upptagen med att inget göra

Vi måste ta vårt mående på största allvar.

Och jag vet, att så länge man klarar sig skapligt genom dagarna så finns det inga andra tankar i huvudet än att fortsätta. Vad ska man annars göra? Lägga sig liksom utan anledning mitt i den blanka dagen? Man är ju för fan inte sjuk, eller?
Nä.

Eller?!

Det är sjukt att man måste LÄRA SIG att göra mindre. Att sakta ner.
Hur kan det inte vara vårt högsta prio att MÅ VÄL.
Hur kan det vara så att vi prioriterar att leverera?
(Jo, för det får oss också att må bra. I stunden. Vi gillar beröm och att känna oss kompetenta.)

Så jag har varit TVUNGEN att ta ledigt från vardagslivet en stund. Tre dygn allt som allt. Inklusive resa och lite vandring. Bara jag och den stora hunden. När vi kom fram kändes det som at mina ögon höll på att hoppa ut skallen. Systemet var så överstimulerat så jag höll på att gå i bitar. Kändes att huvudet skulle när som helst explodera. Jag skojar inte. Det var bara brasa, ögonkudde och tystnad. Brasa, ögonkudde, yoga, tystnad, kallt bad, lite mat och ännu mer tystnad och meditation. Och sakta sakta började systemet anpassa sig till denna långsamma rytm. Jag började höra min egen andning. Jag kunde följa den och jag kunde till slut röra mig i dess takt. Jag kunde känna lugnet.

Jag har gjort ingenting hela dagen, och jag har fortfarande inte blivit klar.

Detta är nästan exakt tio år (10!!!) efter att jag blivit utmattad, och fem år (5!!!) efter att jag fått diagnosen adhd. Och det är därför som jag inte längre tar mitt mående för givet. Eller jo, till en vis grad. Men jag har lärt mig var gränsen går. Och jag vet hur långt jag kan tänja på den. Och vilka konsekvenser det kommer att få. Både för mig och mina närmaste.
Så att flytta på mig en stund är en god gärning mot hela familjen, när det har kommit så längt att huvudet håller på att säga BOOOOM!
Och nu har jag lappat ihop mig för stunden.
Men jag vet att detta är ett evigt arbete. Att hålla handen på pulsådran och kolla av, känna efter. Reglera. Stimuli utifrån och den egna aktivitetsnivån.
Måendet är en färskvara.
Varför berättar man inte detta för våra barn i skolan? Ännu bättre – varför gör inte vi det själva hemma.
Varför föregår vi inte med gott exempel.
Ha en god helg.

/Kasia

Att plugga med ADHD

Det första ordet efter ett långt uppehåll. Det är jävligt svårt att skriva.
Vad blir det d e n n a g å n g ?

“ADEHÅDE”

Nu står det här. Klart och tydligt.
Jag har inte skrivit så mycket om den diagnos jag har fått år 2017. Som vuxen och kvinna.

Med jämna mellanrum blir jag så uppriktigt ledsen av att ha den diagnosen.

Kalla det inte SUPER POWER nu snälla.
Det är inte min erfarenhet.

Det blir svårast när saker förändras och jag förväntas vara flexibel.
Ett nytt sammanhang. Nya människor. Puff, så är livet upp och ner.
Rutiner i ruiner. I g e n.

Det är inte så att jag inte vet VAD man gör. Jag har bara svårt att göra rätt sak vid rätt tid.

“Ad(h)d is not a problem of knowing what to do. It is a problem of doing what you know.” Gabor Mate

Mitt vardagskaos.

Det går att navigera i kaos.

Det är inte så att jag inte gör saker. Jorå. Som imorse, när jag plötsligt ser mig själv ute i tvågraderskyla, i den tunna morgonrocken, och städar grillen förre söndagsfrukosten…
Istället för att djupandas, yoga, meditera.
Jag pluggar psykologi nu på heltid. Uppfyller en dröm. Agerar kaospilot utan licens. Blir smärtsamt påmind om mina begränsningar. Använder all min kraft för att skrapa ihop tillräckligt med själv-medkänsla to get by. Inte skuldbelägga mig själv. Inte jämföra mig med dem som är yngre, snabbare, effektivare. Inte tappa fokus och göra så gott jag bara kan. Som vi alla gör. <3

/K

konsten att inte ge upp

Pelargoner från I.

En avslutningsgåva från en av mina yogaelever långt innan pandemin.

Om du känner mig så kanske du vet att jag har svårt att hålla blommor vid liv.
Det faller sig liksom inte helt naturligt för mig att vattna dem.
Det kräver noggrann planering, multipla påminnelser och en hel del skuldkänslor.
Och jag har många gånger stått där och tittat på en naken, torr pinne och ändå sagt vi ska få liv i dig och puff så blommar det igen, sådär ett år senare.

Det är precis så det är med goda vanor. Som t.ex. yogapraktik eller vilket fysiskt utövande som helst.
Man kan glömma bort det ett tag. Lägga fokus på annat. Det tar ingen tid alls att tappa sin rutin. Och puff så har det gått en månad. Eller ett år.

Så det kräver noggrann panering.
Väntar man tillräckligt länge börjar kroppen skicka smärtsamma påminnelser till oss.
Och då gissar jag att en del skuldkänslor kan smyga sig på.

Så jag tänka ibland att en fungerande kropp är som en gåva. Välmåendet i en levande organism behöver näring.
Och man kan motivera sig med skuldkänslor eller med vänlighet.
Det är inte så svårt att fatta vilket man mår bättre av i längden.
Tydligen ger vänligheten mot sig själv bättre resultat än alla piskor i världen. Det är vetenskapligt bevisat.

Fortsättning följer.

yogan är ute

Nu är yogan äntligen ute.

Ute i det friska.

Med leriga hundtassar på mattan.
Med bollar som ska kastas i krigare II och pälsbollar som ska aktas när man tar ett kliv bakåt.
Har räknat igår att nu är det sex månader av detta goda framför oss. Njuter.

Nu på onsdag börjar det en inomhusyoga på abf med mig. En plats kvar om du vill ha den. Länk finns här. <3