Jag har alltid känt mig som en mes.
Jag gråter mycket.
Jag tror på allt och alla.
Och så är jag också rädd för massa saker.
På senaste kände jag också att min son som är tretton behöver lite mer pappa-tid. Att han är lite less på mig och mitt tjat.
Lägg undan mobilen!
Kom och ät med oss.
Använda ansiktsskrubb! Och allt däremellan.
Men igår när vi skulle lägga oss, så säger han plötsligt.
‘Flera borde vara som du mamma’.
Tack. Det var allt jag behövde. <3
Kan man hata och älska samma person?
Jo, för fan!
Fråga den som har varit gift ett tag (inte du min älskling!), eller har en något komplicerad relation med sin mamma.
Livet handlar oftast inte om just hat ELLER kärlek, men om de där både vardagliga och storslagna besluten som kräver en del mod och att man verkligen vågar lämna komfortzonen och ta konsekvenserna.
I de stunderna som jag är den sämsta mamman (om du frågar min son) så kräver det min största kärlek.
När det blir fackeltåg till majbrasan med familjen istället för ett life-game med polarna på datorn. Eller att hjälpa pappa bära ved och sedan i en svag stund av ärlighet råka försäga sig att det var den bästa helgen på länge. Till exempel.
Eller när man av respekt till sin egna sinnesro och integritet måste säga nej till ett långt samarbete trots att det är roligt 80% av tiden men de återstående 20% får man ont i magen. Och sedan i många dagar går man i en blandning av förskräckelse och en ljuvlig förtjusning. I skuldkänslor och hopp. Att det blir bäst så till slut ändå. För alla.
Eller när man till slut vågar ge en nära person efterfrågad feedback. Med en risk att såra blandat med en vilja att hjälpa en att se på sina mönster, förstå sig själv lite bättre.
Att skala en motor istället för att öppna en påse chips ger mig också mycket blandade känslor.
Det är de besluten som definierar oss som människor. Det är i de stunderna som vi skapar det liv som vi vill leva.
Det är aldrig för sent att vända på klacken och göra precis tvärt om mot vad man brukar.
Det är trösterikt att det är få saker som är ristade i sten. Och att själva stenen har många sidor.
Att man kan både vara rädd och modig. Hård och mjuk. Bestämd när man visar kärlek.
Att man ibland skriker när man egentligen behöver en kram.
Det underbara livet som nästan blir bäst när det gör lite ont. Det är där guldet finns.
När en vanlig måndag kommer och väckarklockan ringer.
– Ja tack, jag tar en till.
Hjärtat är oändligt stort
Det rymmer både största sorger och mycket mycket glädje på samma gång.
I hjärtat bor uppslitande längtan sida vid sida med svällande tacksamheten för att man har någon att längta efter.
Ett konstant oro för den man håller kär flätas samman med lättnaden att återigen höra varandras röster i telefonen.
I det lilla utrymmet i bröstet samsas ovissheten om morgondagen och hoppet om att livet blir som vanligt igen.
Människans förmåga att resa sig, att böja sig innan hon brister fyller mitt hjärta med öm kärlek och stolthet.
Jag minns en lång youtube klipp för drygt elva år sedan. En äldre man i en ostruken, pösig, laxfärgad skjorta instoppad i byxorna.
Han var fängslande. Han berättade om saker som var revolutionerande för mig.
Ändå kunde jag bara tänka på den där ljusrosa, pösiga skjortan.
Så jag fick sem om, och se om. Och så såg jag det några gånger till.
Han hette Jon Kabat-Zinn och han pratade om mindfulness och meditation. På Google.
En professor minsann. Som öppnade en första stress-klinik samma år som jag var född.
Senare skulle jag själv hamna på en stress klinik.
Det visste jag inte då.
Men jag börja ana att det fanns saker inom mig som jag inte skulle klara av själv.
Han kallar meditation för radical act of being som jag tycker översätts bra till osminkat varande.
Och det är det där osminkade som var så svårt att bevittna på egen hand.
Det var som att stoppa huvudet genom en portal och se KAOS.
Jag blev rädd för det. Det var för mycket.
Instinktivt kände jag att jag behövde en lärare.
Nu elva år senare har jag hittat flera som har varit mina vägledare och otroligt stöd under åren.
Min tacksamhet har inga gränser.
Idag läser jag själv för att bli lärare i mindfull self-compassion (självmedkänsla på svenska).
För kaoset finns alltid där.
Både inombords
och utanför.
Idag kan jag observera den utan att värdera.
Jag kan ge mig själv vänligt stöd när jag lider,
och jag vet att jag inte är ensam.
Jag önskar det för alla. <3
Inspelningen på Google gjordes år 2007 och du kan se den här.
