kroppen vet

Featured

Jag brukar upprepa det ofta under mina yogaklasser.
Påminna, att svaren finns i kroppen.

Du kan testa det nu: Stå på ett ben i en minut och sedan lyssna efter vad kroppen behöver för att slappna av i de musklerna som har jobbat för att hålla din i balans. Du KOMMER att få information tillbaka – en impuls: att skaka ut, eller sparka av spänningen som uppstått i musklerna. DU kommer veta vad DU behöver göra. Bara lyssna.

Kände du något? Fick du någon feedback?
Den kanske var för subtil? Eller var det för mycket brus och oreda i huvudet för att urskilja kroppens signaler?
Så kan det vara. Prova igen när allt är lugnare. Jag lovar att kroppen kommer svara.

Jag har inte läst mig till detta i en bok. Jag har blivit vägledd i den känslan av människor som har upptäckt den i sig själva innan mig. Idag står det i böcker.
För mig tog det tid.
En lång tid av lyssnande och uppgivna suckar. Av myror i brallan, av tvivel.

Till sist hörde även jag kroppens tysta viskningar genom bruset i min adhd-hjärna.
Sedan tog det ytterligare ett halvår att LÅTA kroppen bestämma.

En hel termin av arbete på mattan för att våga göra det kroppen bestämde själv istället för att lyssna på en kompetent person längst fram i rummet.

Att ligga ner när alla stod upp. Att våga ligga kvar i barnet halva lektionen. Att vara den mest kompetenta personen när det gällde MIN KROPP.

Det fick effekt även utanför mattan – mycket senare, när jag fick biverkningar av adhd-medicin. Jag fattade inte direkt, för bruset var högt och längtan efter en lösning likaså.

Och kroppen – den är inte långsint. Den tar emot uppmärksamheten med tacksamhet och gör så gott den kan även när vi tar den för givet.

Ta inte din kropp för givet. Se den som den finaste gåvan du har fått i detta liv.
För så är det. <3

Om du vill yoga in i din kropp tillsammans med mig så startar en kurs i april i Huddinge med ABF. Välkommen. <3


prata om skam

Nej. Det gör vi helst inte.
Det är det som är grejen med skam.
Den överlever bara om vi håller tyst om den.
Så den vill att vi ska hålla den hemlig. Att vi ska sitta med den ensamma i ett mörkt hörn.

Det är när vi i vår fantasi tvivlar om vi förtjänar kärlek som skammen smyger sig på.
Den får oss att bryta kontakten med andra. Så att ingen motbevisar att jag (faktiskt!) är den fulaste, dummaste personen på jorden.
Det är en fantasi som jag själv skapar och som jag är jätteduktig på att förstärka i mitt eget huvud.

Men skammen överlever inte i dagsljus.
Den överlever inte omringad av kärlek och förståelse.
Den dör omedelbart av en varm kram. En mjuk blick.
Närhet är motgift mot skam. Lika så självmedkänsla.

Att lägga en hand på hjärtat och påminna sig själv att alla känner sig dumma och misslyckade ibland, att våga berätta om skammen, att be om närhet. Wow. Det gör underverk. Testa!

Det gäller att fatta att man är i en loop av skam.
Att det är mina egna tankar som förstärker känslan av isolering.
Och att jag inte behöver tro på dem.

Tänk om vi alla vågade tala om vår längtan efter närhet?
Till en endaste person.
Skammens kyliga grepp skulle lossna.
Det skulle genast bli vår i våra hjärtan.


idiot!

Har du tänkt på det? Att det alltid finns någon som lyssnar på det du säger till dig själv.
Ditt inre barn, eller den sunda vuxna som du har blivit genom åren.
Oavsett. Hade det faktiskt stått en unge eller en annan vuxen framför dig skulle du nog ha ganska svårt att kalla dem för idioter (om du inte är på en riktigt dålig plats i livet just nu).
Tröskeln är förmodligen mycket lägre när du talar med dig själv.
– Gissar jag rätt?

