Tag Archives: #zebrazone

idiot!

Posted on by
Reply

Har du tänkt på det? Att det alltid finns någon som lyssnar på det du säger till dig själv.
Ditt inre barn, eller den sunda vuxna som du har blivit genom åren.
Oavsett. Hade det faktiskt stått en unge eller en annan vuxen framför dig skulle du nog ha ganska svårt att kalla dem för idioter (om du inte är på en riktigt dålig plats i livet just nu).
Tröskeln är förmodligen mycket lägre när du talar med dig själv.
– Gissar jag rätt?

Jag har kallat mig själv för idiot oändliga gånger i mitt liv. Och värre! Nu säger jag kanske något i stil med: “ajajaj, det där var kanske inte så himla bra gjort” (Hettar det till så kanske jag byter ut “himla” till “jävla”, men värre än så blir det nog inte längre.)
För jag tycker att jag har fått nog med skäll och kritik i mitt liv. Både utifrån och inifrån.
Även om jag har i de flesta fallen gjort mitt allra bästa. Och det gör du säkert också.

Så vad behöver du höra när du har ansträngt dig efter bästa förmåga men det skiter sig ändå?
Definitivt inte säga att du är en idiot, eller en odugling, eller vad du nu brukar hitta på för ord. (Många gånger är det ord du kan har hört av andra – sorgligt nog.)

Men vi kan ändra på detta. Vi kan sluta med elakheterna. Och du behöver inte oroa dig att du plötsligt blir lat eller alldeles omotiverad till att göra saker när din inre röst mjuknar. Man har sett att snälla ord motiverar bättre än hot.

I den kurs jag leder brukar jag ställa frågan:
Vad behöver du höra? Vad skulle du behöva att någon viskat i ditt öra varje dag?

Jag bjuder in dig: Fundera på det du också.
Och kom ihåg: Var noga med vad du säger till dig själv. – Tänk om någon lyssnar!

Må gott,
/Kasia

När målet är större än rädslan…

Posted on by
4

TEXTEN TILLÄGNAD LENA

 

 

Å, jag hade vetat så länge att det är rätt sak att göra.
Och jag ville det så mycket!
Men jag vågade på något sätt inte. Det fanns så många ursäkter.

Och så hände det ofattbara.
En människa från min grupp på stressrehabiliteringen tog sitt liv.
Jag fick meddelandet flera månader senare. Den mest förlamande känslan var att jag märkte liksom inte att hon saknades… fast vi sågs många gånger efter rehaben.
Hon. Den mjuka, varma, roliga, känsliga tjejen. Med en cykel och ett kolonilott i stan.
Hon som gillade blåbärsglass och hade alltid på sig en vit tröja. Alltid.
Jag kan knappt andas, fortfarande, när jag försöker föreställa mig den känslan av ensamhet som finns hos en människa som inte längre hittar meningen med detta liv. Inte hittar hoppet. Inte ens en liten liten gnista…

Det var då, när jag fick veta att Hon dog, då fattade jag på fuckin´ RIKTIGT att tiden är inne! Att det är NU.
Jag vaknade en lördagmorgon och visste att jag måste berätta om min utmattning.
Och att jag ska skapa en kurs. Och att de som kommer ska få ta hem ett armband med ordet NU.

Och så blev det.
Och jag fick se med egna ögon att mitt egna lilla mod  skapar, och drar till sig ännu mer mod. Det goda i alla människor gör att vi svarar med sårbarhet på den andres sårbarhet. Halleluja!

Att prata inför folk anser många är lika läskigt som döden själv. Själv har jag gått i terapi för socialfobi och min hjärna fryser och alla tankar står stilla om jag ska säga något inför andra.
Men jag hade ju inget val. Jag var ju tvungen att göra detta NU.
Men jag tänkte mig cirka 10 personer, kanske, om jag har tur, och det kom fyrtio!
Bara det att en större lokal fanns att tillgå bara några dagar innan utsatt datum?!
Jag hade liksom universum på min sida, eller?
Och när alla satt i rummet var jag tyst långa stunder… avbrutna med några försök att säga något vettigt, det jag övat in, det jag haft nedskrivet på papper framför mig men kunde inte läsa.
Jag hörde hur jag gjorde bort mig mer och mer för varje tyst sekund… minut… – och vet du vad – jag dog inte av det! Och tydligen var inte MIN upplevelse samma som ANDRAS upplevelse. Och de som gick hem och inte sagt något – jag kan inte sitta och gissa vad de tyckte.
Jag använder tiden och orken för att förbereda nästa tillfälle istället. Nästa sårbarhetsfest och skamexponering.

