“Acceptans handlar inte om att må bättre utan om att få bättre kontakt med sina känslor.
Öppenhet och acceptans är att ha en kärleksfull och medkännande hållning till dig själv, din historia och dina invanda mönster, så att du med odelad uppmärksamhet kan vila i dig själv, ungefär som om du höll ett dyrbart och ömtåligt föremål i dina händer och betraktade det uppmärksamt och koncentrerat….”
*Jag hittade denna text antecknat med min egna handstil på en pappersbit hemma. Undrar om någon känner igen det? Tyckte att det blev mer talande när jag delade upp raderna som en dikt.
Det är mycket som ar svårt nu. Vi utmanas på nya sätt som människor och som samhället i stort.
Ändå vill jag prata om vädret. Eller kanske just därför…
En sådan vacker november vi har. Milt väder och sol. Det bjuder till att fortsätta yoga ute. Bada. Dra in den friska luften enda ner till naveln. Njuta.
Jag har nu under några år försökt förlänga badsäsongen en aning. På grund av dessa milda vintrar har jag kunnat bada året runt.
Bada året runt
Det har blivit en grej som är trendy. För någon kanske handlar det om att utmana sig själv. För mig personligen är det en näst intill en religiös upplevelse. Mötet mellan vattnet och den nakna kroppen har något heligt i sig.
När jag inte kan bada. Då yogar jag i det friska.
Yoga i det kalla
Det har i princip samma effekt på mig som höst- och vinterbad. Fokus. Inlevelse. Närvaro.
Den tystnad och lugn som finns i naturen när den energiska sommaren är slut är magisk. Det är mycket speciellt att skippa de prassliga vind- och regnkläderna en stund. Att känna sig lätt och smidig.
Men det funkar inte för alla. Jag har en väldigt varm kropp. En hel del underhudsfett och en eld som värmer mig inifrån. Jag njuter av att bli svalkad. Behöver inte ens bastu efteråt. Men jag ser till att jag håller mig varm både innan och efter. Och tränat kroppen genom att duscha kallt året om.
Vad jag vill säga med det är: var nyfiken, prova smått. Innan du går efter några trender se till att du förbereder dig och din kropp, och att du lyssnar till det just din kropp behöver och njuter av.
För när man tänker efter, vad är det som är viktigare? I tider då man behöver hitta behållning i det lilla, det nära, det “isolerade”, det egna och ensamma för flera av oss, där finns det en ocean av upplevelser att utforska. Så njut av det som är tillgängligt. Sätt inte ditt liv på paus. För det är det som är livet. Pandemi eller ej.
Jag har haft perioder då den enda yogan som blev av var att landa i mina fötter på det kalla tvättstugegolvet när jag hängde tvätt. Eller att lägga en hand på hjärtat och ta ett par grundande andetag när allt runtom gungade för fort. Jag klarade inte av att kliva på eller att stanna kvar på mattan.
Idag har den blivit till min lilla fristad. 180x66cm av min egna space. Där det inte finns några regler eller måsten. Där hela kroppen får ta plats. Precis som den är. Där tiden stannar ibland eller bara flyger förbi. Den tiden är MIN. Ibland fem minuter, ibland en timme. Den tiden är till för mig.
Jag har slutat klaga eller döma. Jag tar den tid jag behöver eller får. För det går inte alltid att välja själv. Jag möter kroppen såsom den är. Ny varje dag. Jag skalar av mig förklädnader. Masker. Jag slappnar av i smilemusklerna. Mjuknar i blicken.
Mattan är min spegel. Ett förstoringsglas kanske. Den visar mig det jag gör med maxad styrka. Mina mönster. Mina rädslor. Numera även min nyfikenhet på mig själv. Min förmåga till förändring. Min förmåga att hålla ut. Vänta in mig själv. I kroppen.
En ledig dag. En dag då jag inte orkade mycket mer än att bara vara. Plocka några höstlöv under morgonpromenaden med hunden. Pyssla lite smått med jobbet, hemma i soffan. Dricka några koppar örtte. Ta en till hundpromenad. Strax före skymning.