Jag har kallat mig själv för idiot oändliga gånger i mitt liv. Och värre! Nu säger jag kanske något i stil med: “ajajaj, det där var kanske inte så himla bra gjort” (Hettar det till så kanske jag byter ut “himla” till “jävla”, men värre än så blir det nog inte längre.)
För jag tycker att jag har fått nog med skäll och kritik i mitt liv. Både utifrån och inifrån.
Även om jag har i de flesta fallen gjort mitt allra bästa. Och det gör du säkert också.

Så vad behöver du höra när du har ansträngt dig efter bästa förmåga men det skiter sig ändå?
Definitivt inte säga att du är en idiot, eller en odugling, eller vad du nu brukar hitta på för ord. (Många gånger är det ord du kan har hört av andra – sorgligt nog.)

Men vi kan ändra på detta. Vi kan sluta med elakheterna. Och du behöver inte oroa dig att du plötsligt blir lat eller alldeles omotiverad till att göra saker när din inre röst mjuknar. Man har sett att snälla ord motiverar bättre än hot.

I den kurs jag leder brukar jag ställa frågan:
Vad behöver du höra? Vad skulle du behöva att någon viskat i ditt öra varje dag?

Jag bjuder in dig: Fundera på det du också.
Och kom ihåg: Var noga med vad du säger till dig själv. – Tänk om någon lyssnar!

Må gott,
/Kasia

gränser

Varför har vi svårt att sätta dem?
För vi vill vara andra till lags.
Vi är rädda att bli ensamma.
Det är så vi tror relationer fungerar (och blandar ihop gränssättning och kompromiss).
Vi vet inte hur vi ska göra och hamnar istället i försvarsläge.

Inte konstigt, för utan gränser blir man ofta provocerad, sårad och triggad.
Det är det svåraste jag vet och jag har otaliga gånger låtit människor köra över mig för det var för jobbigt att säga stopp, att säga nej, att vända på klacken och lämna rummet, skydda mig.
Jag var rädd att de inte skulle tycka om mig längre.
Men det gjorde de ju ändå inte.
Jag var rädd att jag skulle förlora något dyrbart.
Och det gjorde jag – jag förlorade mig själv.

Så hur kan självmedkänsla hjälpa dig med gränssättning?
Den hjäper med att förstå ditt “varför”.
Den påminner att du, precis lika mycket som alla andra förtjänar att bli behandlad mer respekt och varsamhet. Att dina behov ska tas på allvar.
Den påminner att det är du själv som ansvarar för att sätta gränserna och att det är också du som behöver agera när andra har svårt att respektera dem.
Det är yin och yang av självmedkänsla. Å ena sida varsamhet, å andra kraft, mod och agentskap, när det är befogat.
Att vara självmedkännande kan ibland innebära försvar och en kraftfull STOP-hand.
Frågor på det?
Med kärlek,
/Kasia

när den inre rösten mjuknar

Jag älskar när den moderna forskningen kommer ikapp och bekräftar det som de gamla traditionerna visste sedan länge.
Som när man t.ex. gång på gång hittar bekräftelse på att självmedkänsla, som har sitt ursprung i den buddhistiska filosofin, stödjer psykiskt välmående och ökar livskvalité.

Det senaste halvåret har jag och Caroline Bergsten, en medstudent på psykologiska institutionen på Stockholms Universitet jobbat med en studie som undersöker självmedkänsla. Resultatet blev vår kandidatuppsats med titeln: “När den inre rösten mjuknar – en tematisk analys av självmedkänsla”.

Även i vår studie har vi fått det bekräftat, att när den inre rösten mjuknar och när vi slutar kritisera oss själva, så mår vi bättre; vi blir lugnare och mer trygga. Vilket i sin tur stärker oss för att vi ska orka och våga stå på vår egen sida igen och igen. Det är som en muskel som stärks av kontinuerlig användning.

Jag har upptäckt detta själv under utmattningsåren, innan jag ens visste att jag praktiserade självmedkänsla. Jag såg det som att jag behövde äntligen ställa mig på min egen sida. Att jag behövde lära mig att uppskatta det jag gör, och det att jag åtminstone försöker. Istället för att kritisera och känna mig otillräcklig. Hela jävla tiden. Jag blev ju inte bättre eller gladare av det. Så det kunde inte varit det rätta sättet att motivera mig till förändring.

