Här sitter jag, njuter av en tidig morgon och tänker…

Lustigt, jag kunde göra så mycket saker förr i tiden. Jag kunde sysselsätta mig med görandet morgon till kväll. Ofta sen natt. När alla måsten var klara fick jag ta hand om mig själv, för det ville jag ju hinna med också. Minns hur en vän försökte varna, uppmana till vila, när jag sprang mina löprundor efter kl. 22 på höstkvällarna. (Tack Kris! <3)
Sen tog det fyra (4!) år att komma över denna trötthet som jag dragit på mig. Och jag märker att fyra år räcker inte. Jag är inte klar. Eller så är jag inte den samma som förr… Kanske?
Jag är inte ute efter min form från förr. Den FINNS INTE längre. Att förlika sig med den tanken är en intressant resa (och med intressant menar jag ytterst IRRITERANDE!).
Tills man fattar att det inte är själva formen det är skillnad på. Det är MÄNNISKAN. Det är närvaron och MEDVETENHETEN.
Dvs. idag lyssnar jag. Idag känner jag efter. Det gjord jag inte när mitt enda bränsle var RÄDSLAN FÖR ATT MISSLYCKAS, ORON ATT INTE DUGA. Jag har hört det sååå jääävla måååånga gååånger nu. Man kan bli kräkfärdig.
Och sen börjar man lyssna och hör att ALLA brottas i stort sätt med samma sak.
Och hur ska man då VÅGA göra fantastiska saker i livet, lämna sin trygghetszon, kasta sig i det okända när den enda fokuset som finns är att inte göra bort sig?

Man slutar inte navigera i livet genom rädsla för att någon annan sa så. Det går bara genom att prova själv och se att inget hemskt händer när man misslyckas. Inget SÅ hemskt som ett liv som styrs av rädsla iaf.

Och sen, det spelar ingen roll hur sent eller tidigt i livet man fattar detta. Huvudsaken är att man gör. Det finns inget meningsfullt i att slösa sin tid på att vara bitter över bortkastad tid. Inget meningsfullt i det överhuvudtaget.

Ha en fin och meningsfull dag, Kära Du!
/Kasia