Jag har alltid känt mig som en mes.
Jag gråter mycket.
Jag tror på allt och alla.
Och så är jag också rädd för massa saker.
På senaste kände jag också att min son som är tretton behöver lite mer pappa-tid. Att han är lite less på mig och mitt tjat.
Lägg undan mobilen!
Kom och ät med oss.
Använda ansiktsskrubb! Och allt däremellan.
Men igår när vi skulle lägga oss, så säger han plötsligt.
‘Flera borde vara som du mamma’.
Tack. Det var allt jag behövde. <3
Vad är det som krävs för dig att bli klarvaken på morgonen?
Hur många koppar kaffe? Minuter på muggen? Hemska nyheter i mobilen eller låtar på din godmorgon-spellista på spotify behövs för att du ska känna att du är fullfungerande.
Jag känner en som har erkänt i hemlighet att ibland kan det ta fram till lunch att verkligen vakna.
Själv behöver jag bara öppna ögonen.
Min hjärna är som en jack russel terier som har sett en råtta. Det finns inte mycket som kan stoppa den.
Vem har inte hört uttrycket att adhd är som en super power.
I min verklighet är det super powers som krävs för att hålla mitt fokus på ett ställe en längre stund, för att hushålla med min energi och för att hålla käften när någon annan pratar.
Jag kan få en adrenalinkick när jag tänker kl. 06.00 på morgonen att jag ska med bussen kl. 09.06. Måste inte ens vara samma morgon 🙂
Jag vet inte vad jag skulle bli utan medveten närvaro och meditation.
Jag började meditera strax innan hela wellness-vågen kom som ett svar på utmattningsvågen i Sverige. Jag har skrivit några rader om det där första mötet här. Och det finns så mycket mer att dela om det.
Och sedan kom yogan. Som för mig är meditationen förkroppsligad. Så idag kan jag stoppa huvudet genom att vara stilla i kroppen och tvärt om. Idag kan jag använda andningen som min medicin.
Man brukar säga att medveten närvaro = mindfulness är som en fågel.
Den behöver två vingar för att kunna flyga:
Dessa vingar är visdom och medkänsla.
Visdomen kommer ofta med åren, erfarenheten och introspectionen (själviaktagande). Medkänsla, särskilt själv-medkänsla kan man faktiskt lära sig.
Tackar som fan för det.
Kan man hata och älska samma person?
Jo, för fan!
Fråga den som har varit gift ett tag (inte du min älskling!), eller har en något komplicerad relation med sin mamma.
Livet handlar oftast inte om just hat ELLER kärlek, men om de där både vardagliga och storslagna besluten som kräver en del mod och att man verkligen vågar lämna komfortzonen och ta konsekvenserna.
I de stunderna som jag är den sämsta mamman (om du frågar min son) så kräver det min största kärlek.
När det blir fackeltåg till majbrasan med familjen istället för ett life-game med polarna på datorn. Eller att hjälpa pappa bära ved och sedan i en svag stund av ärlighet råka försäga sig att det var den bästa helgen på länge. Till exempel.
Eller när man av respekt till sin egna sinnesro och integritet måste säga nej till ett långt samarbete trots att det är roligt 80% av tiden men de återstående 20% får man ont i magen. Och sedan i många dagar går man i en blandning av förskräckelse och en ljuvlig förtjusning. I skuldkänslor och hopp. Att det blir bäst så till slut ändå. För alla.
Eller när man till slut vågar ge en nära person efterfrågad feedback. Med en risk att såra blandat med en vilja att hjälpa en att se på sina mönster, förstå sig själv lite bättre.
Att skala en motor istället för att öppna en påse chips ger mig också mycket blandade känslor.
Det är de besluten som definierar oss som människor. Det är i de stunderna som vi skapar det liv som vi vill leva.
Det är aldrig för sent att vända på klacken och göra precis tvärt om mot vad man brukar.
Det är trösterikt att det är få saker som är ristade i sten. Och att själva stenen har många sidor.
Att man kan både vara rädd och modig. Hård och mjuk. Bestämd när man visar kärlek.
Att man ibland skriker när man egentligen behöver en kram.
Det underbara livet som nästan blir bäst när det gör lite ont. Det är där guldet finns.
När en vanlig måndag kommer och väckarklockan ringer.
