en syster till låns

Man jämförde olika terapiformer för att förstå vilka som ger bäst och snabbast resultat. Och varför.
Efter att olika kriterier jämfördes kom man fram till att oavsett terapiform så var den mänskliga kontakten avgörande för patienten. Att man blev lyssnad till. Att man fick ta plats. Att man fick reflektera högt över problemet man hade.

Ok, det sista är min efterkonstruktion. Eller partiskhet, för jag själv har fått avgörande resultat när jag fick höra mig själv speglad i en annan människa. Och på köpet fick jag en helt ny förståelse för mina medmänniskor. För jag fick bevis på att det mesta jag känner och tänker känner de andra också. Det kallas för shared human experience.

Idag när jag sitter med morgonkaffet vid mitt köksbord och hör frustrerat folk tuta i rondellen en bit bort kan jag lägga handen på hjärtat och tänka “jag förstår dig, jag hör hur du lider när du bara vill fram och fastnar i den sega trafiken utanför skolan”.

Och varför berättar jag om det?
För jag har öppnat upp för en cirkel. Denna gång enbart för kvinnor. En möjlighet att “låna en syster” som du kanske aldrig haft eller saknar djup kontakt med. Du kan låna ett öra som lyssnar bara på dig. När du delar sådant som inte går att dela någon annanstans.

Förstå mig rätt. Det är inga terapisamtal. Det som händer är att du vägleder dig själv i en trygg miljö.
Behöver du en terapeut så är inte cirkeln rätt för dig. Men vill du bli sedd för en stund så är du så hjärtligt välkommen.

Det finns tre modiga deltagare anmälda och vi behöver minst tre till för att cirkeln ska bli av.
Så om du tänker “kanske sen, kanske nästa gång…” kom ihåg att det finns bara nu och vi vet ingenting om vad som händer sen. Så leta inte efter ursäkter. Kom och sitt med dina systrar.
Du är så oändligt efterlängtad.

Det finns bara NU.

Anmälan finner du här.

Vi ses! /K

Vi har – så att säga – större problem nu.

Låt oss fortsätta på samma tema.
Ett dedikerat försök att göra ingenting kommer garanterat göra människor besvikna.
De du bor med, hjälper på olika sätt eller de du brukar bjuda på middag.

Sitter och tänker igen att covid har gjort precis det. Klippt många band och ställt in många fester.
För en erfaren NON-DOER var detta ingen stor förändring. För de flesta andra var det dags att rensa skåpen eller renovera. Och jag förstår det. Det är smart. Att passa på göra det man annars aldrig hinner. Hålla sig upptagen med det som inte rekommenderats bort.

Med risk för en otrolig förenkling vill jag leka med tanken här:
Man har vetat länge att vi mår bra av att koppla bort omvärlden ibland, stoppa nyhetsflödet, bli stilla.
Pre-corona har man till och med myntat ett begrepp: FOMO – Fear of Missing Out (rädslan att missa något roligt) när du går offline, när du vänder bort blicken – Insta stories visas ju bara under ett dygn och sedan är de borta FOR EVER! Och under corona har det digitala varit vårt enda sätt att hålla kontakten med omvärlden. Med våra närmaste.

Har man då under corona lärt sig att uppskatta de enkla sakerna? Sitt egna sällskap? Eller utvecklat JOMO – Joy of Missing Out – (Glädjen i att utebli)? Jag vet inte men för de flesta har det varit en lång period av ökad inre stress och osäkerhet. Överlevnadsinstinkter har kickat in. Längtan. Känslan av orättvisa och irritation. Desinformation. Ekonomiska problem. Med andra ord ingen optimal miljö att växa och utvecklas i.
Vi har – så att säga – större problem nu.

Men detta är långt från över och det är det som är vår läxa som samhälle, som medmänniskor. En våldsam påminnelse om vad som är viktigt på riktigt. Och när jag försöker föreställa mig framtiden – den dagen då restriktionerna lättar och gränserna öppnas helt. Alltså jag tror inte att det blir en vacker syn. Lite som Black Friday vansinne. Och jag tror att vi behöver seriöst förberedda oss för detta. Ta denna “dötid” för att istället reflektera och bestämma oss i våra hjärtan hur vi vill göra, hur vill vi vara som människor. Hur vill vi konsumera? Uppleva omvärlden. Nyttja resurserna?