Om du vill läsa några av deltagarkommentarer jag fick efter kursen – gå in på min hemsida. Du kanske själv skulle behöva gå en sådan kurs? Du kanske känner någon behövande? Snälla. Blunda inte för psykisk ohälsa. Det kan rädda någons liv.
Mår du själv psykiskt dåligt, snälla sök professionell hjälp på din närmaste vårdcentral eller ring 08-58584920 – OK? Vänta inte. ♥

Jag kommer resa bort på en tyst retreat i 10 dagar i början på mars.  Det är därför inga nya kursdatum är satta än. Men på våren bjuder jag på en ny omgång så håll utkik och läs nyhetsbreven.

Ha en underbar solig lördag och var rädd om dig själv och andra.
/Kasia

När hjärnan säger Over & Out

Posted on by
Reply

Du vet väl att jag startade ZebraZone efter att jag varit utbränd i över ett år?
Det var våren 2013. Jag skrev under pseudonym och på engelska. Jag skämdes.
Länge.
Jag upplevde att jag kom med dåliga nyheter som ingen ville ta till sig.
Idag drabbar utmattningen rekordmånga. Det är vanligt.
Samtidigt blir det svårare och svårare att få den hjälp som behövs.
Den hjälp som jag själv fått. En riktig rehabilitering.
Jag har pratat med fler som får starka mediciner utskrivna vid första besöket på vårdcentralen, för att kunna fortsätta jobba. Vården hinner inte följa upp patienter som börjar må dåligt. Och många HINNER helt enkelt INTE att bli sjuka. Eller har inte råd.

Tänk om vi skulle FÖREBYGGA??
Istället för att plåstra om folk
och skicka dem tillbaka dit de blev sjuka?

Jag har försökt föra min egen kamp mot olika myndigheter och deras felaktiga, kortsiktiga beslut. Jag har diskuterat med ombud, specialister, jurister och chefer till robot-människor på myndigheter.
Det förändrade ingenting.
Det är en politisk fråga. Människor gör det de blir tillsagda att göra. Utifrån sin budget.

Jo, men vänta. Visst förändrades någonting under dessa samtal. De förstärkte min övertygelse om att det är fel fokus där ute. Och visade att den lilla ork jag har gör ingen nytta i en strid mot jätten.
Så istället för att jobba MOT vill jag jobba FÖR.

Jag har hyrt en lokal i Huddinge (ABF-huset, Kommunalvägen 26) och kommer berätta om min utmattning. Den som jag drabbades av för fem år sedan, och den som jag snuddat vid nu i höstas. Det är gratis. Jag bjuder på min skamexponering.
Den 24:e januari, en onsdag, kl. 18.30 till 20.00.
Varför?

  • Så att du som är utmattad känner dig mindre ensam.
  • Eller så kanske får jag dig att må bättre, för du är klokare än jag varit.
  • Du som anhörig till en utmattad människa kan få höra hur det är från någon annan.

Här kan du se inbjudan till eventet.

Sedan, 31:a januari och 7:e februari, samma klockslag, blir det kurs. Jag delar med mig av det viktigaste som hjälpt mig på vägen tillbaka och som jag använder än idag. Här kan du läsa hur du anmäler dig, mm.

Hoppas vi ses, för att tillsammans göra något FÖR oss själva. Och andra.

God söndag.
/Kasia

Strona zeszwedczona

Posted on by
3

Jest środek nocy. Po wielu dniach i nocach pracy strona ZebraZone.se funkcjonuje po szwedzku. Piszę o tym, żeby się nikt nie przestraszył, że nic się nie da zrozumieć.
Póki co musi tak być. Nie da rady inaczej. Jestem zbyt zmęczona by się cieszyć, ale powód do radości jest! Jest Medytujący Kucharz!
I jest szansa, by spróbować mojego jadła wegetariańskiego i wegańskiego od 17 października, w Sztokholmie. Szczegóły na stronie .

Pięknie dziękuje tym z Was, które mi tak serdecznie życzyły powodzenia w nowych przedsięwzięciach. To bardzo podnosi na duchu w chwilach zwątpienia. Które za każdym zakrętem się czają. Wielkie dzięki i do przeczytania Miłe Kobiety! :-*

Bez względu na to, co się dzieje, zawsze dawaj sobie spokój! Umowa? :-*
/Twoja Kasia <3

NO PANIC

Posted on by
6

No i co?
Ty tam, co w panice szukasz karteczki z hasłami do służbowego komputera. Jak bardzo się boisz powrotu do pracy po wakacjach?
A Ty, co na kolanach pod stołem kuchennym zgarniasz rozdeptane płatki śniadaniowe. Jak bardzo tęsknisz za tym, żeby dzieciaki zeszły Ci z garba i wreszcie wróciły do szkoły?
A Ty, wylewający resztki rozgazowanego piwa po wczorajszym grillu. Googlowałeś już hasło “jak sprawdzić czy mam uzależnienie alkoholowe”?
A Ty z wypłowiałą, plastikową obrączką “all inclusive” na nadgarstku, co szukasz przepisów na dietę sokową i detox w trzy dni. Czujesz się na siłach stawić czoła nadchodzącej jesieni?

