en syster till låns

Man jämförde olika terapiformer för att förstå vilka som ger bäst och snabbast resultat. Och varför.
Efter att olika kriterier jämfördes kom man fram till att oavsett terapiform så var den mänskliga kontakten avgörande för patienten. Att man blev lyssnad till. Att man fick ta plats. Att man fick reflektera högt över problemet man hade.

Ok, det sista är min efterkonstruktion. Eller partiskhet, för jag själv har fått avgörande resultat när jag fick höra mig själv speglad i en annan människa. Och på köpet fick jag en helt ny förståelse för mina medmänniskor. För jag fick bevis på att det mesta jag känner och tänker känner de andra också. Det kallas för shared human experience.

Idag när jag sitter med morgonkaffet vid mitt köksbord och hör frustrerat folk tuta i rondellen en bit bort kan jag lägga handen på hjärtat och tänka “jag förstår dig, jag hör hur du lider när du bara vill fram och fastnar i den sega trafiken utanför skolan”.

Och varför berättar jag om det?
För jag har öppnat upp för en cirkel. Denna gång enbart för kvinnor. En möjlighet att “låna en syster” som du kanske aldrig haft eller saknar djup kontakt med. Du kan låna ett öra som lyssnar bara på dig. När du delar sådant som inte går att dela någon annanstans.

Förstå mig rätt. Det är inga terapisamtal. Det som händer är att du vägleder dig själv i en trygg miljö.
Behöver du en terapeut så är inte cirkeln rätt för dig. Men vill du bli sedd för en stund så är du så hjärtligt välkommen.

Det finns tre modiga deltagare anmälda och vi behöver minst tre till för att cirkeln ska bli av.
Så om du tänker “kanske sen, kanske nästa gång…” kom ihåg att det finns bara nu och vi vet ingenting om vad som händer sen. Så leta inte efter ursäkter. Kom och sitt med dina systrar.
Du är så oändligt efterlängtad.

Det finns bara NU.

Anmälan finner du här.

Vi ses! /K

systerskap

Hur många gånger har du hört orden:

Du är unik. Du är verkligen speciell och det finns ingen som du. Och: Vi är alla olika.

Jo. Förvisso.
Men detta är också sant:

Vi är precis likadana. Det finns mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.
Vi är mer lika än olika.

Jag har suttit bredvid så många kvinnor under de senaste tio åren och hört samma samma sak, oavsett hur framgångsrika, mogna, erfarna, vackra , kapabla, roliga de var:

Jag räcker inte till. Jag längtar efter mer. Jag önskar att saker var annorlunda. Jag är en dålig mamma. Jag är inte lycklig i min relation. Jag känner inte mig tillräcklig på jobbet. Jag har en usel relation till mina föräldrar eller syskon.

Förstå mig rätt. Alla vi kan vara mycket kapabla och nöjda med olika delar av våra liv. Lyckliga.
Men när det skiter sig så blir det ofta på ungefär samma ställe. Och gör ont på samma sätt.
Det är liksom… universellt.

Ändå har vi flesta trott att vårt lidande och sökande var på något sätt unikt.
Eget.
Ensamt.

Tills vi möttes OCH följdes åt på vägen. När vi såg oss själva i varandras ögon. När vi hörde att vi alla talar med samma röst.
Är samma.
Lika.

Vi kan bära varandra genom svårigheter. Och framgångar. Vi kan dansa, vagga, gråta, hålla, skratta och lyssna med högsta närvaro och allvar. Skapa och hålla plats för varandra. Utan dömande och goda råd.

Det är det dyrbaraste i en kvinnas liv.
Systerskap.
Villkorslöst hållande.
Ren kärlek.
Så enkelt. Och så mirakulöst.

Det är en mänsklig rättighet. Vacker. Nödvändig för ens överlevnad. Och ändå fortfarande så få förunnad.

