#unsubscribe

Posted on by
Reply

Hur vet du vad du ska välja?
Hur gör du?
Hur klarar du av det?
Att lägga din DYRBARA tid och energi på rätt saker. Av RÄTT anledningar.

Det senaste halvåret har jag surfat på #UNSUBSCRIBE vågen.
Har avslutat en massa mail-prenumerationer, reklamutskick. Sitter kvar med några få guldkorn. Och inte ens dem blir alltid lästa.

Inga aviseringar från facebook på den (inte längre så) nya mobilen. Det finns dagar då jag inte ens öppnar den appen. (Det kanske är helt vanligt för de flesta andra mogna vuxna, men har inte varit självklart för mig alltid.)

Och så har jag sagt NEJ till att gå på Skäringers #nomorefuckstogive när en Vänlig Vän ville köpa en biljett till mig redan typ i januari.

Och så BAM!
Nu i helgen!
Sitter hemma helt sänkt av en förkylning. Igen.
Öppnar facebook.

Ser att jag har missat en kära väns 40-årsdag!!!! Med rosa heliumballonger och bubbel. Vi har inte setts på länge. Jag saknar henne. Och jag saknar mig själv på bilder av hennes överraskningsfest.
Jag har glidit ur konstellationen. Igen.

Ser även att så gott som ALLA starka, fantastiska, kloka kvinnor jag känner ÄR i Globen och smälter av förtjusning över den nofucks-fest som Skäringer bjudit på.
Sjunker ihop.
Låter kanske en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Kanske.

Och så på söndagskvällen råkar jag läsa detta:

I am at place in my life where peace is a priority. I make deliberate life choices to protect my mental, emotional and spiritual state.

En bild från yogastudio ganska nära mig som jag vill så gärna besöka sedan kanske ett par år tillbaka. Men inte lyckats än.
Och på måndagmorgon står detta på instagram:

Jag släppte… (…) Avstod… (…)Det var ingen medveten strategi. (…) Handlade mest om överlevnad. Och rädslan för att tappa bort sig själv. (…) Ett behov att få vara ifred…

Mia Skäringer

Jag sitter och tänker en stund.
Låter definitivt en liiiten liiiiten tår fukta ögat. Definitivt!

Många tankar. Och sedan ett lugn…

Jag får hoppas att hon älskar mig ändå. Min vän. Som jag saknar så mycket. <3

Jag skulle snorat ner halva Globen om jag varit där. Och det hade varit synd.

Lugn och ro ÄR vad jag behöver nu. Kanske för alltid.
Jag väljer det när jag agerar intuitivt.
Men försummar mig själv när jag låter huvudet styra.
Tack att jag fick syn på det.

I fortsättningen vill jag säga NEJ av kärlek till mig själv och inte brist på ork.

Because. You know. I have #nomorefuckstogive
Punkt.
Jag läger mig ner med hunden nära och lyssnar på hur vi andas i takt.

Luna, the Dog

Den nya klädkoden

Posted on by
Reply

Precis som du väljer vad du ska ha på dig på morgonen så kan du välja vad du tar med dig ut till världen. Hur du själva upplever dagen som kommer.

Vad har du på dig idag, min vän?

Den lilla svarta elaka klänningen eller skrattkjolen?

Hathatten eller bitterbrallan?

Tårtunikan eller kärlekskostymen?

Fånigaflugan eller sorgslipsen?

Eller så kanske vandrar du idag i taskigatights eller glädjegaloscherna???

Själv sitter jag förkyld hemma i en one-piece-of-mind. With a dog.

/Kasia

Utmattning, hur gör man?

