Att plugga med ADHD

Det första ordet efter ett långt uppehåll. Det är jävligt svårt att skriva.
Vad blir det d e n n a g å n g ?

“ADEHÅDE”

Nu står det här. Klart och tydligt.
Jag har inte skrivit så mycket om den diagnos jag har fått år 2017. Som vuxen och kvinna.

Med jämna mellanrum blir jag så uppriktigt ledsen av att ha den diagnosen.

Kalla det inte SUPER POWER nu snälla.
Det är inte min erfarenhet.

Det blir svårast när saker förändras och jag förväntas vara flexibel.
Ett nytt sammanhang. Nya människor. Puff, så är livet upp och ner.
Rutiner i ruiner. I g e n.

Det är inte så att jag inte vet VAD man gör. Jag har bara svårt att göra rätt sak vid rätt tid.

“Ad(h)d is not a problem of knowing what to do. It is a problem of doing what you know.” Gabor Mate

Mitt vardagskaos.

Det går att navigera i kaos.

Det är inte så att jag inte gör saker. Jorå. Som imorse, när jag plötsligt ser mig själv ute i tvågraderskyla, i den tunna morgonrocken, och städar grillen förre söndagsfrukosten…
Istället för att djupandas, yoga, meditera.
Jag pluggar psykologi nu på heltid. Uppfyller en dröm. Agerar kaospilot utan licens. Blir smärtsamt påmind om mina begränsningar. Använder all min kraft för att skrapa ihop tillräckligt med själv-medkänsla to get by. Inte skuldbelägga mig själv. Inte jämföra mig med dem som är yngre, snabbare, effektivare. Inte tappa fokus och göra så gott jag bara kan. Som vi alla gör. <3

/K

de vissna kvistarna

Jag fick beröm igår.
För att jag kunde låta de vissna blommorna stå.
Stå kvar i vasen på vardagsrumsbordet.

Jag har nu två yogauppdrag parallelt med mitt vanliga jobb.
Min livskamrat är på resa och jag håller på att avsluta en utbildning.

Så jag måste låta de vissna blommorna stå.
Stå och vänt på sin tur.
För en sak har jag lärt mig.

Att aldrig låta ett dött föremål gå föra mig och min personliga ork.

Never f*cking ever låter jag tvätten eller disken gå före.
Före mig.
Före vilan.

Det får vänta
Det är inte så att någon skyndar för att hinna före mig.

Och under tiden får jag titta bort.
Titta på det (och dem) som lever istället.
Fokusera på det som får mig att känna mig levande.
Påminna mig själv om vad som är viktigast just nu.
Och det är inte de döda blommorna i vasen.

Jag gör så gott jag kan.
Och jag tar livet i min takt.

God fredag <3

det är mycket nu

Du kanske använder dessa ord för att beskriva din stressiga vardag.
Jag är bokstavligen allergisk mot detta uttryck.

Vad jag tror händer när folk säger så, är att de med all välmening lurar sig själva med att tro att det kommer bli mindre sen. Men det där “sen”, då “det är mindre nu”, kommer aldrig.
Och råkar det bli mindre i perioder, så blir man stressad för att försäljningssiffrorna går ner, man får färre uppdrag, eller liknande.

Så “det är mycket nu” är ett val, en livsstil. För gör man inget aktivt för att minska den belastning man lever i så kommer folk/arbetsgivare/vänner/föreningar krama ur dig som en mogen citron. Och det är bara du som vet var din gräns går.
Du kanske har beklagat dig “det är mycket nu” i månader eller tom. år och inte gjort något åt att ha en mer balanserad tillvaro. Du kanske vill säga att det inte går att hoppa av projekt och prioritera bort saker.

Men skapar du inte tid och utrymme för kroppen att vila, så kommer kroppen skapa det utrymmet själv. Oftast i form av sjukdom eller smärta. Du har alltid val i livet. Alltid.

God lördag. Behöver du en paus? Ta en paus för f*n! <3

survival of the kindest

Det starkaste du kan göra är att vara snäll.
Snäll mot andra med också mot dig själv.

