Kan man hata och älska samma person?
Jo, för fan!
Fråga den som har varit gift ett tag (inte du min älskling!), eller har en något komplicerad relation med sin mamma.
Livet handlar oftast inte om just hat ELLER kärlek, men om de där både vardagliga och storslagna besluten som kräver en del mod och att man verkligen vågar lämna komfortzonen och ta konsekvenserna.

I de stunderna som jag är den sämsta mamman (om du frågar min son) så kräver det min största kärlek.
När det blir fackeltåg till majbrasan med familjen istället för ett life-game med polarna på datorn. Eller att hjälpa pappa bära ved och sedan i en svag stund av ärlighet råka försäga sig att det var den bästa helgen på länge. Till exempel.

Eller när man av respekt till sin egna sinnesro och integritet måste säga nej till ett långt samarbete trots att det är roligt 80% av tiden men de återstående 20% får man ont i magen. Och sedan i många dagar går man i en blandning av förskräckelse och en ljuvlig förtjusning. I skuldkänslor och hopp. Att det blir bäst så till slut ändå. För alla.

Eller när man till slut vågar ge en nära person efterfrågad feedback. Med en risk att såra blandat med en vilja att hjälpa en att se på sina mönster, förstå sig själv lite bättre.

Att skala en motor istället för att öppna en påse chips ger mig också mycket blandade känslor.

Det är de besluten som definierar oss som människor. Det är i de stunderna som vi skapar det liv som vi vill leva.
Det är aldrig för sent att vända på klacken och göra precis tvärt om mot vad man brukar.

Det är trösterikt att det är få saker som är ristade i sten. Och att själva stenen har många sidor.
Att man kan både vara rädd och modig. Hård och mjuk. Bestämd när man visar kärlek.
Att man ibland skriker när man egentligen behöver en kram.

Det underbara livet som nästan blir bäst när det gör lite ont. Det är där guldet finns.
När en vanlig måndag kommer och väckarklockan ringer.
– Ja tack, jag tar en till.