Jag har en genetisk svaghet. Jag kan verkligen inte ljuga. Men det är inte ens därför som jag aldrig säger något som inte är sant. Det är inte därför. Och jag menar inte att alla andra går och ljuger till höger och vänster. Faktum är att det som inte är fullt så smickrande behåller man kanske oftast för sig själv. Men inte här. Här säger jag det som andra kanske ibland tänker och känner. Tycker att det är sååå uppfriskande. Att höra lite då och då: känner igen mig i det du säger, förstår helt, känner du också som jag?

Och efter denna inledning tänkte jag berätta om en av de roligaste dagarna på länge.
Denna fina måndag! Den mediterande kockens premiär!

svampcannelloni och vegansk soppa

Jag har lagat mat på en restaurang! Och folk åt! Och berömde! Och klappade sig på magen! Och några vänner kom. Fast några fick åka långt. Jag är så tacksam och lycklig. Jag finner inga ord.
Jag. Finner. Verkligen. Inga. Ord! Mitt leende är så brett att jag börjar nästan tugga på min egen tofs!
Men det är inte det heller som jag vill berätta om.
Jag var lite pirrig inför dagens äventyr imorse.Inte nervös men förväntansfull, taggad, laddad, glad.

Jag gick av vid Gamla Stan och promenerade en station till restaurangen längs med Drottninggatan. Klockan var före 8 och folk var på väg mot sina jobb. Många små-sprang. Jag såg på dem och någon sorts mild ångestattack sköljde över mig. Jag försökte tänka att många är säkert jätteglada att gå till jobbet. Eller iaf inte helt olyckliga. Men deras sjunkna axlar, blanka blickar, smala läppar påminde mig om en tid då jag själv bara kunde skynda. Då jag flyttade framåt, till nästa punkt på min att-göra-lista, utan att reflektera kring hur jag mådde.
Det blev så tydligt som aldrig förr. Att jag aldrig vill leva så igen.
Och bara dessa bilder, dessa gamla minnen kunde få min kropp drabbas av panik! Jag fick jobba intensivt på att beundra Stadshuset, Operan, Riksdagshusets höga väggar för att flytta fokus från oron som byggdes upp i kroppen. Jag fick arbeta mig tillbaka till min glädje. När jag var framme vid jobbet fanns inget av dessa känslor kvar. Men jag förundras hur snabbt de kunde ta över kroppen. Och de var det jag ville berätta om.

Tack för mig! Nu ska jag sova :-*
/Kasia

p.s. Jag hade världens underbaraste dag i köket med jättefint folk och gudomligt god mat. Så är det bara! <3