Zebrazone

att säga nej till andra kan vara det snällaste du gör i det långa perspektivet,
även om det är jobbigt att göra det här och nu

mes

Jag har alltid känt mig som en mes.
Jag gråter mycket.
Jag tror på allt och alla.
Och så är jag också rädd för massa saker.

På senaste kände jag också att min son som är tretton behöver lite mer pappa-tid. Att han är lite less på mig och mitt tjat.
Lägg undan mobilen!
Kom och ät med oss.
Använda ansiktsskrubb! Och allt däremellan.

Men igår när vi skulle lägga oss, så säger han plötsligt.
‘Flera borde vara som du mamma’.
Tack. Det var allt jag behövde. <3

super power

Vad är det som krävs för dig att bli klarvaken på morgonen?
Hur många koppar kaffe? Minuter på muggen? Hemska nyheter i mobilen eller låtar på din godmorgon-spellista på spotify behövs för att du ska känna att du är fullfungerande.
Jag känner en som har erkänt i hemlighet att ibland kan det ta fram till lunch att verkligen vakna.

Själv behöver jag bara öppna ögonen.
Min hjärna är som en jack russel terier som har sett en råtta. Det finns inte mycket som kan stoppa den.

Vem har inte hört uttrycket att adhd är som en super power.
I min verklighet är det super powers som krävs för att hålla mitt fokus på ett ställe en längre stund, för att hushålla med min energi och för att hålla käften när någon annan pratar.
Jag kan få en adrenalinkick när jag tänker kl. 06.00 på morgonen att jag ska med bussen kl. 09.06. Måste inte ens vara samma morgon 🙂

Jag vet inte vad jag skulle bli utan medveten närvaro och meditation.
Jag började meditera strax innan hela wellness-vågen kom som ett svar på utmattningsvågen i Sverige. Jag har skrivit några rader om det där första mötet här. Och det finns så mycket mer att dela om det.
Och sedan kom yogan. Som för mig är meditationen förkroppsligad. Så idag kan jag stoppa huvudet genom att vara stilla i kroppen och tvärt om. Idag kan jag använda andningen som min medicin.

Man brukar säga att medveten närvaro = mindfulness är som en fågel.
Den behöver två vingar för att kunna flyga:
Dessa vingar är visdom och medkänsla.

Visdomen kommer ofta med åren, erfarenheten och introspectionen (själviaktagande). Medkänsla, särskilt själv-medkänsla kan man faktiskt lära sig.
Tackar som fan för det.

allt får plats

Kan man hata och älska samma person?
Jo, för fan!
Fråga den som har varit gift ett tag (inte du min älskling!), eller har en något komplicerad relation med sin mamma.
Livet handlar oftast inte om just hat ELLER kärlek, men om de där både vardagliga och storslagna besluten som kräver en del mod och att man verkligen vågar lämna komfortzonen och ta konsekvenserna.

I de stunderna som jag är den sämsta mamman (om du frågar min son) så kräver det min största kärlek.
När det blir fackeltåg till majbrasan med familjen istället för ett life-game med polarna på datorn. Eller att hjälpa pappa bära ved och sedan i en svag stund av ärlighet råka försäga sig att det var den bästa helgen på länge. Till exempel.

Eller när man av respekt till sin egna sinnesro och integritet måste säga nej till ett långt samarbete trots att det är roligt 80% av tiden men de återstående 20% får man ont i magen. Och sedan i många dagar går man i en blandning av förskräckelse och en ljuvlig förtjusning. I skuldkänslor och hopp. Att det blir bäst så till slut ändå. För alla.

Eller när man till slut vågar ge en nära person efterfrågad feedback. Med en risk att såra blandat med en vilja att hjälpa en att se på sina mönster, förstå sig själv lite bättre.

Att skala en motor istället för att öppna en påse chips ger mig också mycket blandade känslor.

