systerskap

Hur många gånger har du hört orden:

Du är unik. Du är verkligen speciell och det finns ingen som du. Och: Vi är alla olika.

Jo. Förvisso.
Men detta är också sant:

Vi är precis likadana. Det finns mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.
Vi är mer lika än olika.

Jag har suttit bredvid så många kvinnor under de senaste tio åren och hört samma samma sak, oavsett hur framgångsrika, mogna, erfarna, vackra , kapabla, roliga de var:

Jag räcker inte till. Jag längtar efter mer. Jag önskar att saker var annorlunda. Jag är en dålig mamma. Jag är inte lycklig i min relation. Jag känner inte mig tillräcklig på jobbet. Jag har en usel relation till mina föräldrar eller syskon.

Förstå mig rätt. Alla vi kan vara mycket kapabla och nöjda med olika delar av våra liv. Lyckliga.
Men när det skiter sig så blir det ofta på ungefär samma ställe. Och gör ont på samma sätt.
Det är liksom… universellt.

Ändå har vi flesta trott att vårt lidande och sökande var på något sätt unikt.
Eget.
Ensamt.

Tills vi möttes OCH följdes åt på vägen. När vi såg oss själva i varandras ögon. När vi hörde att vi alla talar med samma röst.
Är samma.
Lika.

Vi kan bära varandra genom svårigheter. Och framgångar. Vi kan dansa, vagga, gråta, hålla, skratta och lyssna med högsta närvaro och allvar. Skapa och hålla plats för varandra. Utan dömande och goda råd.

Det är det dyrbaraste i en kvinnas liv.
Systerskap.
Villkorslöst hållande.
Ren kärlek.
Så enkelt. Och så mirakulöst.

Det är en mänsklig rättighet. Vacker. Nödvändig för ens överlevnad. Och ändå fortfarande så få förunnad.

Jag har så lätt att beskriva det.
För jag har upplevt det.
Jag har stått, gråtit och skrattat omsluten av den tryggheten som bara systrar kan ge.
Och jag vill skicka den vidare.
För jag vet att vi ALLA behöver den. Och vi alla har den i oss.

Kom och sitt i cirkeln. Anmälan finns här.

<3

happy life 0.1

Till dig som tänker någon variant av följande tanke:

“Om jag bara lyckas med x, y och/eller z* så kommer inget i världen rubba min lycka.
Då har jag åstadkommit det liv jag kan både vara nöjd med OCH stolt över.
Då kommer jag aldrig igen tvivla på mig själv eller uppleva obehag.
Jag kommer även sluta tycka att andras liv verkar så mycket bättre och lättare än mitt.”
* X, Y, Z kan vara vad som helst: karriär, partner, perfekt vikt, perfekt hem, hälsa, covid-vaccin. Vad som helst.

Sluta drömma! Du lurar bara dig själv.
Det finns ju för fan inga garantier i livet…
Den perfekta världen där du kan vara helt lycklig finns inte ens.
Jobbet tar slut, maken blir fet, hunden bajsar i den vita soffan, du får finnar eller blir sjuk på riktigt.

Glimtar av glädje, tillfredställelse och kontroll över livet försvinner. Förr eller senare.
Och då är det bara ut och fixa nästa grej. Jaga nästa mål.
För att jaga lycka. Lite mer lycka
Eller – ännu värre – för att bedöva känslan av meningslöshet som uppstår när du är vid målet och lyckan fanns inte där.


Självklart. För bestående lycka går inte att fånga i förgängliga ting.

Det tog mig allt för många år att fatta.
Först trodde jag att ingen var riktigt lycklig. För när jag själv öppnade för att prata om det som inte var perfekt i mitt liv började folk från alla håll berätta om sina egna motgångar.

Till sist fattade jag att lycka var ett sinnestillstånd. Som kräver medveten närvaro.
Jag kan alltså i varje stund välja att vara lycklig och tacksam över det liv jag har nu. Eller snarare välja att inte bli olycklig när de yttre lyckliga omständigheterna tar slut.

Tänk om lyckan finns i att vara närvarande i stunden och medveten om sitt egna liv. Det liv som finns i detta nu. För inga fler andra, framtida stunder vet vi någonting om…

/K


om tacksamhet

“Gratitude is the new black”
Den sökningen ger 162 miljoner träffar på nätet. Ja, det snackas mycket om att man ska vara tacksam för vad man har. Att övningar i tacksamhet kan förändra hjärnan, höja serotonin-nivåerna och få oss att känna mer lycka. Utan att vi har förändrat våra yttre omständigheter. Man behöver alltså inte ens lyfta ett finger.

