte göra om det. Jag ska försöka iaf. Eller? Duger det att försöka?
“Do or do not. There is no try.” – minns jag nu. Ok, ok, Yoda, note taken.
Jag vill bara säga det. Jag vill våga vara sårbar och äkta i hur dåligt det går för mig. Du kanske inte kommer må bättre av det. Men jag finner inget annat sätt att fortsätta.
Sov gott.
P.S. Jag frågade AI som finns inbyggd i bloggverktyget om innehållet kunde förbättras. Förslagen var oändliga.
Nej. Det gör vi helst inte. Det är det som är grejen med skam. Den överlever bara om vi håller tyst om den. Så den vill att vi ska hålla den hemlig. Att vi ska sitta med den ensamma i ett mörkt hörn.
Det är när vi i vår fantasi tvivlar om vi förtjänar kärlek som skammen smyger sig på. Den får oss att bryta kontakten med andra. Så att ingen motbevisar att jag (faktiskt!) är den fulaste, dummaste personen på jorden. Det är en fantasi som jag själv skapar och som jag är jätteduktig på att förstärka i mitt eget huvud.
Men skammen överlever inte i dagsljus. Den överlever inte omringad av kärlek och förståelse. Den dör omedelbart av en varm kram. En mjuk blick. Närhet är motgift mot skam. Lika så självmedkänsla.
Att lägga en hand på hjärtat och påminna sig själv att alla känner sig dumma och misslyckade ibland, att våga berätta om skammen, att be om närhet. Wow. Det gör underverk. Testa!
Det gäller att fatta att man är i en loop av skam. Att det är mina egna tankar som förstärker känslan av isolering. Och att jag inte behöver tro på dem.
Tänk om vi alla vågade tala om vår längtan efter närhet? Till en endaste person. Skammens kyliga grepp skulle lossna. Det skulle genast bli vår i våra hjärtan.
Det där med att vara en medmänniska. Hur gör man egentligen?
Att vi vandrar bredvid varandra på livets väg. Och även om våra enskilda livsvägar kan se helt olika ut så finns det ett osynligt band mellan oss som säger: We are all in this together.
Vi har kollektivt glömt bort att vi hör ihop med varandra. Gömda bakom skärmar, stressade med våra egna liv har vi lätt att glömma att våra medsystrar och medbröder där ute står inför samma utmaningar som vi.
Men vi kan ha olika mycket av den s.k. resilience, motståndskraften som gör att vi klarar oss bättre i svåra tider. Resilience ökar när man lever i en övertygelse om att man inte är ensam och att det alltid finns någon därute som man kan luta sig mot. Och det vackra i medmänskliga relationer är att vi kan fånga varandra och turas om att vara starka.
Inte för att vi ska kunna lösa andras problem, men för att minska känslan av ensamhet.
Psykisk öhälsa och depression är starkt kopplade till ensamhet, speciellt hos unga (men även män och de allra äldsta) som är överrepresenterade i suicid.
Idag, på suicidpreventiva dagen är det viktigt att påminna att det finns hjälp att få, både för dig som mår dåligt och dig som lever nära den som mår dåligt.
Varje liv är värt att rädda. För den som går i självmordstankar kan intresse och värme från en medmänniska göra gigantisk skillnad. Självmord är ALDRIG ett val. Man väljer inte att ta sitt liv. Det är just när inga val eller möjligheter verkar finnas som människor tar sina liv. När de tror att de är ensammast i världen. Vi är varandras livlinor. På riktigt.
Det rymmer både största sorger och mycket mycket glädje på samma gång. I hjärtat bor uppslitande längtan sida vid sida med svällande tacksamheten för att man har någon att längta efter. Ett konstant oro för den man håller kär flätas samman med lättnaden att återigen höra varandras röster i telefonen. I det lilla utrymmet i bröstet samsas ovissheten om morgondagen och hoppet om att livet blir som vanligt igen.
Människans förmåga att resa sig, att böja sig innan hon brister fyller mitt hjärta med öm kärlek och stolthet.