Det är de besluten som definierar oss som människor. Det är i de stunderna som vi skapar det liv som vi vill leva.
Det är aldrig för sent att vända på klacken och göra precis tvärt om mot vad man brukar.

Det är trösterikt att det är få saker som är ristade i sten. Och att själva stenen har många sidor.
Att man kan både vara rädd och modig. Hård och mjuk. Bestämd när man visar kärlek.
Att man ibland skriker när man egentligen behöver en kram.

Det underbara livet som nästan blir bäst när det gör lite ont. Det är där guldet finns.
När en vanlig måndag kommer och väckarklockan ringer.
– Ja tack, jag tar en till.

allt får plats i hjärtat

Hjärtat är oändligt stort

Det rymmer både största sorger och mycket mycket glädje på samma gång.
I hjärtat bor uppslitande längtan sida vid sida med svällande tacksamheten för att man har någon att längta efter.
Ett konstant oro för den man håller kär flätas samman med lättnaden att återigen höra varandras röster i telefonen.
I det lilla utrymmet i bröstet samsas ovissheten om morgondagen och hoppet om att livet blir som vanligt igen.

Människans förmåga att resa sig, att böja sig innan hon brister fyller mitt hjärta med öm kärlek och stolthet.

the why

(Fortsättning av “konsten att inte ge upp“)

Behöver man både motivation och disciplin för att hålla sina pelargoner vid liv?
Jag tycker att de kompletterar varandra.

Motivationen är “the why”.
Ditt äkta svar på varför du tycker att någonting är viktigt.
Om ditt varför kommer från rädsla att göra någon besviken. Om det inte härstammat från en äkta längtan så kanske (kanske!) kan du lura dig med blind disciplin, med knutna nävar och sammanbitna käkar ett tag. Men det brukar spåra ur. Det är då ett litet snedsteg kan leda till att det tar ett år innan du kan komma tillbaka på banan igen.

Och kommer disciplinen som en naturlig effekt av att du tycker att något är värt att kämpa för – då kan du luta dig mot den när orken tryter eller när motivationen tar semester en stund. Då behöver du inte vara rädd att ta en paus för du vet att du kan komma tillbaka till din rutin för att du vill och inte för att du måste.

Den ger en känsla av frihet och en söt smak av f r i v i l l i g h e t istället för tvång.
Att låta detta växa fram organiskt, från en äkta längtan och med respekt för vad vi själva vill och inte vill. Det är en lyx men också en nödvändighet för ett mer harmoniskt liv. Och därför så viktigt att stanna till vid denna fråga.
Vad vill jag av mitt liv?
Är pelargonerna verkligen det jag vill odla? Och i så fall VARFÖR.

konsten att inte ge upp

Pelargoner från I.

En avslutningsgåva från en av mina yogaelever långt innan pandemin.

Om du känner mig så kanske du vet att jag har svårt att hålla blommor vid liv.
Det faller sig liksom inte helt naturligt för mig att vattna dem.
Det kräver noggrann planering, multipla påminnelser och en hel del skuldkänslor.
Och jag har många gånger stått där och tittat på en naken, torr pinne och ändå sagt vi ska få liv i dig och puff så blommar det igen, sådär ett år senare.

Det är precis så det är med goda vanor. Som t.ex. yogapraktik eller vilket fysiskt utövande som helst.
Man kan glömma bort det ett tag. Lägga fokus på annat. Det tar ingen tid alls att tappa sin rutin. Och puff så har det gått en månad. Eller ett år.

Så det kräver noggrann panering.
Väntar man tillräckligt länge börjar kroppen skicka smärtsamma påminnelser till oss.
Och då gissar jag att en del skuldkänslor kan smyga sig på.

Så jag tänka ibland att en fungerande kropp är som en gåva. Välmåendet i en levande organism behöver näring.
Och man kan motivera sig med skuldkänslor eller med vänlighet.
Det är inte så svårt att fatta vilket man mår bättre av i längden.
Tydligen ger vänligheten mot sig själv bättre resultat än alla piskor i världen. Det är vetenskapligt bevisat.

Fortsättning följer.