Jag köpte idéen för länge sedan. Har tackat fint för allt det goda sedan dess. En buss som väntat in mig på busshållplatsen. Sista paketet ikaffe på hyllan i mataffären. Att min hund klarat sin första flygresa. Lätt som en plätt. Ja! Det där kan jag! – tänkte jag och blev riktigt nöjd och faktiskt lite lyckligare varje gång jag svalde ett litet tacksamhetspiller.

Men så enkelt kan det väl inte vara!?
Jo! Precis så enkelt är det!
Men… man kan avancera i sin tacksamhet.

I steg två kan man vara tacksam för det mindre uppenbara:
En gigantisk tvätthög betyder att du faktiskt haft råd att köpa kläder. Check!
En punka betyder att du har en bil! Check!
Några extrakilon på vågen betyder att du njutit av god mat! Check!
Det funkar kanske inte varje gång men man kan öva upp att vara tacksam i dessa lägen relativt enkelt.
Gärna med hjälp av en app i mobilen.
Att man blir ständigt påmind av sin partner fungerar i regel mindre bra. (Bråkar du med din fru igen? Du har i alla fall en fru, så var tacksam för det! Eller?)

Level tre – i folkmun kallad även TACKSAMHETSNINJA – kräver att kunna vara tacksam för livshändelser som saknar en uppenbar uppsida.
Dåliga besked som man klarar av att hantera.
En sjukdom som påmint en om livets dyrbarhet.
En förlorad kärlek som lärt en att älska och känna sig älskad.

I mina egna öron låter det som dyrbar livserfarenhet.
Att leva med värdighet.
Eller varför inte – Elegant acceptans av livets fula fejs.

Om du ska ändra en enda sak 2020 – leta efter det ljusa i det mörka.
Du kommer ALLTID hitta det. Jag lovar.

tacksamhetsninja

/K

#unsubscribe

Hur vet du vad du ska välja?
Hur gör du?
Hur klarar du av det?
Att lägga din DYRBARA tid och energi på rätt saker. Av RÄTT anledningar.

Det senaste halvåret har jag surfat på #UNSUBSCRIBE vågen.
Har avslutat en massa mail-prenumerationer, reklamutskick. Sitter kvar med några få guldkorn. Och inte ens dem blir alltid lästa.

Inga aviseringar från facebook på den (inte längre så) nya mobilen. Det finns dagar då jag inte ens öppnar den appen. (Det kanske är helt vanligt för de flesta andra mogna vuxna, men har inte varit självklart för mig alltid.)

Och så har jag sagt NEJ till att gå på Skäringers #nomorefuckstogive när en Vänlig Vän ville köpa en biljett till mig redan typ i januari.

Och så BAM!
Nu i helgen!
Sitter hemma helt sänkt av en förkylning. Igen.
Öppnar facebook.

Ser att jag har missat en kära väns 40-årsdag!!!! Med rosa heliumballonger och bubbel. Vi har inte setts på länge. Jag saknar henne. Och jag saknar mig själv på bilder av hennes överraskningsfest.
Jag har glidit ur konstellationen. Igen.

Ser även att så gott som ALLA starka, fantastiska, kloka kvinnor jag känner ÄR i Globen och smälter av förtjusning över den nofucks-fest som Skäringer bjudit på.
Sjunker ihop.
Låter kanske en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Kanske.

Och så på söndagskvällen råkar jag läsa detta:

I am at place in my life where peace is a priority. I make deliberate life choices to protect my mental, emotional and spiritual state.

En bild från yogastudio ganska nära mig som jag vill så gärna besöka sedan kanske ett par år tillbaka. Men inte lyckats än.
Och på måndagmorgon står detta på instagram:

Jag släppte… (…) Avstod… (…)Det var ingen medveten strategi. (…) Handlade mest om överlevnad. Och rädslan för att tappa bort sig själv. (…) Ett behov att få vara ifred…

Mia Skäringer

Jag sitter och tänker en stund.
Låter definitivt en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Definitivt!

Många tankar. Och sedan ett lugn…

Jag får hoppas att hon älskar mig ändå. Min vän. Som jag saknar så mycket. <3

Jag skulle snorat ner halva Globen om jag varit där. Och det hade varit synd.

Lugn och ro ÄR vad jag behöver nu. Kanske för alltid.
Jag väljer det när jag agerar intuitivt.
Men försummar mig själv när jag låter huvudet styra.
Tack att jag fick syn på det.

I fortsättningen vill jag säga NEJ av kärlek till mig själv och inte brist på ork.

Because. You know. I have #nomorefuckstogive
Punkt.
Jag läger mig ner med hunden nära och lyssnar på hur vi andas i takt.

