Att plugga med ADHD

Det första ordet efter ett långt uppehåll. Det är jävligt svårt att skriva.
Vad blir det d e n n a g å n g ?

“ADEHÅDE”

Nu står det här. Klart och tydligt.
Jag har inte skrivit så mycket om den diagnos jag har fått år 2017. Som vuxen och kvinna.

Med jämna mellanrum blir jag så uppriktigt ledsen av att ha den diagnosen.

Kalla det inte SUPER POWER nu snälla.
Det är inte min erfarenhet.

Det blir svårast när saker förändras och jag förväntas vara flexibel.
Ett nytt sammanhang. Nya människor. Puff, så är livet upp och ner.
Rutiner i ruiner. I g e n.

Det är inte så att jag inte vet VAD man gör. Jag har bara svårt att göra rätt sak vid rätt tid.

“Ad(h)d is not a problem of knowing what to do. It is a problem of doing what you know.” Gabor Mate

Mitt vardagskaos.

Det går att navigera i kaos.

Det är inte så att jag inte gör saker. Jorå. Som imorse, när jag plötsligt ser mig själv ute i tvågraderskyla, i den tunna morgonrocken, och städar grillen förre söndagsfrukosten…
Istället för att djupandas, yoga, meditera.
Jag pluggar psykologi nu på heltid. Uppfyller en dröm. Agerar kaospilot utan licens. Blir smärtsamt påmind om mina begränsningar. Använder all min kraft för att skrapa ihop tillräckligt med själv-medkänsla to get by. Inte skuldbelägga mig själv. Inte jämföra mig med dem som är yngre, snabbare, effektivare. Inte tappa fokus och göra så gott jag bara kan. Som vi alla gör. <3

/K

super power

Vad är det som krävs för dig att bli klarvaken på morgonen?
Hur många koppar kaffe? Minuter på muggen? Hemska nyheter i mobilen eller låtar på din godmorgon-spellista på spotify behövs för att du ska känna att du är fullfungerande.
Jag känner en som har erkänt i hemlighet att ibland kan det ta fram till lunch att verkligen vakna.

Själv behöver jag bara öppna ögonen.
Min hjärna är som en jack russel terier som har sett en råtta. Det finns inte mycket som kan stoppa den.

Vem har inte hört uttrycket att adhd är som en super power.
I min verklighet är det super powers som krävs för att hålla mitt fokus på ett ställe en längre stund, för att hushålla med min energi och för att hålla käften när någon annan pratar.
Jag kan få en adrenalinkick när jag tänker kl. 06.00 på morgonen att jag ska med bussen kl. 09.06. Måste inte ens vara samma morgon 🙂

Jag vet inte vad jag skulle bli utan medveten närvaro och meditation.
Jag började meditera strax innan hela wellness-vågen kom som ett svar på utmattningsvågen i Sverige. Jag har skrivit några rader om det där första mötet här. Och det finns så mycket mer att dela om det.
Och sedan kom yogan. Som för mig är meditationen förkroppsligad. Så idag kan jag stoppa huvudet genom att vara stilla i kroppen och tvärt om. Idag kan jag använda andningen som min medicin.

Man brukar säga att medveten närvaro = mindfulness är som en fågel.
Den behöver två vingar för att kunna flyga:
Dessa vingar är visdom och medkänsla.

Visdomen kommer ofta med åren, erfarenheten och introspectionen (själviaktagande). Medkänsla, särskilt själv-medkänsla kan man faktiskt lära sig.
Tackar som fan för det.

osminkat varande

Jag minns en lång youtube klipp för drygt elva år sedan. En äldre man i en ostruken, pösig, laxfärgad skjorta instoppad i byxorna.
Han var fängslande. Han berättade om saker som var revolutionerande för mig.
Ändå kunde jag bara tänka på den där ljusrosa, pösiga skjortan.
Så jag fick sem om, och se om. Och så såg jag det några gånger till.

Han hette Jon Kabat-Zinn och han pratade om mindfulness och meditation. På Google.
En professor minsann. Som öppnade en första stress-klinik samma år som jag var född.
Senare skulle jag själv hamna på en stress klinik.
Det visste jag inte då.
Men jag börja ana att det fanns saker inom mig som jag inte skulle klara av själv.

Han kallar meditation för radical act of being som jag tycker översätts bra till osminkat varande.
Och det är det där osminkade som var så svårt att bevittna på egen hand.
Det var som att stoppa huvudet genom en portal och se KAOS.
Jag blev rädd för det. Det var för mycket.

Instinktivt kände jag att jag behövde en lärare.
Nu elva år senare har jag hittat flera som har varit mina vägledare och otroligt stöd under åren.
Min tacksamhet har inga gränser.

Idag läser jag själv för att bli lärare i mindfull self-compassion (självmedkänsla på svenska).
För kaoset finns alltid där.
Både inombords
och utanför.

Idag kan jag observera den utan att värdera.
Jag kan ge mig själv vänligt stöd när jag lider,
och jag vet att jag inte är ensam.

Jag önskar det för alla. <3

Inspelningen på Google gjordes år 2007 och du kan se den här.