Om det är någon man inte behöver källgranska så är det Brené Brown. Hon har doktorerat i socialt arbete och forskat häcken av det mänskliga känslolivet i decennier. Så om hon säger att vi har fått det där med att vara en tänkande varelse helt om bakfoten så tror jag på henne. Cogito ergo sum av Descartes är en av de första latinska orden man lär sig iaf i den polska skolan. “Jag tänker, alltså finns jag.” Nähä – säger hon. Känslor har styrt oss innan vi kunde tänka oss till saker. Eller förklara dem. Och vad kan det betyda för oss? För mig i alla fall betyder det att jag kan nu sluta känna mig som en miffo. För jag känner först och tänker sedan alla j-la dagar i veckan. Och har hört så många gånger att “du känner för mycket“, “tänk lite istället!”.
Sedan många år tillbaka vet jag ju att jag inte behöver tro på allt jag tänker. Jag har nu i decennier övat på att inte fästa mig vid mina känslor heller (equanimiti som på buddhistiska betyder JÄMNMOD). För även känslor passerar och försvinner (tydligen efter så lite som sex (bara sex!!!!) sekunder) om vi inte blåser in så mycket tanker i dem (drama!!!) och drunknar i dem. Vem har inte hört att This too shall pass?
Så för mig är det inget nytt. Men när en trovärdig forskare finns nu på flera streaming-tjänster och på ett tillgängligt, (populärvetenskapligt kallas det väl) sätt förklarar det jag har i över tio år försökt få kläm på. Det ger mig hopp. Jag KÄNNER MIG så j-la glad!
“Atlas of the Heart” heter B.Browns nya bok och hennes fantastiska TED-talks från tolv år tillbaka finns på youtube.
På engelska kallas det för human agency och jag gillar detta uttryck bättre för den innefattar att vi har precis det – agency – capacity of individuals to have the power and resources to fulfill their potential (Wikipedia) – “kapacitet och resurser att uppfylla vår mänskliga potential.”
När jag gick på en av mina första föreläsningarna om modern buddhism för många år sedan och hörde läraren prata om hur vi människor handlar, trodde jag först att hon menade mina köpvanor. Det handlade såklart om våra HANDLINGAR.
To do or not to do? – Alltså att göra, eller att skita i att göra – det är frågan.
Så jag tolkar det lite såhär: Jag har fått kapacitet och VISDOM att välja – jag kan göra eller låter bli att göra de saker som stödjer mig i mitt mänskliga liv. Och när visdomen sviker så har vi människor en fantastisk gåva – resilience – ännu ett svåröversatt ord – en förmåga att återhämta oss och förhoppningsvis även utvecklas av våra motgångar. Vi är elastiska – vi böjer oss innan vi brister.
Känner du i ljumskarna att du ändå håller på att gå i splitt såhär innan påsken. Helt ouppvärmd. Så kanske kan det vara klokt att komma tillbaka till den tanken – att vi har alltid ett val* att sluta göra saker för att inte behöva brista.
*Jag vet. Det känns inte alltid så att du har ett val eller kraft att ta ett mindre populärt beslut. Det är en muskel man kan träna upp. Jag berättar gärna mer om hur.
Jag brukar sova som en stock. Så när jag vaknar på morgonen stressad av min drömmar – som imorse – då vet jag att det är någonting som inte stämmer i mitt vakna liv. Oftast handlar det om att jag försöker göra för mycket, styra livet för hårt. Jag mår verkligen inte bra av det. Jag har fått kvitto på det tidigare. Suck, jag har en hel låda fylld med dessa kvitton i garderoben. Men huvudet har lätt att glömma. Men inte kroppen.
Så jag tackar ödmjukast och försöker vara stilla. Trött efter jobbveckan. Lägger mig med hundarna i soffan och stöter bort varje impuls att göra påsksaker. Det fyller mig med ängslighet, är fysiskt obehagligt. Jag håller emot. Slumrar till några minuter. Yrvaken tar några klunkar kallt te. Skannar igenom ännu en gång i huvudet – är det VERKLIGEN ingenting som jag MÅSTE göra? Nu nu nu.
