Våra nöjen ÄR våra måsten

Att skriva är det bästa, det finaste jag vet.
Jag belönar mig med skrivande. Gör det till något heligt och speciellt. Det är det jag gör när skitsaker är överstökade. Eller det är så jag tänker att det ska bli.
Men det blir det inte. För att skitsakerna tar ALDRIG slut. Aldrig!
Det finns en oändlig mängd samtal att ringa, mail att skriva eller svara på. Tvättmaskiner att köra. Måltider att laga. Köksbänkar att olja in. Barnstrumpor att para ihop.
Konstigt. För nästan inget på denna lista ser jag som en skitsak egentligen. Det är betydelsefulla sysslor som kan ge och skapa glädje. Men de är inte det jag längtar efter att få göra. Så jag plöjer igenom dessa med otålighet och kanske kanske till och med en gnutta irritation. Kanske.
Och tror du att jag är på humör att skriva eller har någon som helst ork kvar när jag blivit klar?
Aldrig i livet.
Och jag faller i denna fälla KONSTANT. Det är så jag har blivit uppfostrad: måsten först, nöjen sen. Men våra nöjen ÄR våra måsten. Hur ska vi annars ÖVER-leva och tycka att livet är över huvudtaget VÄRT att leva.
Jag påstår att den långa helgen som kommer blir mycket bättre om vi börjar med att stanna längre i sängen på morgonen, läsa några sidor i favoritboken, bläddra i någon tidning. Älska. Prata med de vi gillar. Äta låååångfrukost. Plocka blommor. Vila i sysslolösheten…. och sedan börja pyssla med det som absolut måste göras. Men glädje och ro i kroppen. Så ska jag göra.

Lavendel

Testa du också vet jag! Och kom sedan tillbaka och berätta hur det gick!
Och ha en underbar långhelg :-*

/Kasia

Jag skiter i det!

Hur mycket ska man stå ut med här i livet? Hur länge ska man försöka att inte ge upp?
Det beror på vad det gäller, eller hur?
Men uttrycket “det som inte bryter ner dig gör dig starkare” har nog dragits lite för långt hos många och används lite (jag menar mycket!) för ofta.
Tänk om vi skulle byta ut det mot “jag skiter i det!”?

Jag behöver inte lösa alla världens problem, engagera mig i allt, finnas till för alla jämt.
Man kan, om man vill. Världen är full av vardagshjältar och martyrer som knarkar på bekräftelse. Det är fint, helt underbart, att vara engagerad och berörd, att försöka ännu en gång, att ge nya chanser. Visa att man är stark och ger sig inte. Det känns liksom bra i kroppen, eller hur?
Tills det faktiskt inte gör det längre.

Det är som med muskler: har man kört för hårt träning så bryts musklerna ner istället för att växa. Så du blir banne mig inte starkare av att ligga på din maxgräns hela tiden! Jag ser inte det längre som hjältemod att inte ta hand om sig själv i första hand.

Med detta vill jag absolut inte säga att det är fel att engagera sig och gå all in i saker i livet. Det finns tillfällen där all in är det enda som duger. Men det får inte bli ens vardag. Och lever du så så skulle jag föreslå att det är dags att titta närmare på dina val i livet. Och dina intentioner?

  • Det kanske finns mönster hos dig som leder till att du tar på dig för mycket? Konstant? På alla plan? På jobbet, hemma? I relationer?
  • Du kanske försöker leva någon annans liv åt dem? (Skulle de möjligen kunna må bra av att ha mer eget ansvar?)
  • Du kanske har förlikat dig med att du alltid står sist på tur?
  • Du kanske försöker distrahera dig med andras problem från saker som du bör ta tag i i ditt eget liv?

Man kan bara komma fram till nya insikter när man stannar upp och tittar närmare på saker. Reflekterar: Vad är viktigast? Hur ska jag skilja guldkorn från skit. Och det svåraste: Hur undviker jag guldpläterad skit?

Kom ihåg, ingen kommer tacka dig när du kört slut på dig själv. Du bär ditt eget ansvar för dig själv. Låt andra bära deras. Välj med omsorg.