Jag har så lätt att beskriva det.
För jag har upplevt det.
Jag har stått, gråtit och skrattat omsluten av den tryggheten som bara systrar kan ge.
Och jag vill skicka den vidare.
För jag vet att vi ALLA behöver den. Och vi alla har den i oss.

Kom och sitt i cirkeln. Anmälan finns här.

<3

happy life 0.1

Till dig som tänker någon variant av följande tanke:

“Om jag bara lyckas med x, y och/eller z* så kommer inget i världen rubba min lycka.
Då har jag åstadkommit det liv jag kan både vara nöjd med OCH stolt över.
Då kommer jag aldrig igen tvivla på mig själv eller uppleva obehag.
Jag kommer även sluta tycka att andras liv verkar så mycket bättre och lättare än mitt.”
* X, Y, Z kan vara vad som helst: karriär, partner, perfekt vikt, perfekt hem, hälsa, covid-vaccin. Vad som helst.

Sluta drömma! Du lurar bara dig själv.
Det finns ju för fan inga garantier i livet…
Den perfekta världen där du kan vara helt lycklig finns inte ens.
Jobbet tar slut, maken blir fet, hunden bajsar i den vita soffan, du får finnar eller blir sjuk på riktigt.

Glimtar av glädje, tillfredställelse och kontroll över livet försvinner. Förr eller senare.
Och då är det bara ut och fixa nästa grej. Jaga nästa mål.
För att jaga lycka. Lite mer lycka
Eller – ännu värre – för att bedöva känslan av meningslöshet som uppstår när du är vid målet och lyckan fanns inte där.


Självklart. För bestående lycka går inte att fånga i förgängliga ting.

Det tog mig allt för många år att fatta.
Först trodde jag att ingen var riktigt lycklig. För när jag själv öppnade för att prata om det som inte var perfekt i mitt liv började folk från alla håll berätta om sina egna motgångar.

Till sist fattade jag att lycka var ett sinnestillstånd. Som kräver medveten närvaro.
Jag kan alltså i varje stund välja att vara lycklig och tacksam över det liv jag har nu. Eller snarare välja att inte bli olycklig när de yttre lyckliga omständigheterna tar slut.

Tänk om lyckan finns i att vara närvarande i stunden och medveten om sitt egna liv. Det liv som finns i detta nu. För inga fler andra, framtida stunder vet vi någonting om…

/K


mellan två tankar

Alltså – det finns legit forskning som kan förklara varför det är bra att meditera.
Googla bara på t.ex. frontalloben, hjärnplasticitet och mindfulness baserad stressreduktion.

Själv kan jag erbjuda en enkel liknelse:
Använder du tandtråd? Kanske varje dag? För att rensa utrymmet mellan tänderna?
Det gör jag! God munhygien är en självklarhet i ett utvecklat samhälle. (Eller när man är rädd för tandläkaren.)

Varför ska man då inte på samma sätt regelbundet rensa huvudet?
Rensa och SKAPA utrymmet mellan alla våra tankar?

Hjärnan knarkar på tankar som en kedjerökare på cigaretter. Tänder nästa cigarett på den förra. En tanke ger upphov till nästa, och nästa, och nästa.
Och flera är viktiga och bra men många – fy fan! Du vet ju själv. Det är gammalt skräp.

80% av det vi tänker idag har vi redan tänkt igår. Det är tryggt. Det är bekant. Så vi dessutom omedvetet letar efter bekräftelse på det vi redan har tänkt och HÅLLER FÖR SANT.

Därför ALLA, inte bara vi som har stressrelaterade hälsoutmaningar eller funktionsvariationer, mår bra av att bryta tankekedjan.
Regelbundet.
Av att skapa utrymme mellan två tankar.
Närma sig nyfiket det som finns där emellan.

Och där finns då kanske…
…ingenting?
Eller rymd
vila
frihet?
Du?!
Utan autopiloten.
Utan andras ideer om vem du ska vara i världen.

Hur ska man närma sig den versionen av sig själv om inte i tystnaden av sitt inre?