Och hur ska vi då få utrymme för detta om inte genom att sluta GÖRA saker för en stund. Stanna upp och lyssna inåt. NU.
Det är därför i n g e t g ö r a n d e är så viktigt för vår överlevnad.
/K

Det finns bara NU.

om acceptans

“Acceptans handlar inte om
att må bättre
utan om
att
få bättre kontakt
med sina
känslor.

Öppenhet och acceptans
är
att ha
en kärleksfull och medkännande
hållning till dig själv,
din historia
och dina invanda mönster,
så att du
med odelad uppmärksamhet
kan vila i dig själv,
ungefär som om du
höll
ett dyrbart och ömtåligt föremål
i dina händer
och betraktade
det
uppmärksamt och koncentrerat….”

*Jag hittade denna text antecknat med min egna handstil på en pappersbit hemma.
Undrar om någon känner igen det?
Tyckte att det blev mer talande när jag delade upp raderna som en dikt.

/K

why do I step on my yogamat

Jag har haft perioder då den enda yogan som blev av var att landa i mina fötter på det kalla tvättstugegolvet när jag hängde tvätt.
Eller att lägga en hand på hjärtat och ta ett par grundande andetag när allt runtom gungade för fort.
Jag klarade inte av att kliva på eller att stanna kvar på mattan.

Idag har den blivit till min lilla fristad.
180x66cm av min egna space.
Där det inte finns några regler eller måsten.
Där hela kroppen får ta plats. Precis som den är.
Där tiden stannar ibland eller bara flyger förbi.
Den tiden är MIN.
Ibland fem minuter, ibland en timme.
Den tiden är till för mig.

Jag har slutat klaga eller döma.
Jag tar den tid jag behöver eller får.
För det går inte alltid att välja själv.
Jag möter kroppen såsom den är.
Ny varje dag.
Jag skalar av mig förklädnader.
Masker.
Jag slappnar av i smilemusklerna.
Mjuknar i blicken.

Mattan är min spegel. Ett förstoringsglas kanske.
Den visar mig det jag gör med maxad styrka.
Mina mönster.
Mina rädslor.
Numera även min nyfikenhet på mig själv.
Min förmåga till förändring.
Min förmåga att hålla ut.
Vänta in mig själv.
I kroppen.

Tack. Tack. Tack.

om tacksamhet

“Gratitude is the new black”
Den sökningen ger 162 miljoner träffar på nätet. Ja, det snackas mycket om att man ska vara tacksam för vad man har. Att övningar i tacksamhet kan förändra hjärnan, höja serotonin-nivåerna och få oss att känna mer lycka. Utan att vi har förändrat våra yttre omständigheter. Man behöver alltså inte ens lyfta ett finger.

Jag köpte idéen för länge sedan. Har tackat fint för allt det goda sedan dess. En buss som väntat in mig på busshållplatsen. Sista paketet ikaffe på hyllan i mataffären. Att min hund klarat sin första flygresa. Lätt som en plätt. Ja! Det där kan jag! – tänkte jag och blev riktigt nöjd och faktiskt lite lyckligare varje gång jag svalde ett litet tacksamhetspiller.

Men så enkelt kan det väl inte vara!?
Jo! Precis så enkelt är det!
Men… man kan avancera i sin tacksamhet.

I steg två kan man vara tacksam för det mindre uppenbara:
En gigantisk tvätthög betyder att du faktiskt haft råd att köpa kläder. Check!
En punka betyder att du har en bil! Check!
Några extrakilon på vågen betyder att du njutit av god mat! Check!
Det funkar kanske inte varje gång men man kan öva upp att vara tacksam i dessa lägen relativt enkelt.
Gärna med hjälp av en app i mobilen.
Att man blir ständigt påmind av sin partner fungerar i regel mindre bra. (Bråkar du med din fru igen? Du har i alla fall en fru, så var tacksam för det! Eller?)