Love,
/Kasia

Bränn bara inte ut dig när du eldar i trädgården!

Wow! Våren är här! Så mysigt! Det är inte bara inne som man ska prestera, nu är det också ute. Grannarna klädda i arbetskläder springer fram och tillbaka med diverse redskap utanför mitt fönster. Eller jagar sina barn på mini-cyklar. Jag fick vara jättenoga med hur jag reagerade på detta under dagen när jag stod i köket och lekte med mat. Har tidigare i livet dömt mig själv till en total odugling pga. att jag inte hade ork att ta mig an stora ute-projekt under helgerna.
Och nu har jag börjat förstå att det fanns flera helt giltiga anledningar till detta:
* att jag har slitit så in i helsike på jobbet under långa perioder och verkligen verkligen behövd återhämta mig under helgerna.
* att jag inte tycker det är särskilt roligt med trädgårdsarbete och jag vet inte hur man gör en massa trädgårdssaker. Jag står hellre och gör en vegansk “cheddar-ost” sås på sötpotatis än klipper buskar.
* att jobba med kroppen, kratta, kliva ved, det är en annan sak. Det kan jag göra. Det är också sysslor som har en början och ett slut. Man ser hur långt man har kommit under tiden. Det är rogivande. Allt det andra som jag inte har koll på… det stressar mig och då undviker jag det så mkt jag kan.

Visst, det är ett jättefint sätt att spendera tid med familjen ute, nere på knäna i den fuktiga jorden. Man kan känna sig nyttig också, och det vill man ju, eller hur?!

Jag hoppas du förstår att jag är ironisk. Allt det där pulande i trädgården passar inte alla. Och även om det passar dig men du inget orkar. It is fine too! Bränn bara inte ut dig för påskliljornas skull. Gör det du tycker är roligt nu när det äntligen blivit lite varmt och soligt. Gör det du har längtat efter under den hela långa vintern. Arbetet, det kommer vänta på dig. Den saken är klar.
Du hinner. Eller inte. Och om världen går under eller om jag får stroke imorgon då har jag hellre yogat idag ute på altanen, eller läst, än att jag tvingat mig till saker som gör mig förtvivlad.

Söndagsfrukost <3

Bokläsning i solstolen <3

Tack för mig!
Ha en fin kväll och spara energi för imorgon är det en ny vecka och det ska man också orka med. Inte sant?

Puss!

/Kasia

Ett badkar utan propp.

Det där hur lycka och relationer hänger ihop. Det är verkligen ofta som vi missuppfattar det hela. Jag är ledsen, men jag menar verkligen det. Har du inte reflekterat ordentligt kring vad lycka ÄR för dig och var den finns på riktigt, så är det ganska troligt att du ödslar väldigt mycket energi på att upprätthålla en illusion om ett lyckligt liv tillsammans med någon.
Det är som att hälla vatten i ett badkar utan propp.

Det finns en så vacker sång som jag har gått och nynnat på i några dagar nu. Tänkt tom sjunga den till min man på vår tioårsdag i år. Den där sången sjungen med len kvinnlig röst; någonting om den vackraste människan jag någonsin mött.
Det lät ju så bra, så vackert. Så passande. Min man har verkligen det vackraste, generösaste, mest anspråkslösa hjärta jag sett hos en människa.
Så jag googlade låten, läste igenom hela texten, och så sjönk jag ihop. Återigen, att det är den bild av kärlek och lycka i relationer som vi matas med så fort vi klarar av att skapa ett gratiskonto på spotify. Det finns flera mycket mer uppenbara exempel, jag vet. Och flickor och pojkar i mellanstadiet kanske snarare nynnar “shake that ass bitch!” men alla dessa you belong to me, you make my dreams come true, I´m nothing without you… det är dessa till synes oskyldiga texter som skapar vår världsbild. Den har jag försökt införliva själv.
Till den dagen då jag – i vuxen ålder – fått det så tydligt förklarat, att det är ingen, på riktigt INGEN som kan NÅGONSIN göra mig lycklig om jag inte är det själv, från min egen sida.
En annan människa kan visst distrahera mig bort från mitt elände och sorg, kan få mig att skratta, känna mig vacker och behövd.