Luna, the Dog

“The Book of Emotions Or – how it feels to feel”

Anna Linder.
Aldrig träffat människan.
Men hon har många gånger överraskat mig med sin generositet.
Hon har gjort en bok (jag vet, det kallas att ge ut en bok, men att GÖRA en bok tycker jag känns mer på riktigt).
Boken samlar berättelser skrivna av många kvinnliga författare och livsåskådare.
Den handlar om känslor. Eller – om hur det känns att KÄNNA.
Själv har jag skrivit ett avsnitt om Sårbarhet – Vulnerability.
Idag ramlade boken i min brevlåda. Vackert inslagen och med ett tack-kort.

The Book of Emotions

 

 

 

 

 

 

Men det är jag som ska tacka vill jag säga. För idéen, generositeten och allt jobb bakom denna vackra sak.

Or – how it feels to feel

Om du vill ha ett eget exemplar så går det att surfa in på Amazon och beställa. Boken är skriven på engelska och kan vara en meningsfull julklapp kanske?

Den avklädda granen

Vänta nu! Vem är julen till för egentligen?
Barnen!
Ja! Barnen. De ska få minnen för livet. Så att våra fina jultraditioner inte försvinner. Så att de får känna det vi kände när vi var små!
Skitsnack.
Vad är det för traditioner vi försöker bevara?
Utslitna vuxna som under årets sista, mörkaste dagar försöker ge lite lite till, pressa ut den sista orken. För att det ska vara fint. Festligt. Juligt.
Med glitter! Och mörka ringar runt ögonen…
Jo, julen var speciell. Förr. För den var så mycket bättre än alla andra dagar på året. Men idag, när vi och våra barn överkonsumerar det mesta till vardags???

Men vintern är ju så lång och trist. Och december är så mörk. Man behöver se fram emot någonting speciellt… Va?

Men för gudsskull! Gå och lägg dig människa, om det är trist och mörkt! Tänd ETT ljus och låt det brinna för f*n! Och sitt och glo på det och njut av att göra ingenting. Och då kanske hinner du ta dig en funderare.

Att julen är numera till för storhandlarna och slaktare.

Den avklädda granen

Den är varken till för naturen och de hexiliarder granar som förbrukas och slängs under bara några veckor, eller presentpappret och milliontals mil presentsnöre som krullas (jag vet, du trodde jag stavade fel, vad snuskig du är!) runt klappar som ingen vill ha. Den är inte heller till för alla de grisar som hamnar i bästa fall på tallriken, och i sämsta fall i soporna. Den är inte till för vår mänskliga hälsa eller relationer. För ingen säger ändå som det är, att farbror Bengt tafsar på kusinflickorna under granen, och att tant Berit dricker i smyg i köket mellan julrätterna, för man vill ju inte förstöra stämningen.

Och julen är definitivt inte till för de fattiga och hemlösa. Så istället för att trängas och svettas i köpcentra idag, gå in på: https://www.stadsmissionen.se/gavoshop och spendera dina pengar där. Kanske?
***
I vårt hem har vi vuxna ställt in granen i vardagsrummet förra helgen. Vi satte upp elbelysningen själva och julgranspynten ställdes bredvid.
Sedan dess har ingen! jag säger INGEN annan (dvs. barnen) brytt sig om att pynta.
Mig gör det inget. För jag tycker att granen – såsom sanningen – är vackrast när den är avklädd.

Ha det bra så länge så hörs vi!
/Kasia

Hjärtats alla dagar

Jag skriver till dig idag, när bruset är över, när det är vanligt igen.
När luften har gått ur alla hjärtformade ballonger.
En dag räcker inte för att hylla kärleken.

luften har gått ur…

Jag vill uppmuntra dig att visa kärlek varje dag.
Det går lika bra utan ballonger eller bubbel.
Börja med dig själv.
Visa andra hur man gör.

Ha en fin, helt vanlig dag fylld med kärlek, medmänsklighet och ömhet.
Det vill jag också ha 🙂
/Kasia

Discipline of freedom

Happy days! Jag fick några timmar för mig själv i eftermiddags! Imorgon ses jag igen med familjen. Happy days det med! Det är så roligt att få vara själv när man vet att det är på begränsad tid.
Men det var inte det jag ville säga ikväll.
Jag ville snacka om mål och planer för 2017.
Men innan dess så ska jag berätta hur det gick för mig ikväll:
Jag har jobbat i flera timmar, kommit hem, lagat mumsig middag för en (bildbevis finns här på Instagram) och sedan skulle jag kolla på film. I samma sekund som jag skulle sätta mig i soffan kom jag på att det kanske vore bra att starta en tvätt. Den kan ju snurra samtidigt, inte sant?
Sedan var det kört!!!
Jag startade en maskin,
plockade torra kläder från torkställningen,
snubblade över dammsugaren,
kopplade in den,
innan jag fattade saken dammsög jag hela vårt TRE-våningshus,
tog av lakan i sovrummet,
gick ner till köket,
packade in disken i diskmaskinen,
diskade lite för hand,
torkade alla bänkar,
gjorde en kopp te,
och sen var jag klar för att se på filmen.