Det är först när jag började öva på att ha en mjukare attityd mot mig själv och minska kraven som resultaten började komma. För vi kan inte piska oss till lycka och välmående. Det förstår ju sig själv om man tänker efter.
Min första 8-veckors kurs i självmedkänsla gick jag i början av pandemin, år 2020. Idag är jag själv utbildad lärare i självmedkänsla och i mitt hjärta vet jag att många problem vi brottas med idag skulle kunna minska eller helt försvinna om vi var mer kärleksfulla mot oss själva. Som t.ex. stress orsakad av:
* känslan av otillräcklighet
* perfektionism
* prokrastinering
* den inre kritikern
* relationsproblem
* tom. spänningshuvudverk eller ryggsmärtor.
Mycket av den psykologiska smärtan och otryggheten skulle kunna läkas.

Även om lösningen är enkel, så är den inte alltid lätt att införliva på egen hand. Men den kan modelleras och läras ut.
zebrazone.se kan du läsa om mitt erbjudande som gäller kursen med start i februari.
Dela gärna med vänner och bekanta. Denna kursomgång är kraftigt rabatterad.

Jag erbjuder även möjlighet till ett kortare samtal i fall du är osäker om denna kurs är rätt för dig just nu. Ibland behöver man bolla med någon annan och ställa frågor. Kontakta mig i så fall genom att klicka här.
Jag ser fram emot att möta dig där du är just nu.
Med värme,
/Kasia

om hoppet

Jag har lite problem med hur vi tar oss an hoppet.
Jag tycker nämligen inte att det funkar särskilt bra, det där med att hoppas på att saker ska vända snart, eller att det blir bättre sen.

Det funkar fint som en varm önskan till någon annan som brottas med bekymmer.
Men hoppet utan action i våra egna liv funkar ungefär lika bra som affirmationer som inte är underbyggda med insikt och handling.
Man kan nämligen hoppas på en förändring i all oändlighet.
Men det kommer inta ha någon som helst effekt om inget annat i tillvaron skiftar.

Det är skitsamma hur mycket vi hoppas på att saker ska bli annorlunda efter tolvslaget den 31 december.
“Hoppas att 2024 ska bli bättre än 2023.”
Jo, klart som f*n att man hoppas på det. Som sist. Alltså året innan.
Hur bra blev det då? Inte för mig och min familj i alla fall inte.

Så jag väljer att blicka framåt med en tillförsikt istället. En tillit att vi kommer alla klara av de utmaningar som 2024 kommer kasta framför oss. För varför skulle saker plötsligt vända? Motgångar ingår i livet.

Det finns däremot en liten nyans. En liten sak som vi ALLA har tillgång till, här och nu, som kan förändra ALLT.
Nämligen hur vi tar hand om oss själva i stunder av motgång och lidande.

Så istället för att hoppas att saker förändras snart av sig själva börja DU på egen hand att förändra ditt sätt att möta dig själv. Till exempel genom att prata mjukare med dig själv när det är jobbigt.
Det är det som kan bli den förändring du hoppats på.

***
Det jag pratar om kallas självmedkänsla.
De senaste tjugo åren har man sett mer och mer i forskning hur självmedkänsla positivt påverkar livskvalitet och välmående.

Jag är utbildad lärare i självmedkänsla på Center for Mindful Self-Compassion som grundats av Kristin Neff. Hon har forskat kring självmedkänsla i 20 år. Läs mer.
Jag har nu under höstterminen 2023, tillsammans med en kollega, skrivit en kandidatuppsats i psykologi i ämnet.
Till våren kommer jag äntligen att erbjuda kurser i självmedkänsla där målet är att förstå hur vi kan lära oss att bli vänligare mot oss själva och öva på det tillsammans.
Alla kan vara med och är hjärtligt välkomna <3

vi är varandras livlinor

Det där med att vara en medmänniska. Hur gör man egentligen?