Men lycka, den föds inombords. Inom var och en av oss. Och vi kan bjuda på den, dela den med andra. Men det går inte för en människa att leva hela sitt liv PÅ någon annans lycka. Och ingen ska behöva bära en börda av att GÖRA en annan människa lycklig.

Så numera vänder det sig i magen på mig när jag hör att hon har letat efter honom “sorgsen och trött” (mest kanske för att det skulle rimma med ordet “mött”, men vad f*n!) och blivit botad så fort han dök upp.
Och till sist denna pärla: “Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig/Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig.”
En sann kärleksförklaring, inte sant? Från sjuttonhundratalet, då en kvinna (eller vilken människa som helst) hade svårt att klara sig på egen hand! Och låten är skriven 2001.

Vad vill jag säga med det?
Lyssna kritiskt.
Odla lycka inom dig och sluta leta efter den utanför dig.
Och så njut av våren!

/Kasia

Det stora i det lilla

What a feeling. Very refreshing. To do all these things long forgotten.

Djupa samtal om livets lust och olust med nya vänner. Skratta så magen krampar. Åka nattbuss. Prata en stund med en främling utan att spela upptagen eller VARA helt självupptagen. Höra morgonfågelsång för första gången på lääänge. Sova med uppdragna rullgardiner och låta solstrålarna berätta när det är dags att vakna. Sitta med dator och kaffe och macka i sängen. Känna livsenergin pirra i hela kroppen. Längta efter flottiga, salta pommes och en puss eller två från De jag älskar och saknar…


Det är de små sakerna som gör livet. Och som blir till ett ankare i nuet när stora saker sker.

Att skära i långa ihåliga salladslöksstjälkar och se på hur små gröna ringar rullar iväg åt alla håll som de behagar… Det är oxå livet, det.

Njut av det lilla. Låt det stora bre ut sig och ta tid. Säger jag till mig själv. Och till dig, om det är just det du behöver höra. <3

/K

Dear Diary,

I missed you.
I know that you are me and I am you.
There is no separation.
I know that my thoughts exist even if I do not write them down.
I know they are valid even if they are not posten on facebook. Or a blog.
BUT… (and as always – it is a BiG BUT)
…Letters, when they form words on paper, or a screen, they become MAGIC.
They are all magnetised with meaning and longing for connection.
Oh yes! You can sense it if they are merely empty shining shells. Or if they burn through your skin and straight into your heart.
You know the taste of Honey.
These unspoken, unwritten  words pulled me to my desk this morning.
My veins literally bursting with energy.
My eyes and ears wide open before the alarm went off.
An energy impossible to deny.
A Spring crush.
On Life.

It´s been idle for a long while now. I was patient. I was curious. I was quiet.
I was listening.
Waiting for the seed to crack open.
So maybe it is it.
We´ll see.
Either way, Dear Diary, I wanted you to know.
Because when You know, I know.

Love.
/Kasia

Sluta stirra på pricken – några ord om perspektiv

Mitt i en drama, en sorg, en tid av förtvivlan. Jag vill så såå sååå gärna använda kraften i den känslostorm som varar, för att förändra min situation. Då kanske minskar smärtan.
Vad är chansen att jag fattar rätt beslut just då? Min erfarenhet visar att det är bättre att vänta. Det är bättre att andas, komma ifrån, låta en tid passera. Det heter att skaffa sig lite perspektiv.
Jag ber dig inte att glömma bort hur arg eller sårad du var. Jag menar inte att låta känslorna vattnas ur eller blekna med tiden.
Jag har börjat förstå att den där passerande tiden är magisk. Den skapar plats i huvudet, den ger utrymme för saker att falla på plats, den ger utrymme att reflektera.
Jag har en bild i huvudet. Jag står vid en tavla. Nära. Jättenära och stirrar på en svart prick. Det är allt jag ser och det är hemskt stort. Farligt. Fult.
Sen tar jag tre steg bakåt och en färgexplosion utspelar sig rakt framför mina ögon.