Level tre – i folkmun kallad även TACKSAMHETSNINJA – kräver att kunna vara tacksam för livshändelser som saknar en uppenbar uppsida.
Dåliga besked som man klarar av att hantera.
En sjukdom som påmint en om livets dyrbarhet.
En förlorad kärlek som lärt en att älska och känna sig älskad.

I mina egna öron låter det som dyrbar livserfarenhet.
Att leva med värdighet.
Eller varför inte – Elegant acceptans av livets fula fejs.

Om du ska ändra en enda sak 2020 – leta efter det ljusa i det mörka.
Du kommer ALLTID hitta det. Jag lovar.

tacksamhetsninja

/K

om ångest, del 2

När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv. 

Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.

Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här)
Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.

ALLTID. Så länge man lever.

Och att man inte är en sämre människa för det.

Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.

För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.

Det går ungefär såhär:

Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.

(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)

Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.

Fortsättning följer.

om ångest, del 1

Lärde mig ordet ÅNGEST relativt tidigt på svenska. Från Kerstin Thorwall, som var den första svenska vuxen-författaren jag har läst.

Ändå visste jag inte vad det var eller hur det kändes.

Trodde det hade något med menopausen att göra. Fremst. Året var 2003-2004.

Sedan blev året 20015 och tonåringarna började prata om ångest.

Jag visste fortfarande inte vad det var. Jo, jag hörde om ångestspiralen och den där jag-tror-jag-dör-nu känslan.

Tråkigt, tänkte jag, man vill ju helst dö i lugn och ro.

Sen en dag, kanske var det tidig vår 2018. På knäna i hallen. Med blicken mycket nära den grusiga hallmattan, förstod jag plötsligt att jag hade ångest.

Om det var mycket eller lite ångest går det ju inte att säga objektivt.

Det är som att försöka jämföra vem som är hungrigast.

Plus, att det är för fan ingen tävling.

Tankarna gick iaf ungefär såhär:

Mattan är jävligt grusig. Det är så smutsigt överallt. Det är mitt fel. Jag är dålig på att sköta mitt hem.  Jag är så jävla misslyckad i allt. Måste dammsuga nu nu nu!!! Men jag har ingen ooooork!!!

in pieces

Och DÄR någonstans, med blicken fastspänd på en grå-glittrig liten vass jävla sten, fattade jag vad som pågick.

Hur känslan av självförakt skruvades upp ihop med berättelsen jag skapade i mitt huvud.

Hur rädslan växte sig stor, stark och bördig.

Och hur jag snart skulle skörda stora mängder panik om jag följde dessa tankar som jag brukade göra.

När jag kände inte att jag hade någon utväg. Någon lösning att ta till.

För att jag trodde på högsta allvar att mitt mänskliga värde låg bl. a. i att min hallmatta var ren.

Och någon annan sanning FANNS helt enkelt INTE.

DEAD END.

Och det, kära barn, kallas ÅNGEST.

Men eftersom jag under den perioden gick hos en väldigt, väldigt duktig arbetsterapeut som försökte lära mig att planera, så hann jag tänka denna blissfulla tanke: jag kan ju planera bort detta!!!

Alltså bryta ner min rädsla i vardagliga sysslor som skulle lugna ner mig.
Ge mig en känsla av kontroll, kanske?

Den som varit med ett tag kommer klokt märka: “men sen skiter sig planen och då sitter man där ännu mer förstörd och misslyckad och ångestfull.”

Sant! Så himla, himla sant. Men planerar du även för detta, så är du i princip ostoppbar.

Fortsättning följer.

Kruxet ligger i att inte döma 

WHAT IS

Grubblar över en sak:
Att vara nöjd med det som är…
Att acceptera verkligheten…
Andra människor och deras beteende…

Kan det övergå till konformism och/eller apati?

Jag låter dig vara och du låter mig vara.
Vi lever bredvid varandra.
Utan krav och önskemål om MER.

Jag VET att bilden är så mycket mer nyanserad än vad jag beskriver.
Jag VET att såhär blir det när hjärnan tar över.
Ändå kan jag inte sluta undra.
Ändå kan jag inte bestämma en gång för alla, att JA, SÅHÄR är det. Nu kan du vila i det. Detta är sant. På riktigt.

