systerskap

Hur många gånger har du hört orden:

Du är unik. Du är verkligen speciell och det finns ingen som du. Och: Vi är alla olika.

Jo. Förvisso.
Men detta är också sant:

Vi är precis likadana. Det finns mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.
Vi är mer lika än olika.

Jag har suttit bredvid så många kvinnor under de senaste tio åren och hört samma samma sak, oavsett hur framgångsrika, mogna, erfarna, vackra , kapabla, roliga de var:

Jag räcker inte till. Jag längtar efter mer. Jag önskar att saker var annorlunda. Jag är en dålig mamma. Jag är inte lycklig i min relation. Jag känner inte mig tillräcklig på jobbet. Jag har en usel relation till mina föräldrar eller syskon.

Förstå mig rätt. Alla vi kan vara mycket kapabla och nöjda med olika delar av våra liv. Lyckliga.
Men när det skiter sig så blir det ofta på ungefär samma ställe. Och gör ont på samma sätt.
Det är liksom… universellt.

Ändå har vi flesta trott att vårt lidande och sökande var på något sätt unikt.
Eget.
Ensamt.

Tills vi möttes OCH följdes åt på vägen. När vi såg oss själva i varandras ögon. När vi hörde att vi alla talar med samma röst.
Är samma.
Lika.

Vi kan bära varandra genom svårigheter. Och framgångar. Vi kan dansa, vagga, gråta, hålla, skratta och lyssna med högsta närvaro och allvar. Skapa och hålla plats för varandra. Utan dömande och goda råd.

Det är det dyrbaraste i en kvinnas liv.
Systerskap.
Villkorslöst hållande.
Ren kärlek.
Så enkelt. Och så mirakulöst.

Det är en mänsklig rättighet. Vacker. Nödvändig för ens överlevnad. Och ändå fortfarande så få förunnad.

Jag har så lätt att beskriva det.
För jag har upplevt det.
Jag har stått, gråtit och skrattat omsluten av den tryggheten som bara systrar kan ge.
Och jag vill skicka den vidare.
För jag vet att vi ALLA behöver den. Och vi alla har den i oss.

Kom och sitt i cirkeln. Anmälan finns här.

<3

En plats för oss kvinnor

Känslan att inte behöva bära någon mask.
Att slappna av i smile-muskeln och vissa hur man egentligen mår och prata ärligt om det som är.

Det finns två ställen man kan göra det på – terapi eller en bra samtalscirkel.

Själv har jag suttit en hel del i gruppterapi, både för utmattning och adhd. Det har givit mit liv en ny riktning när jag var som mest vilsen.

För att behålla känslan av balans i livet har jag hittat en grupp kvinnor där jag kan känna mig hållen och förstådd. Det har gått flera år nu och vi ses regelbundet, år efter år och ser efter varandra. Lyssnar.

Nu vill jag skicka denna gåva vidare, till en ny cirkel av kvinnor. Här på hemmaplan i Huddinge.
I inbjudan står det bland annat:

“Du förväntas ingenting mer än ärlighet och respekt mot dig själv och andra.
För varje cirkel/träff finns det ett tema eller en frågeställning som utgångspunkt för egen reflektion.

I cirkeln förväntas du inte att uppnå några särskilda resultat. Mer än att du förhoppningsvis får större acceptans – från dig själv – att vara den du är på riktigt.
Eller den du vill vara när du får bestämma alldeles själv.
Ju större mångfald och åldersspann desto rikare och vackrare blir cirkeln.”

Vi kommer ses sex gånger á en timme på onsdagar med början den 15:e september, kl. 18.
Se alla detaljer här på ABF’s sida.

Jag hoppas innerligt att den som behöver denna inbjudan kommer att få den och är modig nog att svara på den. Skicka gärna vidare till dina medsystrar som kan behöva detta. Vi kan bara bli åtta stycken så vänta inte med att boka.
Har du några praktiska frågor – kontakta ABF.
Vill du fråga om cirkeln – kontakta mig här eller maila till kasia@zebrazone.se

Hoppas vi ses <3

drafts

Det finns många namn på det jag har upplevt länge nu…
Writers block. Kris av tro.
Smärtsamt självmedveten och generad.
Jag fattar väl inte bättre än nån annan.
Vem är jag för att sitta här och tycka.
Det finns nog med folk som gillar höra sin egna röst.
Jag är inte säker på någonting längre.
Jag vet INGENTING.