Långsamt. Riktigt riktigt långsamt. I kroppens takt. Efter dagsformen. En fot fram. Sen den andra. Paus. En buske att nosa på (hunden). En doft av fuktig tall att drunkna i (jag).
Att få uppleva världen på detta vis. Att uppleva tiden. Som rinner långsamt. Ljuvlig. Len. Söt. Smälter långsamt på tungan.
“Gratitude is the new black” Den sökningen ger 162 miljoner träffar på nätet. Ja, det snackas mycket om att man ska vara tacksam för vad man har. Att övningar i tacksamhet kan förändra hjärnan, höja serotonin-nivåerna och få oss att känna mer lycka. Utan att vi har förändrat våra yttre omständigheter. Man behöver alltså inte ens lyfta ett finger.
Jag köpte idéen för länge sedan. Har tackat fint för allt det goda sedan dess. En buss som väntat in mig på busshållplatsen. Sista paketet ikaffe på hyllan i mataffären. Att min hund klarat sin första flygresa. Lätt som en plätt. Ja! Det där kan jag! – tänkte jag och blev riktigt nöjd och faktiskt lite lyckligare varje gång jag svalde ett litet tacksamhetspiller.
Men så enkelt kan det väl inte vara!? Jo! Precis så enkelt är det! Men… man kan avancera i sin tacksamhet.
I steg två kan man vara tacksam för det mindre uppenbara: En gigantisk tvätthög betyder att du faktiskt haft råd att köpa kläder. Check! En punka betyder att du har en bil! Check! Några extrakilon på vågen betyder att du njutit av god mat! Check! Det funkar kanske inte varje gång men man kan öva upp att vara tacksam i dessa lägen relativt enkelt. Gärna med hjälp av en app i mobilen. Att man blir ständigt påmind av sin partner fungerar i regel mindre bra. (Bråkar du med din fru igen? Du har i alla fall en fru, så var tacksam för det! Eller?)
Level tre – i folkmun kallad även TACKSAMHETSNINJA – kräver att kunna vara tacksam för livshändelser som saknar en uppenbar uppsida. Dåliga besked som man klarar av att hantera. En sjukdom som påmint en om livets dyrbarhet. En förlorad kärlek som lärt en att älska och känna sig älskad.
I mina egna öron låter det som dyrbar livserfarenhet. Att leva med värdighet. Eller varför inte – Elegant acceptans av livets fula fejs.
Om du ska ändra en enda sak 2020 – leta efter det ljusa i det mörka. Du kommer ALLTID hitta det. Jag lovar.
Att leva ett gott, balanserat och lyckligt liv är inte enkelt. Inte för mig iaf. Även om jag mediterar, och allt. Jag har fått höra många gånger: Du som mediterar och allt, hur kan du vara så stressad, irriterad/(och irriterande!), så obalanserad?! Jo, jag mediterar just för att jag är alla dessa saker och vill bli bättre. Snällare, mer balanserad, mindre irritabel och mindre irriterande.
Men det är ingen quick fix. Det tar tiiiiiiiid. Det kräver disciplin. Och sedan gör man fel iaf. Får bakslag. Glömmer bort… Saker kommer i vägen.
Jag har adhd, eller så är jag bara stresskänlig efter utmattningen och allmänt överkänslig. Ganska snurrig också. Ändå gör jag mitt bästa varje dag. Precis som du. Med ditt bagage. Ändå blir folk missnöjda.
Fan! Det räcker nu med all people pleasing! Älska alla, respektera alla, men glöm inte dig själv, va?!
Jag ska nu lägga extra fokus på self-compassion i meditationen. Du kanske kan också tänka dig det. Om du är osäker testa din själv-medkänsla här (på engelska) och bestäm därefter.
Hälsningar från en liten privat retreat i vardagen.
När man kontemplerar döden… Nej! Inte man. När jag kontemplerar döden, så kan jag inget annat än att vara jävligt tacksam för att jag fortfarande är vid liv.
Att jag fick ytterligare en chans att göra om. Göra rätt. Eller iaf försöka igen.