Annas vackra tavla

Jag ser en större bild! En förblindande vacker tavla av ett helt liv.
Den svarta pricken blir en helt nödvändig del av något större som jag inte visste fanns när jag stirrade mig blind på den. Eller så var det bara en liten fläck av flugskit. Vem vet!

Fundera lite oftare på vad det är du ser egentligen. Att backa och vänta ut minskar dramatiken i 8 fall av 10. Garanterat!
Ha en helt odramatisk med färgsprakande söndag, min vän <3
/Kasia

Tack Anna Asplund för att jag fick använda ditt vackra verk!
***
Om du blev nyfiken på Annas arbete klicka in på Annas Penslar eller gå in på Brevens Hjärta där Anna har sin fantastiska atelier. Jag har varit där och har en massa vackra bilder att visa. Det kommer!
Jag kommer även själv att vara där i försommaren, om universum har bestämt så. Håller tummarna! <3

Discipline of freedom

Happy days! Jag fick några timmar för mig själv i eftermiddags! Imorgon ses jag igen med familjen. Happy days det med! Det är så roligt att få vara själv när man vet att det är på begränsad tid.
Men det var inte det jag ville säga ikväll.
Jag ville snacka om mål och planer för 2017.
Men innan dess så ska jag berätta hur det gick för mig ikväll:
Jag har jobbat i flera timmar, kommit hem, lagat mumsig middag för en (bildbevis finns här på Instagram) och sedan skulle jag kolla på film. I samma sekund som jag skulle sätta mig i soffan kom jag på att det kanske vore bra att starta en tvätt. Den kan ju snurra samtidigt, inte sant?
Sedan var det kört!!!
Jag startade en maskin,
plockade torra kläder från torkställningen,
snubblade över dammsugaren,
kopplade in den,
innan jag fattade saken dammsög jag hela vårt TRE-våningshus,
tog av lakan i sovrummet,
gick ner till köket,
packade in disken i diskmaskinen,
diskade lite för hand,
torkade alla bänkar,
gjorde en kopp te,
och sen var jag klar för att se på filmen.

What the hell??? Så tänk nu alla som känner mig och umgås med mig till vardags!!! Att jag överhuvudtaget lyckas hålla tråden i våra samtal, ibland, för korta stunder!!! Det är ju en stor jäkla UNDER!!!

Jag vet liksom att det är så det kan lätt bli för mig. Så årets utmaning och förhoppning krätsar kring ordet disciplin. Men inte vilken disciplin som helst, förstås.
A discipline of freedom.
Och hur ska jag ens börja? Det är ganska klart att det inte blir enkelt.

Sedan några år tillbaka försöker jag jobba efter hur jag vill att det ska KÄNNAS varje dag, och inte vad jag ska åstadkomma under åren. Till det använder jag vackra planners with a soul av Danielle Laporte, (för mer info gå in på www.daniellelaporte.com och läs mer om The Desire Map, om du vill).

What I will do to feel the way I want to feel.

Även där har man lite plats för att krafsa ihop ett par, tre saker som man gärna vill arbeta mot under året. Och det kan man revidera varje månad. Skriva om, i fall det behövs. Jag har nu, – när filmen tog slut! – snabbt gått igenom förra årets anteckningar. Det gick fort. Det fanns några rader nerskrivna förra januari. I februari stod det bara ett ord i min planering “överleva”. Sedan var det blankt ganska länge. Men när jag tänker efter så har jag faktiskt lyckats med några saker på den listan. Med andra är jag på god väg. Och det är jag så himla nöjd med!!!

Hur går det för dig då?
Berätta gärna så vi andra också får skratta lite, eller blir lite snällare mot oss själva.

Massa kärlek till dig, alltid!
/Kasia

Inre ordning och oordning

Gu´vad jag har längtat!
Efter att få sitta och skriva. Som på gamla goda, utbrända tiden. Jag jobbar nog inte heltid nu men jag tänker på mitt jobb och mina uppdrag nästan hela tiden. Längtar till mitt skrivbord och till spisen när jag fixar alla saker som hör till att driva ett företag. Och gå en yogalärarutbildning. Och renovera hemma. Göra en adhd utredning. Och begrava en familjemedlem.