What the hell??? Så tänk nu alla som känner mig och umgås med mig till vardags!!! Att jag överhuvudtaget lyckas hålla tråden i våra samtal, ibland, för korta stunder!!! Det är ju en stor jäkla UNDER!!!

Jag vet liksom att det är så det kan lätt bli för mig. Så årets utmaning och förhoppning krätsar kring ordet disciplin. Men inte vilken disciplin som helst, förstås.
A discipline of freedom.
Och hur ska jag ens börja? Det är ganska klart att det inte blir enkelt.

Sedan några år tillbaka försöker jag jobba efter hur jag vill att det ska KÄNNAS varje dag, och inte vad jag ska åstadkomma under åren. Till det använder jag vackra planners with a soul av Danielle Laporte, (för mer info gå in på www.daniellelaporte.com och läs mer om The Desire Map, om du vill).

What I will do to feel the way I want to feel.

Även där har man lite plats för att krafsa ihop ett par, tre saker som man gärna vill arbeta mot under året. Och det kan man revidera varje månad. Skriva om, i fall det behövs. Jag har nu, – när filmen tog slut! – snabbt gått igenom förra årets anteckningar. Det gick fort. Det fanns några rader nerskrivna förra januari. I februari stod det bara ett ord i min planering “överleva”. Sedan var det blankt ganska länge. Men när jag tänker efter så har jag faktiskt lyckats med några saker på den listan. Med andra är jag på god väg. Och det är jag så himla nöjd med!!!

Hur går det för dig då?
Berätta gärna så vi andra också får skratta lite, eller blir lite snällare mot oss själva.

Massa kärlek till dig, alltid!
/Kasia

No deprivation, please!

Det är något magiskt i att få börja på nytt. På en ny kula. Ett oskrivet blad.
Att få börja ett alldeles nytt år. Oförstört, rent, fri från gamla synder.
Det ska ändras kostvanor, det ska motioneras mera, läsas mera och hinnas med ännu mer saker.
2017 bör vara lätt att göra till ett bra år, eller iaf bättre än 2016. För 2016 var ju lite sådär. Inte sant?
Näää, 2016 gav dig och mig det vi behövde för att kunna snickra ihop en bra bas för vårt 2017. Så säg tack och blicka framåt!
Och både du och jag vet att inget blir annorlunda efter 12-slaget imorgon. Det blir samma gamla vi. Och förstå mig rätt: vi är alla skapta till att göra underverk, glänsa och glittra, utföra stordåd varje dag. För oss själva och för hela mänskligheten. Men det har inget med en alldeles ny almanacka att göra.
Pressen blir plötsligt så jäkla stor när alla tomma sidor ska fyllas med hjälteinsatser och being better version of myself-bevis. Sådär DIREKT. Helst redan på nyårsdagen. Och alla vet vi att januari ÄR den tunna månaden. Skitmånaden. Kalla och mörka och ändå ska alla jävlar köpa sallad (helst utan dressing, för jag lagt på mig under julen!) till lunch fösta dagen de är tillbaka på jobbet.
Fortsätt gosa istället, vet jag! Fortsätt vara snäll mot dig. Det är bara i den atmosfären som man kan lyckas utföra stordåd. Som att överleva till den 25 i januari.
Deal?

Ge inte upp dina drömmar och mål. Ha dem! Please! Men låt dem bli sådana som varar längre än till kl 11.35 den andra januari.
Dvs. REA-LIS-TIS-KA och snälla, så du slipper känna dig som en nolla år 2017.

What is hiding down the road?

What is hiding down the road?

Det är det jag önskar dig med hela mitt hjärta <3
/Kasia

Änglavakt

Kära vänner, julafton har passerat, juldagen lider mot sitt slut. Imorgon kommer vi börja sukta efter något italienskt kanske, pad thai eller falafel. Underligt hur snabbt man kan bli trött på julmaten.
Hoppas vi aldrig blir trötta på varandra. Och på ljuset.

Må vi allla ha änglavakt över oss varje dag.
God fortsättning! <3

/Kasia

Änglavakt

Änglavakt