‘Så…
Du vet. Dessa människor som är… liksom, …snälla mot sig själva?
Så EGO alltså!
Det är nästan lite provocerande.

De som rör på sig precis lagom-mycket varje dag och tom hoppar träningen ibland bara för att de känner sig LITE RISIGA.
De som typ dricker green juice varje dag. Utan att lägga ut det på insta!
Visst är det skumt!?

Och det värsta är att ha en sådan människa som kollega.
Hen går ALLTID hem i tid och lämnar ALLTID datorn på kontoret. Som om hen var för bra för att göra något extra jobb hemma på kvällen. När barnen somnat. Och så blir det förstås inget gjort när en sådan VAB-ar heller. Fast man kan ju svara på några mail när ens barn stupar i soffan av feber eller har kräkts färdigt, liksom.

Så gör jag iaf. För att man måste ta sitt ansvar. Ställa upp.
Själv stannar jag ALDRIG hemma bara för att jag har lite feber. Jag sätter mig lik förbannat på tunnelbanan och tar mig till jobbet. Och det är ingen som någonsin tackat mig för det…

…VAD KONSTIGT.’

Jag skrev just detta och ville vara lite rolig.
Sen kom jag på att jag själv kunde säga något liknande för 7-8 år sedan.
Med övertygelse.
Innan jag gick in i väggen.(It takes one to knowone, aint?)

bilden lånad från internet

Förr trodde jag att man kan ANTINGEN vara snäll mot andra ELLER så är man en självupptagen EGO. Det tog ett tag innan jag fattade att man kan vara snäll mot andra bara genom att vara snäll mot sig själv. Annars håller man inte i längden och till slut blir inte till någon nytta alls. Tvärtom!

 

Det är ambitiösa, engagerade människor, do-ers som brinner för det de gör som bränner ut sig.

– Det var det första jag hörde i samband med min egen utmattning. Blev lite glad. Fick en liten klapp på axeln, en liten bekräftelse även där.
Men om jag skulle få skriva min egen definition idag:

Det är prestationsbaserad självkänsla som får människor att gå in i väggen. Och avsaknad av självmedkänsla.

Det har jag accepterat nu. Jag har tagit till mig detta mentalt och försöker att inte vara bitter eller besviken.
Jag duger som jag är. Jag vet. MEN jag faller in i mina egna fällor flera gånger om dagen, varje dag. Jag tappar bort mig konstant. Men försöker igen. Och igen. Och igen.

Nyckeln ligger i närvaron. I det medvetna andetaget. I att mjukt och varsamt försöka igen och igen.
Kom igen!
Vi ger oss inte. Vi försöker igen.
Och igen.
Och igen.

God söndag på dig <3
/Kasia