Nu går jag och letar svar i skogen…
God helg!

#unsubscribe

Hur vet du vad du ska välja?
Hur gör du?
Hur klarar du av det?
Att lägga din DYRBARA tid och energi på rätt saker. Av RÄTT anledningar.

Det senaste halvåret har jag surfat på #UNSUBSCRIBE vågen.
Har avslutat en massa mail-prenumerationer, reklamutskick. Sitter kvar med några få guldkorn. Och inte ens dem blir alltid lästa.

Inga aviseringar från facebook på den (inte längre så) nya mobilen. Det finns dagar då jag inte ens öppnar den appen. (Det kanske är helt vanligt för de flesta andra mogna vuxna, men har inte varit självklart för mig alltid.)

Och så har jag sagt NEJ till att gå på Skäringers #nomorefuckstogive när en Vänlig Vän ville köpa en biljett till mig redan typ i januari.

Och så BAM!
Nu i helgen!
Sitter hemma helt sänkt av en förkylning. Igen.
Öppnar facebook.

Ser att jag har missat en kära väns 40-årsdag!!!! Med rosa heliumballonger och bubbel. Vi har inte setts på länge. Jag saknar henne. Och jag saknar mig själv på bilder av hennes överraskningsfest.
Jag har glidit ur konstellationen. Igen.

Ser även att så gott som ALLA starka, fantastiska, kloka kvinnor jag känner ÄR i Globen och smälter av förtjusning över den nofucks-fest som Skäringer bjudit på.
Sjunker ihop.
Låter kanske en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Kanske.

Och så på söndagskvällen råkar jag läsa detta:

I am at place in my life where peace is a priority. I make deliberate life choices to protect my mental, emotional and spiritual state.

En bild från yogastudio ganska nära mig som jag vill så gärna besöka sedan kanske ett par år tillbaka. Men inte lyckats än.
Och på måndagmorgon står detta på instagram:

Jag släppte… (…) Avstod… (…)Det var ingen medveten strategi. (…) Handlade mest om överlevnad. Och rädslan för att tappa bort sig själv. (…) Ett behov att få vara ifred…

Mia Skäringer

Jag sitter och tänker en stund.
Låter definitivt en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Definitivt!

Många tankar. Och sedan ett lugn…

Jag får hoppas att hon älskar mig ändå. Min vän. Som jag saknar så mycket. <3

Jag skulle snorat ner halva Globen om jag varit där. Och det hade varit synd.

Lugn och ro ÄR vad jag behöver nu. Kanske för alltid.
Jag väljer det när jag agerar intuitivt.
Men försummar mig själv när jag låter huvudet styra.
Tack att jag fick syn på det.

I fortsättningen vill jag säga NEJ av kärlek till mig själv och inte brist på ork.

Because. You know. I have #nomorefuckstogive
Punkt.
Jag läger mig ner med hunden nära och lyssnar på hur vi andas i takt.

Luna, the Dog

Vad var det jag sa…

Jag fick det bekräftat!
Igen.
Igår på Stadsbiblioteket i Stockholm lyssnade jag på en forskare/psykolog/författare till boken “Vägen ur utmattningssyndrom”
Bitvis smärtsam återupplevelse av den gamla, hemska tiden.
Till stor del bekräftelse av det jag redan vet,
De frågor som ställdes från publiken hade jag precis samma svar på som författarn själv. Så där hade han tur ;)))
Men det var inte det jag vill understryka mest av allt.
Det är denna fina slajd med författarnas råd om hur man återskapar balansen i livet som gjorde mig så glad:

Zebra-dagar

RANDIGA DAGAR – ZEBRA DAGAR

Mitt hjärtebarn. Mitt svar på allt vad som har med utmattning att göra.
Vila – aktivitet – vila – aktivitet – vila – aktivitet – vila.
Randigt.
Lev randigt.
Det är så bra att det tom FÖREBYGGER utmattning,
Det är därför ZebraZone finns.
Så tack för den. Forskare.
Kan bekräfta detta med 7 års empiri.
Och nu – vila!
/Kasia