Det första ordet efter ett långt uppehåll. Det är jävligt svårt att skriva.
Vad blir det d e n n a g å n g ?
“ADEHÅDE”
Nu står det här. Klart och tydligt.
Jag har inte skrivit så mycket om den diagnos jag har fått år 2017. Som vuxen och kvinna.
Med jämna mellanrum blir jag så uppriktigt ledsen av att ha den diagnosen.
Kalla det inte SUPER POWER nu snälla.
Det är inte min erfarenhet.
Det blir svårast när saker förändras och jag förväntas vara flexibel.
Ett nytt sammanhang. Nya människor. Puff, så är livet upp och ner.
Rutiner i ruiner. I g e n.
Det är inte så att jag inte vet VAD man gör. Jag har bara svårt att göra rätt sak vid rätt tid.
“Ad(h)d is not a problem of knowing what to do. It is a problem of doing what you know.” Gabor Mate
Mitt vardagskaos.
Det går att navigera i kaos.
Det är inte så att jag inte gör saker. Jorå. Som imorse, när jag plötsligt ser mig själv ute i tvågraderskyla, i den tunna morgonrocken, och städar grillen förre söndagsfrukosten…
Istället för att djupandas, yoga, meditera.
Jag pluggar psykologi nu på heltid. Uppfyller en dröm. Agerar kaospilot utan licens. Blir smärtsamt påmind om mina begränsningar. Använder all min kraft för att skrapa ihop tillräckligt med själv-medkänsla to get by. Inte skuldbelägga mig själv. Inte jämföra mig med dem som är yngre, snabbare, effektivare. Inte tappa fokus och göra så gott jag bara kan. Som vi alla gör. <3
/K