Att vi vandrar bredvid varandra på livets väg. Och även om våra enskilda livsvägar kan se helt olika ut så finns det ett osynligt band mellan oss som säger: We are all in this together.

Vi har kollektivt glömt bort att vi hör ihop med varandra. Gömda bakom skärmar, stressade med våra egna liv har vi lätt att glömma att våra medsystrar och medbröder där ute står inför samma utmaningar som vi.

Men vi kan ha olika mycket av den s.k. resilience, motståndskraften som gör att vi klarar oss bättre i svåra tider. Resilience ökar när man lever i en övertygelse om att man inte är ensam och att det alltid finns någon därute som man kan luta sig mot. Och det vackra i medmänskliga relationer är att vi kan fånga varandra och turas om att vara starka.

Inte för att vi ska kunna lösa andras problem, men för att minska känslan av ensamhet.

Psykisk öhälsa och depression är starkt kopplade till ensamhet, speciellt hos unga (men även män och de allra äldsta) som är överrepresenterade i suicid.

Idag, på suicidpreventiva dagen är det viktigt att påminna att det finns hjälp att få, både för dig som mår dåligt och dig som lever nära den som mår dåligt.

Varje liv är värt att rädda. För den som går i självmordstankar kan intresse och värme från en medmänniska göra gigantisk skillnad. Självmord är ALDRIG ett val. Man väljer inte att ta sitt liv. Det är just när inga val eller möjligheter verkar finnas som människor tar sina liv. När de tror att de är ensammast i världen.
Vi är varandras livlinor. På riktigt.

/Kasia <3

Jourhavande medmänniska finns för samtal nattetid. Man kan även bli volontär.

everything flows

jag hade illusioner, när jag var ung

en föreställning om att jag med tiden kommer förstå vad som är bäst för mig och att jag kommer leva efter det tills jag dör

jag satte till och med deadline på det

tills jag blev fyrtio skulle jag ha koll på mig själv, mina behov och mina rutiner

mitt livs régime så att säga

kroppsligt, emotionellt, mentalt

med stor förvåning och besvikelse kom jag in i fyrtioårsåldern utan varken facit eller plan

(jag är snart 44 och fortfarande inte haft min stora 40-årsfest, för jag har tänkt att jag inte är redo att fylla 40 riktigt än)

det finns fortfarande inget facit eller rutin som jag lutar mig mot och upprepar varje dag

men jag har förstått att vad jag gör för mig själv har inte alls varit slumpmässigt, inte på länge, även om min själv-vård kan skilja sig otroligt från dag till dag

jag anpassar efter behov, omständigheter och humör, för alla dessa ändras konstant

everything flows (panta rhei), och så måste även mitt självomhändertagande anpassas till det och vara flexibelt

idag ser jag att jag har visst kommit dit jag ville, men ack hur annorlunda och så mycket bättre det är än vad jag hade trott

tar hand om mig själv <3

tack för det till min inre visdom och alla som har hjälpt mig på vägen att upptäcka den och lära mig att lyssna på den

och tack som fan för själv-medkänslan som har lärt mig att förlåta mig själv för snedsteg

nu kan jag fylla fyrtio på riktigt!!

<3

att tänka efter före

Undrar du ibland hur det skulle vara att få bli någon annan en stund? Det vet jag att du gör.
För vem av oss har inte sagt (tyst eller högt) om någon annan: “Hur fan tänker du?!?!”

Jag funderar ofta kring hur andra tänker och känner, deras förmåga till logiskt tänkande och att kunna förutse konsekvenser av sitt egna handlande. Du vet, det där berömda uttrycket – att “tänka efter före”. Det är för mig, min hjärna och vårt bristande impulskontroll helt obegripligt – hur fan går det ens till? Hela uttrycket säger ju att det är efter man tänker, inte före.

Den förmågan är starkt kopplat till utvecklingen av den prefrontala cortex, den främsta delen av pannloben hos människan. Som psykologistudent kan jag inte längre uttrycka mig om något som är vetenskapligt bevisat utan att ange källor och problematisera, så jag kommer stanna där med den anatomiska redogörelsen 😉 plus att det är den mänskliga upplevelsen som står i fokus i denna korta text.