Posted on by
Reply

I december 2014 skrev jag nedan lista.
Den kan mycket väl fungera som en Alla Kvinnors Dag – hälsning (från helvetet)

  • Lägg dig varje kväll så sent som du bara kan.
  • Se till att ditt kök är skinnande ren innan du lägger dig.
  • Väl i sängen försök komma på alla saker som du ska göra nästa dag. Fundera lite på eventuella konflikter eller problem som du måste ta itu med den kommande dagen.
  • På morgonen se till att du lämnar huset utan frukost. Ta med eller köp en stor mugg riktigt starkt kaffe. Det är du värd!
  • Ta inga pauser när du jobbar.
  • Var inte social på jobbet. Be helst inte om råd och aldrig om hjälp.
  • Se till dock att hjälpa alla i alla lägen. Stryk ordet nej från din ordlista.
  • Kom ihåg att du är i princip oersättlig och dina kollegor, chefen, hela firman räknar med dig.
  • Ät gärna vid skrivbordet medan du bläddrar genom senaste nyheter, hemma tillämpa stående måltider. Lägg inte något som helst märke till vad du stoppar i dig och bortse helt ifrån mättnadskänslan.
  • Planera hela din eftermiddag och kväll på vägen hem eller ring mamma om du kör.
  • Om du åker kommunalt läs alla reklamskyltar, du får inte missa något. Sedan uppdatera dig på allas facebookstatusar, twitter och instagram. Skulle din resväg vara längre än din tidslinje se till att du vidareutbildar dig.
  • Hämta på dagis och se till att du stänger av alla känslor av trötthet, spänning, hunger.
  • Väl hemma börja direkt med maten. Se till att allt är lagat från grunden och variera dig. Servera aldrig samma mat två kvällar i rad.
  • Gör läxor med barnen medan du hackar salladen.
  • Starta en tvätt medan du kokar pastan. Utom om du kokar en färsk, hemmagjord pasta, då hinner du förstås inte.
  • När barnen sover kolla gärna på lite jobbgrejer, något kursmaterial eller ring en vän som behöver stöd.
  • Baka småkakor till skolans drop-in fika.
  • Häng upp tvätten medan du borstar tänderna.
  • I fall du VAB-at på dagen använd den kommande natten till att komma ikapp med jobbet.
  • Undvik ögonkontakt med din partner. Kom ihåg att alla trevliga, snälla ord kan leda till romantik och du måste ju göra rent i köket…
/Kasia

#ExtraAllt

Posted on by
1

Vi lever i en #extaallt tid.
Vi lever i en #plusmeny verklighet.
Vi är ett #tatrebetalaförtvå samhälle.

Man blir glad när folk deklarerar #shopstop och att de slutat flyga, för miljön.

Jag kan inte sluta tänka på vår inre miljö. Den är också i fara.
Överbelamrad.
Överbelastad.
Utrotningshotad.
Jag älskar Marie Kondo.
Hon knackar på dörren till det inre.
Visar tydligt att överflöd av allt påverkar hur vi mår.
Och att man blir lättare i själen när man gör sig av med saker.

Jag ser även fram emot att läsa en svensk bok av Margareta Magnusson: Döstädning – ingen sorglig historia. Också.
Själv – även utan boken, och knappt 40 år gammal – har jag börjat döstäda.
Nu i helgen har jag varit på loppis och lyckats sälja flera saker som på olika sätt varit känslomässigt belastande för mig.
Det var faktiskt så att JUST dessa saker blev sålda och så gott som allt övrigt blev kvar.
Underligt.

Det högg till i hjärtat.
Varje gång.
Jag var på gränsen att ångra mig.
Varje gång.
– Det är inte till salu, förresten!!
Men jag höll ut. Och jag är inte mindre hel utan dessa saker.
Tvärtom.

less is more

Vi behöver sannerligen #mindre av allt.
Samhället skulle må bättre om vi införde en #minusmeny istället.
För vi behöver #ingenting som vi inte redan har.