Nä. Bara att skriva.
Jag känner redan hur pulsen börjat sjunka. Med fingrarna vilandes mjukt på tangenterna.
Det blir som det blir. Och det är som det är. Tack för det.
Man jämförde olika terapiformer för att förstå vilka som ger bäst och snabbast resultat. Och varför. Efter att olika kriterier jämfördes kom man fram till att oavsett terapiform så var den mänskliga kontakten avgörande för patienten. Att man blev lyssnad till. Att man fick ta plats. Att man fick reflektera högt över problemet man hade.
Ok, det sista är min efterkonstruktion. Eller partiskhet, för jag själv har fått avgörande resultat när jag fick höra mig själv speglad i en annan människa. Och på köpet fick jag en helt ny förståelse för mina medmänniskor. För jag fick bevis på att det mesta jag känner och tänker känner de andra också. Det kallas för shared human experience.
Idag när jag sitter med morgonkaffet vid mitt köksbord och hör frustrerat folk tuta i rondellen en bit bort kan jag lägga handen på hjärtat och tänka “jag förstår dig, jag hör hur du lider när du bara vill fram och fastnar i den sega trafiken utanför skolan”.
Och varför berättar jag om det? För jag har öppnat upp för en cirkel. Denna gång enbart för kvinnor. En möjlighet att “låna en syster” som du kanske aldrig haft eller saknar djup kontakt med. Du kan låna ett öra som lyssnar bara på dig. När du delar sådant som inte går att dela någon annanstans.
Förstå mig rätt. Det är inga terapisamtal. Det som händer är att du vägleder dig själv i en trygg miljö. Behöver du en terapeut så är inte cirkeln rätt för dig. Men vill du bli sedd för en stund så är du så hjärtligt välkommen.
Det finns tre modiga deltagare anmälda och vi behöver minst tre till för att cirkeln ska bli av. Så om du tänker “kanske sen, kanske nästa gång…” kom ihåg att det finns bara nu och vi vet ingenting om vad som händer sen. Så leta inte efter ursäkter. Kom och sitt med dina systrar. Du är så oändligt efterlängtad.
Känslan att inte behöva bära någon mask. Att slappna av i smile-muskeln och vissa hur man egentligen mår och prata ärligt om det som är.
Det finns två ställen man kan göra det på – terapi eller en bra samtalscirkel.
Själv har jag suttit en hel del i gruppterapi, både för utmattning och adhd. Det har givit mit liv en ny riktning när jag var som mest vilsen.
För att behålla känslan av balans i livet har jag hittat en grupp kvinnor där jag kan känna mig hållen och förstådd. Det har gått flera år nu och vi ses regelbundet, år efter år och ser efter varandra. Lyssnar.
Nu vill jag skicka denna gåva vidare, till en ny cirkel av kvinnor. Här på hemmaplan i Huddinge. I inbjudan står det bland annat:
“Du förväntas ingenting mer än ärlighet och respekt mot dig själv och andra. För varje cirkel/träff finns det ett tema eller en frågeställning som utgångspunkt för egen reflektion.
I cirkeln förväntas du inte att uppnå några särskilda resultat. Mer än att du förhoppningsvis får större acceptans – från dig själv – att vara den du är på riktigt. Eller den du vill vara när du får bestämma alldeles själv. Ju större mångfald och åldersspann desto rikare och vackrare blir cirkeln.”
Vi kommer ses sex gånger á en timme på onsdagar med början den 15:e september, kl. 18. Se alla detaljer här på ABF’s sida.
Jag hoppas innerligt att den som behöver denna inbjudan kommer att få den och är modig nog att svara på den. Skicka gärna vidare till dina medsystrar som kan behöva detta. Vi kan bara bli åtta stycken så vänta inte med att boka. Har du några praktiska frågor – kontakta ABF. Vill du fråga om cirkeln – kontakta mig här eller maila till kasia@zebrazone.se