Precis en sekund innan de gröna knopparna brister…
I det gråa, vintertrötta landskapet, finns det pärlor som denna.
Små saker som berör.
Men det kräver övning, finkalibrering av sinnen för att kunna märka det som inte skriker efter vår uppmärksamhet, inte blinkar eller plingar. Ligger där bara så oerhört vackert för allmän åskådan.
Ta för dig av livets enkla. En poäng för naturen! <3
Tidig morgon på långfredagen.
Sitter under täcket med en hund i knät, en vid fötterna.
Det är så tyst som det kan bli.
Perfekta meditationsförhållanden.
I början går det bra.
Himlen är blå.
Efter en stund börjar tankarnas tunga moln samla sig precis ovanför min panna.
När jag äntligen bryter tankekedjan och uppfattar vad som händer skickar jag försiktigt iväg tankemolnen.
Upp upp upp.
Långt ifrån mig.
Bara för att strax märka att de är tillbaka.
Nu har de blandat sig med lite planer, idéer.
Jag skymtar även några orosmoln i horisonten.
Med en viss ansträngning sveper jag om dem alla som i ett gigantisk lakan och knyter högst upp.
Lakanet är blå-blommigt, lite urtvättat och tunt, kanske fyrtio år gammalt. Säkert beställt på ellos, av min svärmor.
Hon fyller år idag.
Nu är sinneshimlen återigen molnfri för en stund.
…må vi alla vara friska.
Må vi vara fria från lidande.
Må kriget vara slut.
Må friden komma och stanna.
Glad påsk.
Man jämförde olika terapiformer för att förstå vilka som ger bäst och snabbast resultat. Och varför.
Efter att olika kriterier jämfördes kom man fram till att oavsett terapiform så var den mänskliga kontakten avgörande för patienten. Att man blev lyssnad till. Att man fick ta plats. Att man fick reflektera högt över problemet man hade.
Ok, det sista är min efterkonstruktion. Eller partiskhet, för jag själv har fått avgörande resultat när jag fick höra mig själv speglad i en annan människa. Och på köpet fick jag en helt ny förståelse för mina medmänniskor. För jag fick bevis på att det mesta jag känner och tänker känner de andra också. Det kallas för shared human experience.
Idag när jag sitter med morgonkaffet vid mitt köksbord och hör frustrerat folk tuta i rondellen en bit bort kan jag lägga handen på hjärtat och tänka “jag förstår dig, jag hör hur du lider när du bara vill fram och fastnar i den sega trafiken utanför skolan”.
Och varför berättar jag om det?
För jag har öppnat upp för en cirkel. Denna gång enbart för kvinnor. En möjlighet att “låna en syster” som du kanske aldrig haft eller saknar djup kontakt med. Du kan låna ett öra som lyssnar bara på dig. När du delar sådant som inte går att dela någon annanstans.
Förstå mig rätt. Det är inga terapisamtal. Det som händer är att du vägleder dig själv i en trygg miljö.
Behöver du en terapeut så är inte cirkeln rätt för dig. Men vill du bli sedd för en stund så är du så hjärtligt välkommen.
Det finns tre modiga deltagare anmälda och vi behöver minst tre till för att cirkeln ska bli av.
Så om du tänker “kanske sen, kanske nästa gång…” kom ihåg att det finns bara nu och vi vet ingenting om vad som händer sen. Så leta inte efter ursäkter. Kom och sitt med dina systrar.
Du är så oändligt efterlängtad.
Anmälan finner du här.
Vi ses! /K
Hur många gånger har du hört orden:
Du är unik. Du är verkligen speciell och det finns ingen som du. Och: Vi är alla olika.
Jo. Förvisso.
Men detta är också sant:
Vi är precis likadana. Det finns mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.
Vi är mer lika än olika.
Jag har suttit bredvid så många kvinnor under de senaste tio åren och hört samma samma sak, oavsett hur framgångsrika, mogna, erfarna, vackra , kapabla, roliga de var:
Jag räcker inte till. Jag längtar efter mer. Jag önskar att saker var annorlunda. Jag är en dålig mamma. Jag är inte lycklig i min relation. Jag känner inte mig tillräcklig på jobbet. Jag har en usel relation till mina föräldrar eller syskon.
Förstå mig rätt. Alla vi kan vara mycket kapabla och nöjda med olika delar av våra liv. Lyckliga.
Men när det skiter sig så blir det ofta på ungefär samma ställe. Och gör ont på samma sätt.
Det är liksom… universellt.
Ändå har vi flesta trott att vårt lidande och sökande var på något sätt unikt.
Eget.
Ensamt.
Tills vi möttes OCH följdes åt på vägen. När vi såg oss själva i varandras ögon. När vi hörde att vi alla talar med samma röst.