– Ja tack, jag tar en till.
Hjärtat är oändligt stort
Det rymmer både största sorger och mycket mycket glädje på samma gång.
I hjärtat bor uppslitande längtan sida vid sida med svällande tacksamheten för att man har någon att längta efter.
Ett konstant oro för den man håller kär flätas samman med lättnaden att återigen höra varandras röster i telefonen.
I det lilla utrymmet i bröstet samsas ovissheten om morgondagen och hoppet om att livet blir som vanligt igen.
Människans förmåga att resa sig, att böja sig innan hon brister fyller mitt hjärta med öm kärlek och stolthet.
(Fortsättning av “konsten att inte ge upp“)
Behöver man både motivation och disciplin för att hålla sina pelargoner vid liv?
Jag tycker att de kompletterar varandra.
Motivationen är “the why”.
Ditt äkta svar på varför du tycker att någonting är viktigt.
Om ditt varför kommer från rädsla att göra någon besviken. Om det inte härstammat från en äkta längtan så kanske (kanske!) kan du lura dig med blind disciplin, med knutna nävar och sammanbitna käkar ett tag. Men det brukar spåra ur. Det är då ett litet snedsteg kan leda till att det tar ett år innan du kan komma tillbaka på banan igen.
Och kommer disciplinen som en naturlig effekt av att du tycker att något är värt att kämpa för – då kan du luta dig mot den när orken tryter eller när motivationen tar semester en stund. Då behöver du inte vara rädd att ta en paus för du vet att du kan komma tillbaka till din rutin för att du vill och inte för att du måste.
Den ger en känsla av frihet och en söt smak av f r i v i l l i g h e t istället för tvång.
Att låta detta växa fram organiskt, från en äkta längtan och med respekt för vad vi själva vill och inte vill. Det är en lyx men också en nödvändighet för ett mer harmoniskt liv. Och därför så viktigt att stanna till vid denna fråga.
Vad vill jag av mitt liv?
Är pelargonerna verkligen det jag vill odla? Och i så fall VARFÖR.
Pelargoner från I.
En avslutningsgåva från en av mina yogaelever långt innan pandemin.
Om du känner mig så kanske du vet att jag har svårt att hålla blommor vid liv.
Det faller sig liksom inte helt naturligt för mig att vattna dem.
Det kräver noggrann planering, multipla påminnelser och en hel del skuldkänslor.
Och jag har många gånger stått där och tittat på en naken, torr pinne och ändå sagt vi ska få liv i dig och puff så blommar det igen, sådär ett år senare.
Det är precis så det är med goda vanor. Som t.ex. yogapraktik eller vilket fysiskt utövande som helst.
Man kan glömma bort det ett tag. Lägga fokus på annat. Det tar ingen tid alls att tappa sin rutin. Och puff så har det gått en månad. Eller ett år.
Så det kräver noggrann panering.
Väntar man tillräckligt länge börjar kroppen skicka smärtsamma påminnelser till oss.
Och då gissar jag att en del skuldkänslor kan smyga sig på.
Så jag tänka ibland att en fungerande kropp är som en gåva. Välmåendet i en levande organism behöver näring.
Och man kan motivera sig med skuldkänslor eller med vänlighet.
Det är inte så svårt att fatta vilket man mår bättre av i längden.
Tydligen ger vänligheten mot sig själv bättre resultat än alla piskor i världen. Det är vetenskapligt bevisat.
Fortsättning följer.
Om det är någon man inte behöver källgranska så är det Brené Brown. Hon har doktorerat i socialt arbete och forskat häcken av det mänskliga känslolivet i decennier.
Så om hon säger att vi har fått det där med att vara en tänkande varelse helt om bakfoten så tror jag på henne.
Cogito ergo sum av Descartes är en av de första latinska orden man lär sig iaf i den polska skolan.
“Jag tänker, alltså finns jag.” Nähä – säger hon. Känslor har styrt oss innan vi kunde tänka oss till saker. Eller förklara dem.
Och vad kan det betyda för oss?
För mig i alla fall betyder det att jag kan nu sluta känna mig som en miffo. För jag känner först och tänker sedan alla j-la dagar i veckan. Och har hört så många gånger att “du känner för mycket“, “tänk lite istället!”.
Sedan många år tillbaka vet jag ju att jag inte behöver tro på allt jag tänker.