Det tar tid att få bruset att tystna.
Utrymmet mellan tankarna att infinna sig och successivt öka.
Make no mistake.
OM det var lätt skulle alla göra det!

/K

work in progress

Man blir aldrig klar.
Färdig.
Med alla punkter på att-göra-listan.

Det finns väl alltid något mer.
Lite till.
Kvar.
Att leva för.
Se fram emot.

En inandning
till.
Oändliga möjligheter.
Bokstavligen!

Även döden.
Möjlig.
Precis som livet.

Ändå står den inte med på att-göra-listan.

Konsten att göra ingenting

Det är inte lätt att göra ingenting.
Lika utmanande för oss människor som att sluta tänka, eller blinka, eller producera saliv.
Min hund har inte det mista svårt att göra ingenting. Min hund är supernöjd när hon ligger i mitt knä och susar lugnt medans jag skriver detta.
Men gör hon verkligen ingenting?
Jo. Hon värmer mig, lugnar ner mitt nervsystem och viktigast av allt laddar hon för att kunna skälla ut grannens tik imorgon bitti. Gärna innan kl. 7.
På samma sätt skapar i n g e t g ö r a n d e utrymme för återhämtning hos oss människor.
Det finns alltså en gigantisk skillnad mellan att inte göra något och att göra ingenting.
Att göra ingenting är en aktiv handling. En kärlekshandling. Mot sig själv och sin omgivning.
För mig har det länge handlat om att berättiga min existens genom att göra saker.
Och det har i mina ögon varit okultiverat och tråkigt att inte ha något inplanerat hela tiden.
Det krävde mycket disciplin och självbehärskning för att sakta sakta låta bli att göra saker. I en värld där man uppmanas att sätta mätbara mål för att kunna utvärdera resultat och framgång.

Då var jag tvungen att definiera om vad framgång betyder för mig för att inte känna mig värdelös.
Idag, när corona härjar och människor känner sig rastlösa och instängda har jag skitmycket glädje av att jag kan på riktigt ROA mig med att göra ingenting.
Sitta i soffan med hund i knät, titta ut genom fönstret och vänta på att det ska bli mörk så att jag kan gå och lägga mig.
God natt. <3
/K

Nothing doing.

periodare

Disciplin ger frihet.
En strukturerad plan erbjuder ramar att luta sig mot.
Tydliga mål är också bra att ha.

Men jag har alltid varit en periodare
och jag har alltid känt mig sämre för det.
Svag på något sätt.

Idag tänker jag annorlunda.
Generösare.
Mjukare.
Jag har behövd olika saker i olika perioder.
Inte minst pga årstider, cykler eller livsvändningar.

Bara för att jag har agerat intuitivt och inte strukturerat och planerat så betyder det inte att det har varit sämre eller svagare beslut.

Att ta hand om en människa – sig själv – tar hela livet att lära sig.
Eller…? Vad känner du? <3

/K

om acceptans

“Acceptans handlar inte om
att må bättre
utan om
att
få bättre kontakt
med sina
känslor.

Öppenhet och acceptans
är
att ha
en kärleksfull och medkännande
hållning till dig själv,
din historia
och dina invanda mönster,
så att du
med odelad uppmärksamhet
kan vila i dig själv,
ungefär som om du
höll
ett dyrbart och ömtåligt föremål
i dina händer
och betraktade
det
uppmärksamt och koncentrerat….”

*Jag hittade denna text antecknat med min egna handstil på en pappersbit hemma.
Undrar om någon känner igen det?
Tyckte att det blev mer talande när jag delade upp raderna som en dikt.

/K

njutning i kolerans tid

Det är mycket som ar svårt nu.
Vi utmanas på nya sätt som människor och som samhället i stort.

Ändå vill jag prata om vädret.
Eller kanske just därför…

En sådan vacker november vi har. Milt väder och sol.
Det bjuder till att fortsätta yoga ute. Bada.
Dra in den friska luften enda ner till naveln. Njuta.