Är samma.
Lika.
Vi kan bära varandra genom svårigheter. Och framgångar. Vi kan dansa, vagga, gråta, hålla, skratta och lyssna med högsta närvaro och allvar. Skapa och hålla plats för varandra. Utan dömande och goda råd.
Det är det dyrbaraste i en kvinnas liv.
Systerskap.
Villkorslöst hållande.
Ren kärlek.
Så enkelt. Och så mirakulöst.
Det är en mänsklig rättighet. Vacker. Nödvändig för ens överlevnad. Och ändå fortfarande så få förunnad.
Jag har så lätt att beskriva det.
För jag har upplevt det.
Jag har stått, gråtit och skrattat omsluten av den tryggheten som bara systrar kan ge.
Och jag vill skicka den vidare.
För jag vet att vi ALLA behöver den. Och vi alla har den i oss.
Kom och sitt i cirkeln. Anmälan finns här.
<3
Till dig som tänker någon variant av följande tanke:
“Om jag bara lyckas med x, y och/eller z* så kommer inget i världen rubba min lycka.
Då har jag åstadkommit det liv jag kan både vara nöjd med OCH stolt över.
Då kommer jag aldrig igen tvivla på mig själv eller uppleva obehag.
Jag kommer även sluta tycka att andras liv verkar så mycket bättre och lättare än mitt.”
* X, Y, Z kan vara vad som helst: karriär, partner, perfekt vikt, perfekt hem, hälsa, covid-vaccin. Vad som helst.
Sluta drömma! Du lurar bara dig själv.
Det finns ju för fan inga garantier i livet…
Den perfekta världen där du kan vara helt lycklig finns inte ens.
Jobbet tar slut, maken blir fet, hunden bajsar i den vita soffan, du får finnar eller blir sjuk på riktigt.
Glimtar av glädje, tillfredställelse och kontroll över livet försvinner. Förr eller senare.
Och då är det bara ut och fixa nästa grej. Jaga nästa mål.
För att jaga lycka. Lite mer lycka
Eller – ännu värre – för att bedöva känslan av meningslöshet som uppstår när du är vid målet och lyckan fanns inte där.
Självklart. För bestående lycka går inte att fånga i förgängliga ting.
Det tog mig allt för många år att fatta.
Först trodde jag att ingen var riktigt lycklig. För när jag själv öppnade för att prata om det som inte var perfekt i mitt liv började folk från alla håll berätta om sina egna motgångar.
Till sist fattade jag att lycka var ett sinnestillstånd. Som kräver medveten närvaro.
Jag kan alltså i varje stund välja att vara lycklig och tacksam över det liv jag har nu. Eller snarare välja att inte bli olycklig när de yttre lyckliga omständigheterna tar slut.
Tänk om lyckan finns i att vara närvarande i stunden och medveten om sitt egna liv. Det liv som finns i detta nu. För inga fler andra, framtida stunder vet vi någonting om…
/K
Alltså – det finns legit forskning som kan förklara varför det är bra att meditera.
Googla bara på t.ex. frontalloben, hjärnplasticitet och mindfulness baserad stressreduktion.
Själv kan jag erbjuda en enkel liknelse:
Använder du tandtråd? Kanske varje dag? För att rensa utrymmet mellan tänderna?
Det gör jag! God munhygien är en självklarhet i ett utvecklat samhälle. (Eller när man är rädd för tandläkaren.)
Varför ska man då inte på samma sätt regelbundet rensa huvudet?
Rensa och SKAPA utrymmet mellan alla våra tankar?
Hjärnan knarkar på tankar som en kedjerökare på cigaretter. Tänder nästa cigarett på den förra. En tanke ger upphov till nästa, och nästa, och nästa.
Och flera är viktiga och bra men många – fy fan! Du vet ju själv. Det är gammalt skräp.
80% av det vi tänker idag har vi redan tänkt igår. Det är tryggt. Det är bekant. Så vi dessutom omedvetet letar efter bekräftelse på det vi redan har tänkt och HÅLLER FÖR SANT.
Därför ALLA, inte bara vi som har stressrelaterade hälsoutmaningar eller funktionsvariationer, mår bra av att bryta tankekedjan.
Regelbundet.
Av att skapa utrymme mellan två tankar.
Närma sig nyfiket det som finns där emellan.
Och där finns då kanske…
…ingenting?
Eller rymd
vila
frihet?
Du?!
Utan autopiloten.
Utan andras ideer om vem du ska vara i världen.
Hur ska man närma sig den versionen av sig själv om inte i tystnaden av sitt inre?
Det tar tid att få bruset att tystna.
Utrymmet mellan tankarna att infinna sig och successivt öka.
Make no mistake.
OM det var lätt skulle alla göra det!
/K