Med önskan om en upplyftande vecka.
/Kasia

Insnöad

Posted on by
2

Känner mig väldigt oförskämd och tacksam idag.
Mer än de flesta andra dagarna.
Jag vaknade till en vit, mjuk, snötäckt landskap utanför fönstret.
Innan jag ens hunnit göra min första kopp kaffe härjade det en gigantisk plog utanför mitt fönster. Även om föraren knäckte ett par buskar, så är jag tacksam för det.

snow

Med en rykande kopp kaffe i handen kunde jag titta på en av grannarna som slet med att göra en gång till sophuset. Åt oss alla. Medan en här hemma borstat av den värsta snön på våran egen trappa.

oats with extra allt

Och så frukosten. En “enkel” gröt med chia, krossat linfrö, solros, pumpakärnor, valnötter, hampaprotein och kanel, och dadelströ, och havremjölk och tärnat äpple! Allt fanns hemma. Tack.

soup of the day <3

När solen kikade fram tog jag en sjyst promenad. Först pulsera i snön, prata med en kompis. Sen långsamma steg till bra musik. Hejat på några grannar som kämpat med snöskottning.

Hemma igen blev det en snabbsoppa. På det som redan fanns hemma:
rödlök, vitlök, morot, blomkål, broccoli, grön paprika, tomat, majs, gröna ärtor, vaxbönor, böngroddar och fullkornspasta. Tackar som fan för det.

Och nu har elen gått här hemma. Skit-tacksam att jag hunnit ladda datorn, göra fika och att tvättmaskinen hunnit bli klar innan avbrottet.
Tyst, halvmörkt och mysigt här hemma. Blygsamt fågelkvitter utanför. Mina pojkar på väg hem.

Det är mycket som är tufft, jobbigt, tröttsamt, eländigt, upprörande runt omkring oss alla. Det kommer fortsätta vara så. Antar det iaf.
Så jag väljer tacksamhet för det som är bra och fint idag. I denna stund.
Man vet aldrig hur länge det varar.

/Kasia

Vad var det jag sa…

Posted on by
1

Jag fick det bekräftat!
Igen.
Igår på Stadsbiblioteket i Stockholm lyssnade jag på en forskare/psykolog/författare till boken “Vägen ur utmattningssyndrom”
Bitvis smärtsam återupplevelse av den gamla, hemska tiden.
Till stor del bekräftelse av det jag redan vet,
De frågor som ställdes från publiken hade jag precis samma svar på som författarn själv. Så där hade han tur ;)))
Men det var inte det jag vill understryka mest av allt.
Det är denna fina slajd med författarnas råd om hur man återskapar balansen i livet som gjorde mig så glad:

Zebra-dagar

RANDIGA DAGAR – ZEBRA DAGAR

Mitt hjärtebarn. Mitt svar på allt vad som har med utmattning att göra.
Vila – aktivitet – vila – aktivitet – vila – aktivitet – vila.
Randigt.
Lev randigt.
Det är så bra att det tom FÖREBYGGER utmattning,
Det är därför ZebraZone finns.
Så tack för den. Forskare.
Kan bekräfta detta med 7 års empiri.
Och nu – vila!
/Kasia

“The Book of Emotions Or – how it feels to feel”

Posted on by
Reply

Anna Linder.
Aldrig träffat människan.
Men hon har många gånger överraskat mig med sin generositet.
Hon har gjort en bok (jag vet, det kallas att ge ut en bok, men att GÖRA en bok tycker jag känns mer på riktigt).
Boken samlar berättelser skrivna av många kvinnliga författare och livsåskådare.
Den handlar om känslor. Eller – om hur det känns att KÄNNA.
Själv har jag skrivit ett avsnitt om Sårbarhet – Vulnerability.
Idag ramlade boken i min brevlåda. Vackert inslagen och med ett tack-kort.

The Book of Emotions

 

 

 

 

 

 

Men det är jag som ska tacka vill jag säga. För idéen, generositeten och allt jobb bakom denna vackra sak.

Or – how it feels to feel

Om du vill ha ett eget exemplar så går det att surfa in på Amazon och beställa. Boken är skriven på engelska och kan vara en meningsfull julklapp kanske?

En bloggares liv…

Posted on by
Reply

Jag kan inte stå emot frestelsen och läser ibland om det där hur man bloggar på ett proffsigt – slash – effektivt sätt.

Jag får ångest av det.