Mogłabym właściwie zacząć nowy sezon od kilku zdjęć i wspomnień z wakacji. Coś pięknego pokazać. Poopowiadać. Ale wiem, że wielu ciężko przeżywa koniec wakacji i urlopów. Byłam w każdej z powyższych sytuacji. Bywały lata, że we wszystkich naraz. Bo koncentrując się na wakacyjnych planach i marzeniach o chwilowej wolność całą wiosnę, łatwo przeoczyć fakt, że po wakacjach też jakoś trzeba żyć. I to jesienią. Zimą. Całą drogę aż do Gwiazdki. Dobrze wtedy pamiętać, żeby nie wpadać w panikę i żeby unikać najdalej jak się da nieskoordynowanych ruchów.
Drakońskie diety, nagłe rzucanie pracy, mordercze treningi, ostatnie remonty, zanim jeszcze zrobi się zimno i deszczowo… Pomyśl dwa razy. Oszczędź sobie. Oszczędź SIEBIE. Żeby Cię starczyło aż do Gwiazdki. I dużo, dużo dłużej.

IMG_4576

Jesień będzie piękna <3

Pamiętaj, daj sobie spokój!
/Kasia

Przyjemnostki

Posted on by
3

Bardzo ciężko pracowałam przez ostatnie tygodnie. Za ciężko.
Tak ciężko, że nie zauważyłam prawie, że bzy już przekwitają. Od kilku lat chodzę majową porą jak obłąkana po okolicy i wącham bzy. Przenoszę się w czas lat dziecinnych na własne podwórko, między nasze własne drzewka. Czuję się mała. Zadowolona. Obłażą mnie robaki, ślimak się czasem jakiś przyklei do ubrania. Czasem nawet głowa rozboli jak się tak dobrze kilka razy zanurzę i, że tak powiem, zaciągnę.
Dziś rano wreszcie oprzytomniałam i poszłam na poranny spacer. Zajęłam się sobą. Posłuchałam tego, co chce Kasia.
bzyMała sprawa, błaha sprawa. Ale tworzy trend:
Nie stawiaj siebie i tego, co dla Ciebie ważne (lub przyjemne!) zawsze na końcu.
Są chwile, okresy, kiedy trzeba skoncentrować się na pracy, rodzinie, projektach, które gonią, terminach. Problem polega na tym, że gdy się człowiek tak porządnie zanurzy w tym odmęcie, w tym wirze, to czasem mijają lata zanim się ocknie i zobaczy, że odstawił SIEBIE na boczny tor.
Nie róbmy tego. Szanujmy siebie i nasze małe przyjemności, nasze małe, wielkie potrzeby i zachcianki.
Nie trzeba od razu się buntować, dezerterować, strajkować i bukować spa na cztery doby za dwie pensje…
Za chwilę weekend. Wystarczy się troszeczkę rozpieścić, zrobić SOBIE jakąś małą przyjemnostkę. Zapytać SIEBIE: na co mam ochotę? Za czym tęsknię? Czego już dawno nie robiłam/robiłem?
Przejażdżka rowerem
Spacer
Rozmontowanie silnika kosiarki, żeby zobaczyć, jak wygląda od środka
Ciasto rabarbarowe (mój plan!)
Dwa rozdziały książki, która zbiera kurz na szafce nocnej
Kieliszek rosé (też mój plan!!)
Cisza (również mój!)
Śpiewanie pod prysznicem mimo protestów rodziny…

Coś, co rozpocznie nowy trend. Wyśle Twoim komórkom* wiadomość:
Troszczę się o Ciebie, ciało. Jesteś dla mnie ważne. Liczysz się, Kasiu, Basiu, Monisiu, Martusiu, Marylko, i Ty Aneczko. Roberciku, Arturku, Radeczku, Wojtusiu, widzę Cię i szanuję.

Zaopiekuj się sobą!

Zaopiekuj się sobą!

Ciało to na pewno zauważy. Zobaczysz. Spróbuj i przekonaj się!
Troszeczkę każdego dnia. Żeby życie całe nie uciekło. Bo to straszna szkoda.

Jeśli masz ochotę podziel się swoimi przyjemnostkami weekendowymi w komentarzu.
Lub jeszcze lepiej! Sfotografuj je i umieść na instagramie z #dajsobiespokój @zebrazone
Dobrego weekendu i pamietaj: daj sobie spokój!

/Kasia

*tym w mózgu i ciele, nie na ajfona!