Det finns en drös med utkast av texter som ligger här och blockar. Blockerar mig.
Blockerar tillförsel av den friska luften i mitt skapande, mitt tänkande.
De flesta är skrivna före corona och på sitt sätt känns barnsligt oskyldiga. “Om jag bara visste då det vi vet nu.”
Här kommer de alltså, något omskrivna, med det ursprungliga datumet då de blev skapade i rubriken.

Ett sätt för mig att visa mig sårbar och öppna upp för det nya.
/K

Fot. Theresie De Gosson

om ångest, del 2

När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv. 

Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.

Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här)
Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.

ALLTID. Så länge man lever.

Och att man inte är en sämre människa för det.

Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.

För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.

Det går ungefär såhär:

Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.

(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)

Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.

Fortsättning följer.

om ångest, del 1

Lärde mig ordet ÅNGEST relativt tidigt på svenska. Från Kerstin Thorwall, som var den första svenska vuxen-författaren jag har läst.

Ändå visste jag inte vad det var eller hur det kändes.

Trodde det hade något med menopausen att göra. Fremst. Året var 2003-2004.

Sedan blev året 20015 och tonåringarna började prata om ångest.

Jag visste fortfarande inte vad det var. Jo, jag hörde om ångestspiralen och den där jag-tror-jag-dör-nu känslan.

Tråkigt, tänkte jag, man vill ju helst dö i lugn och ro.

Sen en dag, kanske var det tidig vår 2018. På knäna i hallen. Med blicken mycket nära den grusiga hallmattan, förstod jag plötsligt att jag hade ångest.

Om det var mycket eller lite ångest går det ju inte att säga objektivt.

Det är som att försöka jämföra vem som är hungrigast.

Plus, att det är för fan ingen tävling.

Tankarna gick iaf ungefär såhär:

Mattan är jävligt grusig. Det är så smutsigt överallt. Det är mitt fel. Jag är dålig på att sköta mitt hem.  Jag är så jävla misslyckad i allt. Måste dammsuga nu nu nu!!! Men jag har ingen ooooork!!!

in pieces

Och DÄR någonstans, med blicken fastspänd på en grå-glittrig liten vass jävla sten, fattade jag vad som pågick.

Hur känslan av självförakt skruvades upp ihop med berättelsen jag skapade i mitt huvud.

Hur rädslan växte sig stor, stark och bördig.

Och hur jag snart skulle skörda stora mängder panik om jag följde dessa tankar som jag brukade göra.

När jag kände inte att jag hade någon utväg. Någon lösning att ta till.

För att jag trodde på högsta allvar att mitt mänskliga värde låg bl. a. i att min hallmatta var ren.

Och någon annan sanning FANNS helt enkelt INTE.

DEAD END.

Och det, kära barn, kallas ÅNGEST.

Men eftersom jag under den perioden gick hos en väldigt, väldigt duktig arbetsterapeut som försökte lära mig att planera, så hann jag tänka denna blissfulla tanke: jag kan ju planera bort detta!!!

Alltså bryta ner min rädsla i vardagliga sysslor som skulle lugna ner mig.
Ge mig en känsla av kontroll, kanske?

Den som varit med ett tag kommer klokt märka: “men sen skiter sig planen och då sitter man där ännu mer förstörd och misslyckad och ångestfull.”

Sant! Så himla, himla sant. Men planerar du även för detta, så är du i princip ostoppbar.

Fortsättning följer.

Kruxet ligger i att inte döma 

“The Book of Emotions Or – how it feels to feel”

Anna Linder.
Aldrig träffat människan.
Men hon har många gånger överraskat mig med sin generositet.
Hon har gjort en bok (jag vet, det kallas att ge ut en bok, men att GÖRA en bok tycker jag känns mer på riktigt).
Boken samlar berättelser skrivna av många kvinnliga författare och livsåskådare.
Den handlar om känslor. Eller – om hur det känns att KÄNNA.
Själv har jag skrivit ett avsnitt om Sårbarhet – Vulnerability.
Idag ramlade boken i min brevlåda. Vackert inslagen och med ett tack-kort.

The Book of Emotions

 

 

 

 

 

 

Men det är jag som ska tacka vill jag säga. För idéen, generositeten och allt jobb bakom denna vackra sak.

Or – how it feels to feel

Om du vill ha ett eget exemplar så går det att surfa in på Amazon och beställa. Boken är skriven på engelska och kan vara en meningsfull julklapp kanske?