Öka antal besökare – slash – klicks! Publicera när folk är aktiva på sociala medier (Isn’t that ALWAYS???!!!) – slash – har tid att läsa.
– Va? Jag skriver när jag orkar – slash – har något att säga.
Människor svarar bäst på tydliga instruktioner. Säg vad de ska göra.
– Herregud! Hur ska jag veta vad andra ska göra? – slash – Varför skulle jag lägga mig i det?
Var påläst – slash – gör research – slash – läs andra bloggar.
– Aldrig i livet skulle jag ge mig in i jämförelseleken – slash- orka göra redogörelser av vad någon annan har sagt.
Var seriös – slash – planera – slash – skriv i buntar och publicera regelbundet. Slash.
– Jag är jävligt – slash – seriös men jag är – slash – usel på all planering. Och jag vägrar – slash – att få ångest – slash – över att jag är otillräcklig även som bloggare och förlora glädjen i mitt skrivande.
Jag är otillräcklig på så många andra plan i livet just nu så att jag slutat känna.
När en vän skickar ett meddelande och frågar hur jag mår – så skickar jag en clownbild på mig själv, för jag vet inte vad jag ska säga. var jag ska börja förklara att inget är på plats. Just nu.
Slash.

Ja. jag vet. Jag duger. Vi är alla på väg – slash – allt har sin mening, Och det…

Slash. Kasia

INGENTING

Posted on by
2

För ungefär ett dygn sedan har en ung människa blivit skjuten ca 300 meter från där jag bor. Vid staketet av en skola där min son spenderar större delar av sin vardag.
Mitt emot ingången till platsen där jag undervisar yoga och där jag stått och jobbat i perioder, låst bakdörren och larmat ensam under mörka vinternätter.

Redan vid sjutiden imorse var jag där på väg till yogan, på darrande ben, helt omskakad, skör.
Och på plats fanns det… ingenting.

Ingenting
Ingen avspärrning. Inga poliser.
Inga tecken på att en människa fick dödliga skador på denna plats bara några timmar tidigare.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig.
Vad som helst. Men inte INGENTING.

I något hus är det en stol som står tom.
En tragedi utspelar sig.
Är det någon som kunde förebygga detta?
Hur ska vi se till att det inte händer igen?
Hur ska vi våga gå utanför dörren och känna oss trygga här igen?

/K

Om att försöka bli bättre

Posted on by
4

loved

Om några dagar har det gått 7 år sedan jag blivit sjukskriven för utmattning för första gången.

Jag har sedan dess, oavbrutet försökt att bli bättre.

Bättre mamma. Fast jag stör när jag går in med en tallrik smörgåsar.
Bättre bloggare. Fast jag har tappat tron på att jag kan bidra med något av värde.
Bättre företagare. Fast jag är usel på att sälja.
Bättre yogafröken. Fast jag har ingen aning varför du har ont i din vänstra ljumske idag.
Bättre hundägare. Fast jag glömmer att fylla matskålen ibland.
Bättre fru. Fast jag skrapar rutor på bilen åt mannen imorse istället för att sova i sexig lingerie.
Bättre människa. Fast jag har spolat damm i avloppet istället för att skrapa av det från dammtrasan och slänga i papperskorgen.
Bättre vegan. Fast jag äter ostsmörgås, för jag orkar inte mosa bönor och pressa vitlök varje morgon.
Bättre vän. Fast jag nästan aldrig orkar ringa tillbaka.
Bättre kvinna. Fast jag har i skrivande stund orakade ben.
Bättre svensk. Fast jag fortfarande är osäker på skillnaden mellan orden ‘läckande’ och ‘läkande’.
Bättre medborgare. Fast jag tror att jag har slösat min röst i valet.
Bättre värdinna. Fast mina efterrätter saknar socker. Alltid.
Bättre syster. Fast jag kommer med fåniga presenter. Varje gång.
Bättre dotter har jag tom slutat att försöka vara.
Bättre patient. Fast jag vägrar ta piller. Och äter gluten.

Det är tröttsamt.
Att aldrig bli HEL och/eller NÖJD med sig själv.

Jag har haft en plan på att bli FÄRDIG innan 40.
Jag har 202 dagar kvar.
Säger bara…
/K