Livet är lite kaotiskt just nu. Men jag klagar inte ett dugg. Jag är tacksam för varje ny soluppgång jag får äran att bevittna och jag försöker göra det bästa av varenda dag. Det gör vi väl alla.
Och hur ofta känns det ändå otillräckligt? Not good enough? Hur ofta tror vi att andra klarar livet och motgångarna bättre än vi lyckas med det?

Kanske för att vi inte ser alla detaljer? Eller för att vi bara examinerar ytan?

Titta på denna bild:

Harmoni.

Min harmoni.

Och titta sedan på denna bild:

Mitt kaos.

Mitt kaos.

Båda är tagna på samma rum. Kanske till och med samma dag. Och det gör inget. För i mitt hjärta hade jag samma “ordning” oavsett kaoset som fanns på mitt skrivbord.

Mitt hjärta.

Mitt hjärta.

Men upplevelsen av det för den förbipasserande kan vara något olika.
Illusion.

Var rädd om ditt inre ordning och oordning. Jämför inte den med något annat du ser ute i världen. Var rädd om det du skapar och gör det med hela hjärtat.
Vad kan gå fel?

Love and peace within!
/Kasia

LEV eller DÖ – beslutet är ditt

En självklar sak, kan man tycka, men slog mig återigen imorse, precis när jag klappade kinderna med en billig dagkräm från apoteket.
Hur blev det att jag kunde ändra mig? Hur var det min resa ut från utmattningen började, egentligen?
Ett långsamt VARSEBLIVANDE. Som ett svagt ljus på långt håll som växer i styrka när man närmar sig det. Eller en ballong i magen som växer och växer tills den inte får plats längre och MÅSTE, bara måste smälla. En smärtsam plötslig NÄRVARO i det som livet blivit till:
En annan morgon. En främmande, tom blick i spegeln. En betydligt dyrare dagkräm, stark parfymdoft och en vältäckande concealer i blank förpackning. Än idag får jag tyngd över bröstet och små svettpärlor på nästippen när jag hör gällt ljud av en hårfön. Stresspåslag heter det. Kroppsminne.
Fejsbok är numera hjälpsam med att återkalla gamla minnen: mina stolta inlägg i stil med:

“Att göra egen äppelmos, egen jordnötssås och inlagda soltorkade tomater på en eftermiddag och ändå lägga sig vid tio. Med en sjuk unge. Det är inte illa det! :)” 

“Vaknade kl. 6 för att lyfta lite grus, fick se en underbar soluppgång. Nu mot Stockholm för en sista arbetssöndag.” 

Och så för nästan precis fyra år sedan… Inga fejsbokinlägg från den perioden inte! Det är svårt att säga att jag har TAGIT ett BESLUT. Snarare var ett ultimatum från självaste livet:

Gör något. Be om hjälp. Vänd om. Annars överlever du inte. Sluta lotsas att du har koll på livet. På dig själv. Är det såhär du vill ha det?
Och en kollaps. En helgmorgon. Ett frukostbord dukat med stekta ägg och färska frallor. Och ingen att äta med. För jag har skrämt bort dem alla.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Beslutet är ditt. Det är ditt eget liv. Du kan glida på ytan, lotsas leva fast du är halvdöd, känslomässigt förlamad och olycklig inombords. Göra som alla andra, lotsas att allt är tillräckligt bra, att andra har det värre och inte klagar. Eller så tar du kommandot och städar upp skiten. Börjar LEVA. Leva som FAN!* Ja. Beslutet är ditt.


*Ha inga illusioner. Träsket kan vara djupt och geggigt och kan ta tid och tålamod att ta sig igenom.  Folk kan bli sura, kommer inta fatta någonting. Men det finns ingen annan väg. Och målet är jävligt gött! Man börjar prutta glitter liksom och se saker i alla regnbågsfärger.

Regnbågens alla färger <3

Regnbågens alla färger <3

Puss och mod till alla!
/Kasia