Jag har nu i decennier övat på att inte fästa mig vid mina känslor heller (equanimiti som på buddhistiska betyder JÄMNMOD). För även känslor passerar och försvinner (tydligen efter så lite som sex (bara sex!!!!) sekunder) om vi inte blåser in så mycket tanker i dem (drama!!!) och drunknar i dem. Vem har inte hört att This too shall pass?
Så för mig är det inget nytt. Men när en trovärdig forskare finns nu på flera streaming-tjänster och på ett tillgängligt, (populärvetenskapligt kallas det väl) sätt förklarar det jag har i över tio år försökt få kläm på. Det ger mig hopp.
Jag KÄNNER MIG så j-la glad!
“Atlas of the Heart” heter B.Browns nya bok och hennes fantastiska TED-talks från tolv år tillbaka finns på youtube.
Hörde en äldre man säga det om livet nyligen.
Att det går i direktsändning.
Och jag kunde inte hjälpa att dras med i den parallellen.
För livet går ju utan genrep eller manus.
ja. Vi sänder ju så att säga … live!
Man kan luras i att tro att det finns tittarsiffror att bry sig om.
Medans sanningen är att INGEN BRYR SIG om dina sneda ögonbryn när du går iväg med sophinken.
För de andra sänder också live!
Alltså jag älskade denna liknelse. Det är som att poletten äntligen trillade ner.
Right?
Men direktsändning får mig även att tänka på en kvalité av närvaro.
För det händer bara här och nu.
Så jag tänker att det enda vi kan göra är att förlika oss med tanken att vi spelar huvudrollen i våra egna liv.
(Tänk, om någon kunde stoppa mig innan det blev riktigt kliché.) 😀
Jag minns en lång youtube klipp för drygt elva år sedan. En äldre man i en ostruken, pösig, laxfärgad skjorta instoppad i byxorna.
Han var fängslande. Han berättade om saker som var revolutionerande för mig.
Ändå kunde jag bara tänka på den där ljusrosa, pösiga skjortan.
Så jag fick sem om, och se om. Och så såg jag det några gånger till.
Han hette Jon Kabat-Zinn och han pratade om mindfulness och meditation. På Google.
En professor minsann. Som öppnade en första stress-klinik samma år som jag var född.
Senare skulle jag själv hamna på en stress klinik.
Det visste jag inte då.
Men jag börja ana att det fanns saker inom mig som jag inte skulle klara av själv.
Han kallar meditation för radical act of being som jag tycker översätts bra till osminkat varande.
Och det är det där osminkade som var så svårt att bevittna på egen hand.
Det var som att stoppa huvudet genom en portal och se KAOS.
Jag blev rädd för det. Det var för mycket.
Instinktivt kände jag att jag behövde en lärare.
Nu elva år senare har jag hittat flera som har varit mina vägledare och otroligt stöd under åren.
Min tacksamhet har inga gränser.
Idag läser jag själv för att bli lärare i mindfull self-compassion (självmedkänsla på svenska).
För kaoset finns alltid där.
Både inombords
och utanför.
Idag kan jag observera den utan att värdera.
Jag kan ge mig själv vänligt stöd när jag lider,
och jag vet att jag inte är ensam.
Jag önskar det för alla. <3
Inspelningen på Google gjordes år 2007 och du kan se den här.
När är du här?
nu – nu – nu
Såklart. Svaret finns i den o-ställda frågan.
För det handlar om nu. Inte igår eller imorgon.
En skata, eller en lejonmamma vet att hon behöver bygga skydd till sina små, innan de är födda. Hon vet att hon behöver ta hem mat till boet, och när hon behöver göra det.
Jag föreställer mig att det är deras inbyggda instinkt som säger när det ska göras, och inte deras tänkande, planerande hjärna.
Hon har inga appar att tänka på, hon samlar inte poäng. Hon bantar inte inför badsäsongen.
Och zebran springer när hon är jagad av lejonmamman. Inte för att hålla sig i form eller bli smal.
Hon får inte magsår.
Det får vi.
Av alla de uppfinningar som får oss tro att vi avancerar som art.
Det de gör är att de får oss att tappa kontakten med nuet.
Så kom ihåg det förflutna.
Planera för framtiden.
Men lev inte där.
Lev nu.
