njutning i kolerans tid

Det är mycket som ar svårt nu.
Vi utmanas på nya sätt som människor och som samhället i stort.

Ändå vill jag prata om vädret.
Eller kanske just därför…

En sådan vacker november vi har. Milt väder och sol.
Det bjuder till att fortsätta yoga ute. Bada.
Dra in den friska luften enda ner till naveln. Njuta.

Jag har nu under några år försökt förlänga badsäsongen en aning.
På grund av dessa milda vintrar har jag kunnat bada året runt.

Bada året runt

Det har blivit en grej som är trendy.
För någon kanske handlar det om att utmana sig själv.
För mig personligen är det en näst intill en religiös upplevelse.
Mötet mellan vattnet och den nakna kroppen har något heligt i sig.

När jag inte kan bada.
Då yogar jag i det friska.

Yoga i det kalla

Det har i princip samma effekt på mig som höst- och vinterbad.
Fokus. Inlevelse. Närvaro.

Den tystnad och lugn som finns i naturen när den energiska sommaren är slut är magisk. Det är mycket speciellt att skippa de prassliga vind- och regnkläderna en stund.
Att känna sig lätt och smidig.

Men det funkar inte för alla.
Jag har en väldigt varm kropp. En hel del underhudsfett och en eld som värmer mig inifrån. Jag njuter av att bli svalkad. Behöver inte ens bastu efteråt. Men jag ser till att jag håller mig varm både innan och efter. Och tränat kroppen genom att duscha kallt året om.

Vad jag vill säga med det är: var nyfiken, prova smått.
Innan du går efter några trender se till att du förbereder dig och din kropp, och att du lyssnar till det just din kropp behöver och njuter av.

För när man tänker efter, vad är det som är viktigare?
I tider då man behöver hitta behållning i det lilla, det nära, det “isolerade”, det egna och ensamma för flera av oss, där finns det en ocean av upplevelser att utforska.
Så njut av det som är tillgängligt. Sätt inte ditt liv på paus.
För det är det som är livet. Pandemi eller ej.

/K <3

why do I step on my yogamat

Jag har haft perioder då den enda yogan som blev av var att landa i mina fötter på det kalla tvättstugegolvet när jag hängde tvätt.
Eller att lägga en hand på hjärtat och ta ett par grundande andetag när allt runtom gungade för fort.
Jag klarade inte av att kliva på eller att stanna kvar på mattan.

Idag har den blivit till min lilla fristad.
180x66cm av min egna space.
Där det inte finns några regler eller måsten.
Där hela kroppen får ta plats. Precis som den är.
Där tiden stannar ibland eller bara flyger förbi.
Den tiden är MIN.
Ibland fem minuter, ibland en timme.
Den tiden är till för mig.

Jag har slutat klaga eller döma.
Jag tar den tid jag behöver eller får.
För det går inte alltid att välja själv.
Jag möter kroppen såsom den är.
Ny varje dag.
Jag skalar av mig förklädnader.
Masker.
Jag slappnar av i smilemusklerna.
Mjuknar i blicken.

Mattan är min spegel. Ett förstoringsglas kanske.
Den visar mig det jag gör med maxad styrka.
Mina mönster.
Mina rädslor.
Numera även min nyfikenhet på mig själv.
Min förmåga till förändring.
Min förmåga att hålla ut.
Vänta in mig själv.
I kroppen.

Tack. Tack. Tack.