Jag har alltid känt mig annorlunda. Och det har du säkert också – på ditt sätt. Och jag undrar konstant hur andra gör…

Hur klarar de starka känslostormar?
Hur kan de tyst och snällt vänta på sin tur? (också kallad att kunna hålla käften)
Hur motiverar de sig till att orka lite till?
Eller överhuvudtaget börja med någonting som inte är skit-kul att göra.
Hur kan de tänka klart en tanke för att sedan metodiskt gå över till nästa.
Hur klarar de att hämta disken från sonens skrivbord utan att samtidigt byta batteri i hans vägklocka och starta en mörk fyrtio när man ändå är i tvättstugan och hämtar ett nytt batteri???
Hur överlever andra en vanlig dag?
Hör de också konstant brus av tankar och idéer?
Går de också med en konstant känsla att ha säkert glömt något viktigt?
Och varför har jag inte kommit längre i mitt liv? Jag är ju redan över 40! Och snart fyller jag år igen! Fy fan, måste jag ha kalas? Med veganska tilltugg och chips. Skit, vad jag är sugen på chips! Undra om vi har gräddfil hemma… Älskling!, vi måste åka och handla!!!!

Ja, tappar andra också fokus på det viset? 100 gånger om dagen, minst. Jag hinner helt enkelt inte tänka efter före, för att jag tänker redan på någonting annat.

“En kort urklipp ur en adhd-hjärna.”

God söndag <3 Kasia

upptagen med att inget göra

Vi måste ta vårt mående på största allvar.

Och jag vet, att så länge man klarar sig skapligt genom dagarna så finns det inga andra tankar i huvudet än att fortsätta. Vad ska man annars göra? Lägga sig liksom utan anledning mitt i den blanka dagen? Man är ju för fan inte sjuk, eller?
Nä.

Eller?!

Det är sjukt att man måste LÄRA SIG att göra mindre. Att sakta ner.
Hur kan det inte vara vårt högsta prio att MÅ VÄL.
Hur kan det vara så att vi prioriterar att leverera?
(Jo, för det får oss också att må bra. I stunden. Vi gillar beröm och att känna oss kompetenta.)

Så jag har varit TVUNGEN att ta ledigt från vardagslivet en stund. Tre dygn allt som allt. Inklusive resa och lite vandring. Bara jag och den stora hunden. När vi kom fram kändes det som at mina ögon höll på att hoppa ut skallen. Systemet var så överstimulerat så jag höll på att gå i bitar. Kändes att huvudet skulle när som helst explodera. Jag skojar inte. Det var bara brasa, ögonkudde och tystnad. Brasa, ögonkudde, yoga, tystnad, kallt bad, lite mat och ännu mer tystnad och meditation. Och sakta sakta började systemet anpassa sig till denna långsamma rytm. Jag började höra min egen andning. Jag kunde följa den och jag kunde till slut röra mig i dess takt. Jag kunde känna lugnet.

Jag har gjort ingenting hela dagen, och jag har fortfarande inte blivit klar.

Detta är nästan exakt tio år (10!!!) efter att jag blivit utmattad, och fem år (5!!!) efter att jag fått diagnosen adhd. Och det är därför som jag inte längre tar mitt mående för givet. Eller jo, till en vis grad. Men jag har lärt mig var gränsen går. Och jag vet hur långt jag kan tänja på den. Och vilka konsekvenser det kommer att få. Både för mig och mina närmaste.
Så att flytta på mig en stund är en god gärning mot hela familjen, när det har kommit så längt att huvudet håller på att säga BOOOOM!
Och nu har jag lappat ihop mig för stunden.
Men jag vet att detta är ett evigt arbete. Att hålla handen på pulsådran och kolla av, känna efter. Reglera. Stimuli utifrån och den egna aktivitetsnivån.
Måendet är en färskvara.
Varför berättar man inte detta för våra barn i skolan? Ännu bättre – varför gör inte vi det själva hemma.
Varför föregår vi inte med gott exempel.
Ha en god helg.

/Kasia