Det är precis detta jag fattade på min hallgolv, med små, vassa stenar inkörda i knäna. (läs mer om detta under del 1 här) Som ett resultat av allt för många timmar i ett mottagningsrum på 13:e våningen i ett hus i södra förorten till Stockholm. Där lärde jag mig att man kan alltid FÖRSÖKA IGEN.
ALLTID. Så länge man lever.
Och att man inte är en sämre människa för det.
Man behöver bara ha en riktning och en plan. Och efter det har man en NY PLAN och en NY CHANS att försöka.
För att det är ytterst få saker i vårt liv som verkligen är PÅ LIV OCH DÖD.
Det går ungefär såhär:
Show up – Try – Fall – Rise – Dust yourself off – Back in the saddle.
(Dyk upp. Försök. Ramla ner. Res dig. Damma av dig. Hoppa upp i sadeln igen.)
Det enda som kan vara lite svårt, är att fortsätta älska sig själv under tiden.
Lärde mig ordet ÅNGEST relativt tidigt på svenska. Från Kerstin Thorwall, som var den första svenska vuxen-författaren jag har läst.
Ändå visste jag inte vad det var eller hur det kändes.
Trodde det hade något med menopausen att göra. Fremst. Året var 2003-2004.
Sedan blev året 20015 och tonåringarna började prata om ångest.
Jag visste fortfarande inte vad det var. Jo, jag hörde om ångestspiralen och den där jag-tror-jag-dör-nu känslan.
Tråkigt, tänkte jag, man vill ju helst dö i lugn och ro.
Sen en dag, kanske var det tidig vår 2018. På knäna i hallen. Med blicken mycket nära den grusiga hallmattan, förstod jag plötsligt att jag hade ångest.
Om det var mycket eller lite ångest går det ju inte att säga objektivt.
Det är som att försöka jämföra vem som är hungrigast.
Plus, att det är för fan ingen tävling.
Tankarna gick iaf ungefär såhär:
Mattan är jävligt grusig. Det är så smutsigt överallt. Det är mitt fel. Jag är dålig på att sköta mitt hem. Jag är så jävla misslyckad i allt. Måste dammsuga nu nu nu!!! Men jag har ingen ooooork!!!
in pieces
Och DÄR någonstans, med blicken fastspänd på en grå-glittrig liten vass jävla sten, fattade jag vad som pågick.
Hur känslan av självförakt skruvades upp ihop med berättelsen jag skapade i mitt huvud.
Hur rädslan växte sig stor, stark och bördig.
Och hur jag snart skulle skörda stora mängder panik om jag följde dessa tankar som jag brukade göra.
När jag kände inte att jag hade någon utväg. Någon lösning att ta till.
För att jag trodde på högsta allvar att mitt mänskliga värde låg bl. a. i att min hallmatta var ren.
Och någon annan sanning FANNS helt enkelt INTE.
DEAD END.
Och det, kära barn, kallas ÅNGEST.
Men eftersom jag under den perioden gick hos en väldigt, väldigt duktig arbetsterapeut som försökte lära mig att planera, så hann jag tänka denna blissfulla tanke: jag kan ju planera bort detta!!!
Alltså bryta ner min rädsla i vardagliga sysslor som skulle lugna ner mig. Ge mig en känsla av kontroll, kanske?
Den som varit med ett tag kommer klokt märka: “men sen skiter sig planen och då sitter man där ännu mer förstörd och misslyckad och ångestfull.”
Sant! Så himla, himla sant. Men planerar du även för detta, så är du i princip ostoppbar.
Grubblar över en sak: Att vara nöjd med det som är… Att acceptera verkligheten… Andra människor och deras beteende…
Kan det övergå till konformism och/eller apati?
Jag låter dig vara och du låter mig vara. Vi lever bredvid varandra. Utan krav och önskemål om MER.
Jag VET att bilden är så mycket mer nyanserad än vad jag beskriver. Jag VET att såhär blir det när hjärnan tar över. Ändå kan jag inte sluta undra. Ändå kan jag inte bestämma en gång för alla, att JA, SÅHÄR är det. Nu kan du vila i det. Detta är sant. På riktigt.