Jag har nu under några år försökt förlänga badsäsongen en aning.
På grund av dessa milda vintrar har jag kunnat bada året runt.

Bada året runt

Det har blivit en grej som är trendy.
För någon kanske handlar det om att utmana sig själv.
För mig personligen är det en näst intill en religiös upplevelse.
Mötet mellan vattnet och den nakna kroppen har något heligt i sig.

När jag inte kan bada.
Då yogar jag i det friska.

Yoga i det kalla

Det har i princip samma effekt på mig som höst- och vinterbad.
Fokus. Inlevelse. Närvaro.

Den tystnad och lugn som finns i naturen när den energiska sommaren är slut är magisk. Det är mycket speciellt att skippa de prassliga vind- och regnkläderna en stund.
Att känna sig lätt och smidig.

Men det funkar inte för alla.
Jag har en väldigt varm kropp. En hel del underhudsfett och en eld som värmer mig inifrån. Jag njuter av att bli svalkad. Behöver inte ens bastu efteråt. Men jag ser till att jag håller mig varm både innan och efter. Och tränat kroppen genom att duscha kallt året om.

Vad jag vill säga med det är: var nyfiken, prova smått.
Innan du går efter några trender se till att du förbereder dig och din kropp, och att du lyssnar till det just din kropp behöver och njuter av.

För när man tänker efter, vad är det som är viktigare?
I tider då man behöver hitta behållning i det lilla, det nära, det “isolerade”, det egna och ensamma för flera av oss, där finns det en ocean av upplevelser att utforska.
Så njut av det som är tillgängligt. Sätt inte ditt liv på paus.
För det är det som är livet. Pandemi eller ej.

/K <3

om tacksamhet

“Gratitude is the new black”
Den sökningen ger 162 miljoner träffar på nätet. Ja, det snackas mycket om att man ska vara tacksam för vad man har. Att övningar i tacksamhet kan förändra hjärnan, höja serotonin-nivåerna och få oss att känna mer lycka. Utan att vi har förändrat våra yttre omständigheter. Man behöver alltså inte ens lyfta ett finger.

Jag köpte idéen för länge sedan. Har tackat fint för allt det goda sedan dess. En buss som väntat in mig på busshållplatsen. Sista paketet ikaffe på hyllan i mataffären. Att min hund klarat sin första flygresa. Lätt som en plätt. Ja! Det där kan jag! – tänkte jag och blev riktigt nöjd och faktiskt lite lyckligare varje gång jag svalde ett litet tacksamhetspiller.

Men så enkelt kan det väl inte vara!?
Jo! Precis så enkelt är det!
Men… man kan avancera i sin tacksamhet.

I steg två kan man vara tacksam för det mindre uppenbara:
En gigantisk tvätthög betyder att du faktiskt haft råd att köpa kläder. Check!
En punka betyder att du har en bil! Check!
Några extrakilon på vågen betyder att du njutit av god mat! Check!
Det funkar kanske inte varje gång men man kan öva upp att vara tacksam i dessa lägen relativt enkelt.
Gärna med hjälp av en app i mobilen.
Att man blir ständigt påmind av sin partner fungerar i regel mindre bra. (Bråkar du med din fru igen? Du har i alla fall en fru, så var tacksam för det! Eller?)

Level tre – i folkmun kallad även TACKSAMHETSNINJA – kräver att kunna vara tacksam för livshändelser som saknar en uppenbar uppsida.
Dåliga besked som man klarar av att hantera.
En sjukdom som påmint en om livets dyrbarhet.
En förlorad kärlek som lärt en att älska och känna sig älskad.

I mina egna öron låter det som dyrbar livserfarenhet.
Att leva med värdighet.
Eller varför inte – Elegant acceptans av livets fula fejs.

Om du ska ändra en enda sak 2020 – leta efter det ljusa i det mörka.
Du kommer ALLTID hitta det. Jag lovar.

tacksamhetsninja

/K