(Fortsättning av “konsten att inte ge upp“)
Behöver man både motivation och disciplin för att hålla sina pelargoner vid liv?
Jag tycker att de kompletterar varandra.
Motivationen är “the why”.
Ditt äkta svar på varför du tycker att någonting är viktigt.
Om ditt varför kommer från rädsla att göra någon besviken. Om det inte härstammat från en äkta längtan så kanske (kanske!) kan du lura dig med blind disciplin, med knutna nävar och sammanbitna käkar ett tag. Men det brukar spåra ur. Det är då ett litet snedsteg kan leda till att det tar ett år innan du kan komma tillbaka på banan igen.
Och kommer disciplinen som en naturlig effekt av att du tycker att något är värt att kämpa för – då kan du luta dig mot den när orken tryter eller när motivationen tar semester en stund. Då behöver du inte vara rädd att ta en paus för du vet att du kan komma tillbaka till din rutin för att du vill och inte för att du måste.
Den ger en känsla av frihet och en söt smak av f r i v i l l i g h e t istället för tvång.
Att låta detta växa fram organiskt, från en äkta längtan och med respekt för vad vi själva vill och inte vill. Det är en lyx men också en nödvändighet för ett mer harmoniskt liv. Och därför så viktigt att stanna till vid denna fråga.
Vad vill jag av mitt liv?
Är pelargonerna verkligen det jag vill odla? Och i så fall VARFÖR.
